En söndag är en söndag…

Jodå – jag tycker det är väldigt trevligt när alla får fram sina ljusstakar & stjärnor i fönstren. När alla sätter upp gardiner med små tomtar och får fram de röda blommorna. Men jag har varit en av dem som mer eller mindre stressade ihjäl med för att få allt perfekt inför först advent, sedan jul. Jag har långt kvar i mina tanke – och beteendemönster men jag har kommit en bit på väg. För världen går inte under om det inte är klart på söndag. Om inte allt som man tänkt blir gjort innan jul. För jul är dagar som alla andra. Alla dagar skulle vara som julafton, eller ännu hellre – julafton borde vara som alla dagar….

Jag skrev ett par ord till en vän en dag. Så när jag skrivit det och sedan fått svar insåg jag att ibland måste man ha en vän att säga ”kloka ord” till för att själv få höra dem – för inför sig själv är man oftast dum och insnöad…. Det jag sa handlade om krockkuddar – inte sådana vi har i bilarna utan en ”osynlig” krockkudde som kan skydda mot den berömda väggen. Min krockkudde består i många värmeljus, trevlig samvaro med min familj. Små stunder vid köksbordet. Av en liten hand i sin, ett stilla samtal om det som är viktigt för dem – de yngre i vårt samhälle. Min krockkudde är vänner och bekanta som ger och som vill ta emot. Min krockkudde är stunder för mig själv, här vid datorn eller slängd i soffan framför tvn. Stunder då jag kan låsa dörren, och bara vara. Promenader i skogen, andas frisk luft. djupt och länge. Krockkudde för mig är tankar… i måttliga mängder. Det är att ge men även kunna säga nej.

Åter – det handlar om balans. Hela livet står och vippar på ett gungbräda och alla kämpar för att hitta balansen. Inte tippa över åt någothåll. Inte låta någon komma och sätta sig på andra sidan och få dig att flyga av. Inte låta något som väger tungt gå förkorat och tappa vikt på ena sidan  och därmed  få dig att braka i backen.

Det handlar om balans. Balansen mellan att hinna det man vill men ändå orka njuta. Att styra och ställa inför advent och jul lagom för att både trivas när du gör det och ha tid att sedan betrakta det du gjort. Inte rusa fram och sedan förskräckt titta tillbaka och undra var friden tog vägen?

Hitta balans mellan vad julen och vardagen med för den delen verkligen handlar om. Vad är viktigt? Är det att ha senaste platttvn? Är det att ha allt i perfekt ordning? Är det att kunna köpa flest julklappar? Eller handlar det om att kramas, njuta av gemenskapen, lyssna på varandra och få prata? Handlar ge och ta om att byta pengar? Eller handlar det om att SE varandra, att RÖRA varandra, att FINNAS för varann?

Det blev många tankar kring en krockkudde.. en sen onsdagskväll i november. Några dagar före advent. Och jag tänker INTE styra så mycket iår… Bara LAGOM:-)

I puppstadiet.

Mina 12 timmars arbetstäning känns som 40… dels i kroppen – den skriker och gör motstånd. Dels i hjärnan. Den går på högvarv – allt jag vill, allt som ska tas in. Men där inne berabetas just nu även tankar…tankar som gror och försöker ta sig igenom ”puppan” de befinner sig i i väntan på att få flyga, befrias och inta framtiden – den blå.  Runt omkring mig händer det massor av saker just nu. Möten med människor som ger, som sträcker ut sina händer. Människor som berikar och som ser mig. Just nu är det som om jag har hamnat mitt i en svärm av erbjudanden, komplimanger. Det är som om jag redan hade kläcks och alla kan se den färgstarka fjärilen och dess kraft – alla utom en. Jag. För i spegeln, i hjärtat och i hjärnan befinner jag mig ännu i pupstadiet. Jag äntar, avvaktar, bearbetar. Förbereder. Göder och tillför näring. Exprimenterar olika sätt att kunna ta mig ur skalet – försöker få ihop ekvationen, få balans på vippbrädan. Men det känns i luften, i mig  – att snart, snart – kommer jag att flyga. Möte himlen och hoirsonten. Bli hel. Hitta balans.

Men än så länge behöver jag mer kraft, mer styrka, mer stabilitet.

Jag suger åt mig all energi som tycks söka upp mig just nu. Aldrig förr har jag blivit så sedd. Det är som om jag får återbäring just nu. Som om det är min tur. Och jag är lycklig. Jag kan inte suga åt mig allt ännu. Skalet tar emot. Men snart… Snart är det dags  – att flyga. Och då… se upp, gott folk. Då föds åter Mimmi:-)

Så länge – tack till er alla. Som ser den lilla puppan och inser att även om den är liten och oansenlig nu, även om den förblir liten även sedan – så kanske, kanske den kan bidra till denna värld. På något sätt:-) Snart är det dags för mig att släppa sista fröet och sedan vänta på att en vår ska få det att gro.

Natti! /”på g… ”

Jag säger som en ”tvillingsjäl”…

…jag skriver inte ofta numera men min liv är så fullt av händelser just nu så jag vet inte vad jag ska skriva, hur jag ska såla. Och hur jag ska få tiden att plita ner bokstäverna. Sedan finns inte behovet att skriva. Svart och vitt, dag och natt, himmel och helvete. Ja, så kanske man kan likna mig just nu. Min själ, mitt jag – mår förträffligt. Att ha fullt upp, att ha projekt och vara sysselsatt med saker JAG VILL göra. Men min kropp…. Skriker och gormar, gråter och tjuter. Ylar ut sin smärta. Ikväll är den så elak mot mig. Mitt huvud är fullt av tillfredsställande, min helg har varit underbar. Fullt upp, igår – sol och härlig promenad. Boa och middag med goda vänner (bland annat min bästa – mamma!). Idag – gemenskap och så total stolthet. Gymnastiktävling med lilla dottern i spetsen. Jättekul och både jag och mannen fick en tår i ögonvrån av ren stolthet.

Stötte på en gammal bekant – och han fick mig att åter inse hur tacksam jag är att jag har min familj, just denna familj. Min underbara man – som jag älskar såå, min underbara barn. Ibland inser man hur rätt ett beslut har varit….såå rätt!!

Men som sagt – kroppen – är ilsken som ett bi, en tiger…. sliter och drar, svider och förgör. men jag TÄNKER INTE GE UPP, INTE LÅTA DEN VINNA. ALDRIG. För det jag har nu – så bra som jag mår nu – JAG MIMMI – har jag inte mått på länge och det ska inte min förbaskade kropp få komma och ta ifrån mig. No way!  LÅT MIG VARA!!! DRA! STICK! Låt mig njuta!  För jag är lycklig och jag mår bra – låt mig slippa, en dag, en timma, en minut…..Ge mig lite av den energi du stjäl, så jag orkar….må bra… Snälla. Låt mig vara!!

Bara vara…. intakt, hel och bara MIMMI…..

Ps – åter igen: OJ vilket val jag gjorde då – för många år sedan…SÅ RÄTT! Jag ler. Med hela kroppen. Tacksam som sjutton!! Jag kan inte med ord beskriva hur tacksam, hur lycklig jag är….

Hektisk men underbar

Iblnad ter sig vägen rak och lätt

Dagen idag – jag har varit ”ledig” , hemma med en dotter som klagade över magvärk, illamående. Blek och stilla har hon varit – hela dagen. Men mamma kom på vad som var felet till sist. Inte vinterkräksjuka, inte magkatarr. Hon hade inte ”skött magen” på länge! Mormor hade klyx hemma (man kan alltid lite på mormor!) och efter lite protest, lite tårar låste vi in oss på toaletten, min lilla Skrutta och jag. Hom var så duktig! Så tog hon en dusch, klädde sig i mysoverall och när jag, några timmar senare och efter ett möte, kom hem möttes jag av en åter strålande, dansande och sjungandes liten docka! Oj, vad jag älskar dessa mina barn! Just nu råkar ju jag och tonåringen i luven på varandra både nu och sju men så kommer han fram, ger en stooor kram och allt är glömt och förlåtet för en stund. Varje kväll tittar jag in på dem, inser hur fort tiden går, hur de växer ifrån mig. Men det har sin charm – att kunna prata med dem på ett annat sätt, se dem ta tag i nya utmaningar. Jag är sååå stolt över dem! Idag höll jag under nästan en halvtimmes tid en liten, liten tjej i min famn – bara två veckor gammal! Oj, så liten, så söt. Man glömmer…. Nästan så man blir sugen att skaffa en till men obs – bara nästan. Nej, vi har gjort vårt – nu nöjer vi oss med att ha våra ”halvstora”, kanske få låna vår älskade, rödlätta ”Skrutt”…hoppas snart!!! Och barn – ja, de finns ju överallt. Vi bryr oss alldeles för lite om ”andras ungar”. Vi pratar och kollrar med dem som är våra vänners men de där som driver omkring på byn, de där som alla ”tittar snett” på för att de skriker, bråkar, snattar, röker och dricker öl… Vi bryr oss för lite. Vi säger inte till. Vi fnyser och tycker att deras föräldrar ”borde hålla koll på sina ungar” – men vad vet vi om deras föräldrar? Vad vet vi om deras hussituation. Jag tror att de skulle vara tuffa och käfta emot om jag gick fram men jag tror att de innerst inne skulle bli glada och tacksamma om någon gjorde det. Sa till dem vad som är rätt och fel. Sa till dem att de är ok utan att skrika, bråka och härja… Sa till dem att vi ser dem ändå.. Som min mamma gjorde när ett moppegäng gärjade och störde utanför där vi bodde då, jag var liten. Grannarna runt omkring klagade och gnällde säkert (jag minns inte men jag kan föreställa mig) ”bakom ryggen” på 15-åringarna. De skvallrade om dem och  rynkade på näsan åt ungdomarna  och deras föräldrar. Vad mamma gjorde? Jo, hon bjöd in gänget på saft och bullar. Pratade med dem. Och jag har för mig att busåkandet slutade…

Oj, ikväll var det visst en sådan kväll – när man först tror att hjärnan är tom, när man ska skriva om en sak och plötsligt har man vräkt ur sig en hel massa tankar om något man inte visste fanns däruppe just nu…

Idag – har jag stått på balansbrädan. Jag har stått kvar trots att jag har sprungit för fort. Men jag mår bra. Jag har städat lite, fixat och trixat här hemma (som jag älskar att göra) och så har jag tagit hand om lilla dottern. Jag har hjälpt till med läxor, fixat mat, tvätt. Jag har skrivit inbjudningar, en hel hop med mail. Tagit emot Oriflamebeställningar, levererat Oriflame. Jag har varit på möte och ikväll har jag suttit här vid datorn sedan 21… Skrivit mail, fixat med en hel massa åt vår gymnastikförening. Skrivit fler mail…. Och nu blogar jag… ja – för jag springer för fort. Men idag har det varit ok att springa fort. Jag har hållt mig kvar på brädan och jag har liksom ”flygit” fram. Ibland – när det går för fort – känns det som om man har tappat bromsen, att man inte har kontroll. Man är kvar på balansbrädan men man kramlar sig fast. Man känner sig helt slut, man vill stanna men lyckas inte. Det är då man måste sakta ner. Men dagar som denna – när man mår bra av en joggingtur – så är det bara att lubba på och njuta. Balans mellan kropp och själ.

Nu skulle jag just skriva något – jag hade det just i huvudet och så….borta! DÅ är man för trött. Hoppas jag kommer på vad det var, imorgon. Nu ska jag sova. Imorgon – ska jag arbetsträna! Med ett nytt skrivbord och en helt ny dator – som är min, bara min. Lyx! Och det känns såååå bra! (även om nacken skriker …jag låter den skrika bäst den vill. Jag tänker inte låta den vinna!)

Oj – först skulle jag titta lite på ”Bonde söker” (det är lite gulligt) – jag hann inte hem. Sedan tänkte jag slötitta på Grey´s – det var på men jag såg inte en enda sekund. Sedan var det ”So you think you can dance” – jo, musiken hörde jag men tittade ingenting… och nu – Navy… är det bara 20 min kvar på… VAR tar tiden vägen?? Men det finns så mycket mer än TV!! (jag vägrar skaffa ”on demand”)

Natti! Och ni – tänd ljus, många ljus på många sätt – i höstmörkret!

Världen är vacker!!!! Du måste bara se dig omkring… för du befinner dig mitt i en underbar tavla – om du tar dig tid att titta!

Balans

Det är inte enkelt att hitta balans. Att gå på den där smala brädan av ideal. Hitta den perfekta balansen mellan jobb och familj. Mellan ”egen tid” och alla sociala åtaganden. Hitta balans mellan vardagliga sysslor och kvalitets tid med familjen. Finna tid för det du vill och det du ”bör” – fördela tiden rätt.

Hitta tid och ork till det där ”utöver” – dina drömmar, dina kreativa impulser mellan jobb, handla mat, laga mat, servera mat, diska efter maten…. Hitta tid för en bra bok – mellan påfyllnad av tvättmaskin, tömning av torktumlare..strykning och vikning av tvätt. Hitta stunden, den tysta – när allt stillnat – dagen övergår till natt. Hitta stunden att sammanfatta dagen. Det kan vara svårt att hitta den balansen. Att ta sig tid att lyssna. Hitta balans mellan att lyssna och ta sig tid till  vänner och bekanta, arbetskamrater,  sina barn,  sin man…Höra alarmet från klockor, påminnelser, ”nytt meddelande” och torktumlarens ”klarsignal” – och att samtidigt – någonstans försöka höra sina egna tankar och reda upp dem. Låta sin egen röst göra sig hörd – av sig själv. Överösta ”bör”, ”ska”, ”borde” – låta ”vill” och drömmen komma till tals.

Ikväll känner jag att mina tankar svamlar men de måste få luft – ventileras. Och då kan det bli rörigt – kanske för att jag inte har tagit mig tid på ett tag – tid för att lyssna inåt. Jag har lyssnat på många men har jag lyssnat på min röst?

Nej, för jag har haft fullt upp nu en tid – att räta upp kroppen, hitta balans för att åter kunna gå framåt. Hitta en balansstång som kan hjälpa mig hålla kurs. Inte falla, inte springa…. Balans. Gå i rätt takt. Inte sakta, inte bakåt. Inte för snabbt, inte hoppa över steg….

vad ville jag med detta inlägg?  Ja, till att börja med var det mest en test – funkar min blogg nu? Men så hände det som ofta händer – tangenterna sätter ord på mina virriga tankar – hjälper tankens frö att slå rot och börja växa….Det är som om fingrarnas framfart över tangenterna ger näring åt en liten, liten tanke - ger den näring och lyfter fram den i ljuset – där den kan växa, framträda, få kraft och liv. För en tanke är enbart en tanke – enda tills den får luft. Då blir tanken en plan, en dröm, en åsikt eller ett argument…. ni mina kära läsare (som kanske har gett upp att få läsa fler inlägg från mig)- är mina tankars projektor!

Hoppas ni har det bra där ute i höstmörkret! Tänd ljus och hitta balansen!

PS – jag tror och håller tummarna att jag äntligen har hittat felet med min blogg och åter kan skriva utan att allt publiceras huller om buller. Håll tummarna!

Jag skrev ett långt inlägg..

.. för en gäng skull – män bloggen trilskas och trotsar. Ingenting fungerar. Ord Andras och Allt kastas om. Funkar inte. Återkommer om det löser sig …..

Jag är såå sugen på att skriva något…….

…. men orden känns mest banala simpla och enkla. Jag har inget av  vikt att säga . Dessutom krånglar ju bloggen så jag blir tokig. Ena sekunden ser allt ok ut, nästa (När jag sparar) så ändras ord till andra ord, små boktäver blir stora och ja, som att röra om i en gryta utan att veta vad man lagar till och hur det kommer att smaka … . Så jag har flyttat. Jag bestämnde mej en kväll – nu flyttar jag! Skapade en ny sida -men trivdes liksom inte. hittade ingenting … Men så är det ju att flytta. Det tar ett tag innan man har hittat allt jag alla flyttkartonger. Nu hittar jag inte ens tillbaka ”hem”. Jag kommer inte ihåg den nya adressen. Så jag blir nog kvar. Här på WordPress. Hittar jag till min nya adress kanske jag bloggar lite där med – så känns det om hemma innan jag  bjuder hem någon.
Det som är konstigt : att i ett läge – kan jag skriva och spara – men bifoga bilder funkar inte. Och om jag är i andra läget så kan jag infoga bilder men texten blir upp och ner och kors och tvärs. Jag kontaktade supporten men kan ni förklara det problemet i ett mail? På engelska? Jag har försökt. Ska bli kul att se om de svarar. De har svarat två gånger men utan att ge ordentliga besked eller lösningar? Har du, Mette, om du läser, med varit om något liknande problem? Du som ”bor” i samma hus ”. Just nu – när jag skriver så rullar bokstäverna fram när jag trycker på tangenterna men helt plötsligt utan förvarning och utan anledning  hoppar markören  upp och ställer någon annanstans- Plötslig helt skriver i tredje meningen  istället för i femtonde(eller vad det är …). Datorn kanske har fått virus. Behöver  vaccin.

Nu skrev jag: Behöver vaccin- det ändrades till Variarar Vaccin.

Vaccin, ja. Jag hade nog tänkt att strunta i vaccin. Men jag har nog tänkt om. Tänker på alla dem som nte kan ta vaccinet – som inte har något val. Cancersjuka osv. Så jag traskar nog ner och tar ett stick i armen.

Slatter – Vi har fått Slatter i familjen. Sonen har det i knät. För er som inte vet vad det är så är det återkommande inflammation i ledbandsfästena i knät. Typ, tror jag. Han får ont när han tränar och så. Nu har dottern fått samma diagnos - men i halen. Hälsenans fäste. Skit. Hon som är så duktig på sin truppgympa. Och nästa helg tävlar de. Men det är små, små saker. Jag är tacksam för varje dag dag de kommer hem, mina små älsklingar. Jag ser på dem och fylls av en otrolig, stark och oövervinnerlig stolthet, en kärlek Starkare än något annat.

En förbehållslös kärlek utan krav, utan förväntningar. Hur arga och sura de än kan bli på mamma så möts man alltid av kärlek. På kvällen kommer de, trippandes och hasandes (lite olika mellan de två – prinsessan och prinsen …) – kramas och gosar ett tag. Finns det något underbarare än att känna en barnkind mot kinden? Att känna en varm liten hand trycka sin egen i full tillit? Ansvar. Ett stort ansvar. Men ett underbart ansvar. Jag älskar dem såå och jag är såå tacksam över hur fina de är, hur duktiga män framför allt – hur friska och glada de är.

Ibland tänker man ”tänk om” … men man orkar knappt tänka tanken ut. Det är en så ofattbar tanke. Så jag tänker den inte. Jag kan skänka en tanke, värme och energi till alla som behöver det och så kan jag vara det tacksam för jag har. För jag är något så ofartbart, ofantligt rik. Jag har så mycket för att vara tacksam. Och det, mina vänner, är jag.

Vackert så in i vassen…

  

Vyer från min promenad på väg till affären – lyx!!

Dagen idag – en vändag.

Denna, min dag, har varit en härlig dag. en aktiv, fylld dag men en underbar dag. Jag åkte till stan, inte för att jag ville mer för utan jag måste – handla lite. Till pappa bland annat. Att det sedan knappt blev något till pappa och en hel del till mig … är en annan historia. Vad jag däremot ville – var att träffa kära vänner. Äta lunch, prata, trivas. Och det gjorde jag. Oj, vad jag saknar dessa tjejer! Bonusen på dagen blev att jag återsåg inte mindre en 4 ”gamla bekanta”! Kära vänner som man tappat kontakten med. Så dagen blev lång, jag fastnade i samtal flera gånger – Kära samtal, kära återseenden! Kvällen – började hektiskt med en ”infördisco” nervös 9-åring som helt uppe i varv valde kläder, våfflade hår och satte på ögonskugga för att sedan bli skjutsad till discot. (och senare komma hem – lika uppskruvad och sprudlande – babblandes om tryckare / inte tryckare och Gud, vet allt …) Jag fick sedan nästan hela tre kvart – helt ensam i huset och ibland är det otroligt skönt. Jag möblerade om lite, tände ljus och bara myste av att få vara hemma, veta att höstens rusk finns där ute men jag är här inne – och ha det oförskämt bra. Dottern kom hem och vi hade ”mysdress, säcka i soffan, chipsfrossa och idol”-mys hela kvällen. Det blev bara ett avbrott för att hämta hem sonen från Fritidsgården. Nu – är jag trött – men jag myser fortfarande och är som ”fastfrusen” (fast varm) här i soffan. Värmeljusens dallrande sken, värmen från kaminen, två underbara barn som sussar gott. Tacksam. Jag är såå tacksam. Jag har kommit igång med min arbetsträning, jag omges av underbara människor. Människor med en historia. Människor med själ. Härliga människor. Jag känner mig uppskattad och jag känner energi. Inspiration och energi.

Jag är tacksam och jag mår bra. Och då … blir smärtan mer uthärdlig. Jag har hittat en pusselbit till och lagt dit den. Ännu saknas det några men jag hittar dem med. Och när jag har hittat dem kanske mönstret i mitt pussel har förändrats, pusslet till viss del byts ut – men vad gör det? Det är kul att lägga pussel – även om det är ett evigt, ”never ending” – arbete. Livet är ju så …. att en punkt enbart är ett komma, och början på något nytt. Som inte heller slutar med. utan …… ända tills. är Definitivt. Och vem vet – kanske inte då heller …

Natti. Var tacksam för din dag. Den kommer inte tillbaka.

Punkt, komma och steg bakåt

jag läste en bra mening för ett tag sedan. att utan egentligen tänka på varför jag tyckte de klingade bra …. dessa ord kan man nog läsa både en, två och massor av gånger – och få olika mening ur dem. ungefär som ett horoskop … dessa som finns i morgontidningen – de som ska gälla inte en utan en hel mängd personer, just den dagen – hmm … det måste vara en konst att hitta ord som ska passa in på så många människor på en gång. hitta ord som kan tolkas på så många olika satt. hitta ord som ska beskriva en dag – men med tusentals olika upplevare …

”Slutet är alltid en början på något annat. Dom punkter vi ätter i livet är alltid  provisoriska på något satt.” (ur Kinesen av Henning Mankell) – ja – kanske sätter vi bara en punkt per liv. Resten är liksom kommatecken? men om det vore så – och om vi vore grammatiskt följsamma – skulle vi aldrig heller få börja om, med stor bokstav …… och det vore synd. det  känns som om jag har satt ett kommatecken och oj, vad bra jag har mått. min kropp gnydde ett tag men mitt jag jublade. igår suddades kommatecknet ut och därtill flera bokstäver. jag hoppade tillbaka en bit i ”dagboken”. tyvärr. djäklar. i det närmaste kröp jag hem, låg på soffan nästan hela eftermiddagen och kvällen. aj! det är då det är så vvårt att se att man någonsin får skriva den där stora bokstaven. Det känns som om man bara suddar och ändrar allt man har skrivit och som om det man vill skriva inte fastnar på pappret …..  det blev en tur långt ner i dalen igår. idag … Ja, det är bara att ta tag i pennan igen, greppa den och pappret. fortsätta sin berättelse. för hur många kommatecken och tankestreck du än vill använda – så finns det ingen plats för paus i detta skrivande. pennan glöder ständigt. pappret fylls, varje dag. tills man Sätter punkt.

”Det är bara att bryta ihop och komma igen” – är inget uttryck jag gillar men …. Jag fick en bild idag – av mig själv igår – krokig och sänkt under värkens hänsynslöshet. idag ställde jag mig framför spegeln – så tog jag ett osynligt snöre och fäste det mitt uppe på huvudet. och drog. tills jag åter stod rak och åter beredd att börja skriva – historia.

ha en bra dag, alla vänner, dom jag känner och ni andra. skriv så pennan glöder – denna dag är Eett ark i din bok och det är nu du ska göra / skriva allt det där du vill innan det sätts en definitiv punkt.

Rikedom

Jag kan ikväll sammanfatta och titta tillbaka på en underbar vecka tillsammans med mina familj och barn. Helgen har varit full av värme, familj, vänskap. Jag är rik. Jag har en underbar familj, bad jag min absoluta närhet och runt omkring. Hela veckan har genomsyrats av kärlek till mina barn, till mina vänner, släkt och familj. Helgen som avslutat denna vecka har varit som ett finalfyrverkeri. Fika med en själsvän, mys med Skrutt, fika hos mamma – och underbar samvaro hos de bästa av alla – vännerna – verkliga vänner!

Vänner, kusiner, bror, Skrutt, mamma, pappa och min man, mina barn – Tack – jag älskar er.

Att dessutom Få leva i Sverige, i denna vackra natur – det är rikedom! Se bara – kan man annat Än tacksam? Inse Att rikedom, är Såå mycket annat Än penger! Rik på kärlek, omtanke och Utanför fönstret – Guld …..

Att jag dessutom har fått ta del av uppskattning, Kant mig värdefull – Inte gör saken sämre. Tack till er som får mig Att Inse Att även lilla jag kan, att även jag gör skillnad …

Och ”datagrabben” -, Tog en datafri dag – och tog en promenad med mamma. Oj, vad jag har Saknat det. Han och jag – vi är Ett team och jag har ”Tillgängligt” Honom. Så det var med lätt och varmt hjärta jag gick Där bredvid Honom – min lilla son, (som har växt om mamma …) – vi är Liksom ett. Och vi ser Samma saker – uppskattar Naturens konstgalleri. Båda stannade och tog upp mobilen – vid denna lilla stubbe …. Jag tror Inte Att alla ser Skönheten – Gör ni??

They are back……

…… Fuktflugorna …. Tillbaka. Hela tjocka släkten på besök igen utan Att ha frågat först, utan Att betala hyra eller ens Säga tack för maten ….. Nåväl – kanske flyttar de vidare snart. Hoppas. Jag gillar gäster männen Dessa …. Nja ….

En kopp kaffe.

Jag skulle ta en kopp kaffe, På ett café. Då slog mig tanken att om några år kommer det vara krav på  utbildning för de som ska jobba med våra gamla. För när denna generation, som nu sitter på caféer runt om i vårt rike, växer upp och åldras kommer inte 4-kaffet vara som nu. En kopp kaffe … excisterar knappt längre. Nu är det Latte, MACCIATO, Espresso, Chai … Hela menyer av olika sorter. Jag tog en svart kopp. Jag var nog den enda som gjorde det.

Så vårdbiträden – vidareutbilda er nu …. Andra tider väntar. Bort med eftermiddagskaffet med en kopp svart, möjligtvis mjölk i – och en kanelbulle. Snart kommer det att smaskas Caffelatte och brownies (gärna i jätteformat…), cupckaes och espressopå ålderdomshemmet! Kaffebryggare…blaha… Nu ersätts det vanliga kaffet för en maskin som tar upp halva köksbänken och som kan fräsa ur sig alla möjliga, konstiga och omöjliga sorters drycker av den gamla beprövade bönan!

En klass för sig…

…. Tänk om vi Int hade invandrare i Sverige … Vem skulle Då ha restuaranger öppna, Nästan dygnet runt? Vem skulle Då Köra taxi) Vilka skulle Då serva oss vid frukostbuffén När vi bor på hotell, Och vem skulle städa??

 

Vilket klassamhäll vi lever i! Skrämmande! Vi var på Stockholm Open i helgen. Tjusiga bilar gled förbi på väg hem till SINA flotta villor på Lidingö. Tennisspelarna gled runt i Ännu tjusigare bilar, tjänade miljoner på Att slå en boll. Vi tog oss dit med taxi – en vänlig, glad utländsk kille körde. Han var utbildad fransklärare. 4 år i fransk högskola. Vad finns det för jobb, här? Taxi. Jobbade 16-04. Han gnällde Inte … Önskade bara.

I affärerna Där på stan gled tjusiga människor omkring, handlade dyra kläder, väskor, smink … En hel massa Onödiga prylar. Satt på Kafé och smuttade på kaffe latte ….. Vårt rum städades av en utländsk tjej i brun overall. Bakom receptionsdisken stod det blonda tjejer med långa, välmanikyrerade naglar jag tjusiga kostymer. Disken plockades av mörka tjejer i brun total ….

Jag sa: ”Tack för en Mycket god och välordnad frukost!” Till en av dem som hela tiden servade oss och som hela tiden blev bombarderade av tjuriga gäster som klagade på Att det och det var slampa …. Hon lyste upp som en sol. Uppskattning. Hon var Inte van att synas. Alls.

Klassamhälle. Ni som är emot invandring – ska ni städa, Köra taxi, jobba … sedan?

 

Hej!

Här kommer en liten hälsning till er alla som Möjligtvis tittar in och undrar vart jag har tagit vägen. Jag mår bra! Halv vägs in i ekorrhjulet. Nackskrället är där den är men jag mår bra!

Och i helgen ska jag njuuuta! Må bäst, ta Vara på dagen – Den är en gåva till dig.

Kram

Det är kul…

…att ungarna växer. Blir större, trotsigare, lättare att resonera med. Blir allt mer självgående… Behöver större kläder, växer ur skorna så fort man har inhandlat dem… Att de vill ha datorer, kaniner och stereoanläggningar. Cyklar och alla tillbehör. Kläder av moderiktigt slag. Att de blir större och själva vet exakt vad som är bäst för dem, vad de vill äta, ta på sig, hur de vill ha det i sina rum… Visst är det kul att barnen växer – då får man ju mer hjälp…med att tvätta, lägga ihop tvätten…damsuga, klippa gräs…:-).

Om ni anade en viss ironi i överstående så – ja. Men visst – det är kula att barnen blir äldre. Lite strul på vägen bara. Några små gupp… Men jag andas, räkanar till 100, 101…2900558966….

9 år. Det är såå länge sedan jag födde en dotter. 9 år. Snart, mycket snart. Och vi har INGEN ANING om vad vi ska ge. Inte vad jag ska bjuda på, när hon ska sitt kalas (om det blir något…). Ja, vi är lite sena iår. Men för det mesta önskar hon något konkret, man bestämmer en tid på stan och så är det inhandlat. Iår… ett marsvin… Ja, okey. Åkte till djuraffären. ”Då måste du ha två st….” Jag vill inte ha två små råttliknande djur här hemma. Som är roliga ett par månader och sedan överlämnas i min vård. Som håller oss vakna halva nätterna. En kanin!! JA!! Bur, tillbehör…själv hoppande djuret… ca 1500-1600:-!! Är det sant?? Visst – det är hon värd. Men är djuret det?? En kanin kan bli 10 år… Då är dottern 19. Hur kul är det att kamma och gå ut och gå med en liten kanin då?? Och städa bur och ge mat varje dag?? Buren är dessutom 120X59X50… I dotterns rum får den INTE plats… Bland smink och parfymer och kläder och Bratz…. En bärbar dator… Hm… lägg till ett par tusen. Lite mycket för en nioårsdag. Tycker jag nog.

Kanske blir det så att hon år pengar. Så kan hon köpa sig vad hon vill…. 13-åringen skulle uppskatta det. Men 9 år?? Förstår man hur mycket pengar man får?? Att man kan ta ut på banken och kanske köpa sig en dator? (hon fick mycket pengar i jul..) Jag vet inte. Nu är det tisdag – hon fyller ju inte förrens lördag….

Kalas – någon som har ett tips på vad man kan bjuda alla mor & farföräldrar, fastrar och morbrorar på?? Kusiner och kaniner…..

ps: Jag tänker ta det lugnt… Inte göra för mycket – nacken = lite,lite sämre men ack…så underbart mycket bättre än då… Håll alla tummar ni har att det håller i sig!!

LYCKA!!!

Att få vara tillsammans med denna lilla Skrutt. Att få se hennes glädje, framsteg, livskraft och gudomlighet!! För hon är en liten hitsänd ängel!! Utan tvekan!!

Ett nummer… Inte ens ett namn… Men jag vet!

Kryptisk titel… ja – hela inlägget kanske blir så. För idag är tankarna så många, känslorna så överväldigande att jag måste låta det sjunka in, bearbetas först – sedan kanske jag berättar..det som gör ont nu. Titeln kunde också ha varit: ”Solglimtar bland ris och snår”

Idag – dagen började med att jag fanns där för en mycket, mycket god vän. Genom telefon försökte jag peppa, trösta. Önskade mig dit – för att ge en kram. Men jag tror jag gav. Jag hoppas att jag gav. Jag skickade henne Sinnesrobönen. Den passade så väl in – som så många gånger, så många tillfällen, så många människor.  Samtalet lämnade mig fundersam (över hennes situation, över min…)  det lämnade mig något nedstämd men där fanns även en skön känsla av att kunna ge, att finnas, att betyda något. Strax därefter fick jag besök – och känslan dröjde sig kvar. En känsla av att få stöd, ett öra som lyssnar – att få. En känsla av att ge, ge stöd, att lyssna – finnas. Stötta, peppa. Behövd. Jag kände mig behövd och jag kunde kanske GE något. Dagen gick vidare och den lycka som spridit sig i min kropp de senaste dagarna fanns kvar. Nacken något sämre men ack – jag njuter varje sekund av att slippa kniven som skär, river och gröper. Akupunktur, en stund av total avkoppling, en trevlig pratstund. Delade med min av min positivitet, min nya energi. Sedan kom det… det som fick mig att sjunka, dala likt ett höstlöv som lämnar sin gren. Men jag lät dem inte sänka mig helt.

En röst, en främmande röst sa saker till mig som gjorde så ont… För dem är jag ju bara ett nummer – hon mindes inte ens mitt namn. För dem är jag en fläck i protokollet. I ett system som är sjukare än någon av dem som behöver deras hjälp. Hjälp?? Nej, stjälp… Motarbetning. Jag – en anonym siffra på ett papper. Har de träffat mig?? Har dom någonsin varit här när jag försöker ta mig ur sängen, när jag inte klarar av att tvätta mitt hår, när tårarna kommer när jag ska klä på och av mig eller när jag försöker laga lite mat till min familj. Har de sett när jag inte kan besvara kramarna barnen vill ge mig? Pga. av värken… domningarna. Har de varit med mig i kampen??? Nix. Men de kan uttala sig att ”Jag är för frisk!”

Jag avslutade samtalet. Fortsatte göra min fläskpannkaka. Jag tillät en tår falla. Sedan sköt jag undan denna opersonliga röst – jag sköt bort denna person, hon som enbart ser mig som en i statistiken, en som ser mig som en svulst, ett problem. En siffra. En ”nobody”, en vi kan göra vad vi vill med. En människa som redan lider?? Nej, det är inte hennes jobb att ta med det i sin bedömning av mig. För jag är enbart en siffra. Ett personnummer. Hon mindes inte ens mitt namn.

Jag sköt bort. Gick ut i min trädgård. Rensade tankarna. Jag ville inte skriva om det nu heller, egentligen. För jag väljer bort att tänka nu. Orkar inte. Det får lösa sig. Jag har – trots smällen – sinnesro ikväll. Att skriva av sig lite var ändå skönt. Mer en annan kväll. För ikväll, där i trädgården valde jag att fyllas av glädjen av att ha vänner, nära och kära som ger – och som jag kan ge till. Det är det som betyder något. Och jag vet att jag är uppskattad av många. Jag betyder något. Även om jag bara är ett nummer för vissa – så är det inte jag som är obetydlig och sjuk – det är dom!!

Så tills sist vann jag. För jag lät mig inte knockas. Jag står upp. Likt ballongmannen jag har skrivit om förut. Men jag tar den igen – den passar så bra idag. ”En pappa tog med sig sin lille son in i en leksaksaffär. Medan pappan letade efter det han skulle ha, vandrade pojken iväg på egen hand. I ett hörn av butiken hittade han en staty av en man, gjord av ballonger.  Statyn fascinerade pojken så han blev stående där en stund. Efter ett tag kunde pojken inte låta bli att peka på statyn, bara för att se vad som skulle hända. Statyn tippade bakåt en bit men studsade snart tillbaka till upprättstående. Detta gjorde pojken än mer nyfiken så han drämde till statyn en gång till, nu med full kraft. Men samma sak hände också denna gång. Statyn tippade bakåt men studsade snart tillbaka och stod åter upprätt. I samma ögonblick kom pojkens pappa fram och såg sin son titta fascinerat på ballongmannen. ”Hur tror du det kommer sig att den reser sig upp varje gång, fast du slår ner den?” frågar pappan. Pojken tänker tyst en stund för sig själv och säger sedan: ”Är det kanske för att han står upp på insidan??”  Så bra liknelse. Ta till er detta alla ni där ute. Ni som behövde lite stöd idag – NI STÅR UPP PÅ INSIDAN. Och även om även insidan kan vackla ibland så är det vad ni vill, tycker och står för som räknas. Låt ingen annan bestämma åt er, trampa på er. Alla är vi värda att stå upp på insidan. Om du tippar bakåt – se till att studsa tillbaka igen. Det kan ta en stund – men du, vi studsar upp!! Jag lovar att jag ska iallafall!! Och ni, vänner - ni med!!

När jag ändå hade boken framme och då fingrarna och tankarna bara tycks strömma just nu – liksom av sig självt… hittade jag ett citat till. Det allra första i boken. Precis innan min vän och svägerska har skrivit ”Kramar från svägerskan!”. Ett citat jag har lyckats missa. Eller läst och glömt. Men så sant. Så sant. Hoppas jag ger någon, något med dessa ord. Hoppas jag kan ge och ta – idag, imorgon och i framtiden. Jag faller inte så lätt!

”Gå inte alltid dit vägen leder. Gå istället där ingen väg finns- och lämna spår

En tidig morgongäst.

Jag hade just en gäst på altanen. Alla är hjärtligt välkomna till min altan. Men jag måste säga att jag föredrar gäster som vet var de ska gå ut, de som inte bajsar på golvet och de som inte drar ner ljuslyktor och tar sönder mina blommor. Denna gäst gorde allt detta på under en tidsperiod av någon minut… Han/hon drog ner alla mina ljuslyktor i fönstret (nästan alla), tog av tre blommor på min fina pelargon, bajsade två gånger och körde huvudet i väggen 5 gånger… AJ! Man vill knappt gå ut och ta emot en sådan gäst men jag led med den. Tills sist, efter att jag smygit ut och öppnat upp dörrarna och ett fönster – hittade den ut till friheten igen. Ut för att stjäla mina värmeljus och ljushållare. För jag om jag sätter ut värmeljus och sedan går in så tar det max 10 min förrens alla värmeljusen är borta igen. Och nu har de stulit två ljushållare i glas också – de får det… Ikea… Men vad gör de med dem???

Min gäst? En skata – ville varken ha kaffe eller stanna och prata….

Ansiktslyft

eller ”Ombyte förnöjer”…. Jag startade min blogg för rätt länge sedan nu…När det var varken minns jag eller orkar jag kolla just nu. Det är 466 inlägg och lite mer än 6000 besökare sedan. Så nu tyckte jag det vara dags att byta utseende. Tänk om det vore lika lätt att lyfta lite här och där på sig själv…. Men why?? Hoppas ni trivs med nya utseendet. Kommentera om ni saknar någon genväg, länk eller så… Kram

En specialare till en kär moster.

Hej min moster!! Detta inlägg är till dig. Jag hörde just att du läser ibland men har haft svårt att läsa vad jag skriver. (den åldern, den åldern…:-) ). Om du visst Moster G, hur mycket du har betytt för mig under barndomens år och även i vuxen ålder. Vi ses så sällan men minnena från den tid då jag var hos er ibland är bland de som är starkast från barndomsåren. Jag kan känna smaken av körsbärssoppa när helst jag vill, känna doften från det stora, rödda huset. Jag minns Anna och jag minns cykelturer. Jag minns kottar som blev kossor och lekstugan där bakom i kullen. Jag minns lådan med spännande kläder och jag minns högtidligheten i att gå upp och hälsa på hos ”farmor”. Så vackert hem hon hade, så fina saker. Jag minns och det är alltid med STOR värme jag tänker på er, båda där ute i skogen. Jag hoppas verkligen kunna hälsa på medan blommorna blommar som mest. Kanske, kanske kan man beställa en matta eller två….? Moster – du betyder mycket för mig!

AJ!!

Ont. Det gör ont. Missförstånd och att bli osams med dem man älskar högst. Ont. Mycket ont.

Förlåt – ett lika viktigt ord som Älska.

Ett förlåt – ett så viktigt ord. Inte att missbruka – lika lite som ”‘älska”. Jag kan lätt säga vilka jag älskar. Jag säger förlåt när jag vet att det behövs. Ibland, utan att jag egentligen vet vad jag har gjort för fel. Utan att jag är övertygad om att jag hade fel. Ibland behövs ett förlåt för att kunna gå vidare. För att sätta plåster på ett sår. Ett förlåt är av vikt.

Jag tror inte någon någonsin känner någon…… Ingen känner mig – helt. Absolut inte. Många lite, några en del, få till stor del. Men ingen helt.

Ska försöka sova nu. Gummibanden tog hårt  på mig ikväll. Och en del annat knockade mig helt. KO.

Sömnbrist…

…är det fullmåne?  Jag var helt slut igårkväll men tror ni jag kunde sova?? Dels fick de där förbaskade gummibanden, som ska göra mig friskare, min nacke att åter smågnälla, armarna att domna och svida… Dels var huvudet fullt av tankar och som om det inte vore nog så fanns där en stor klump i magen som vägrade ge sig. Ni vet en sådan som bara är där och som inte försvinner av att inta en tallrik fil, en smörgås eller ett glas mjölk. Den som inte försvinner hur du än vänder och vrider dig i sängen. En klump full av tankar, oro, förväntan, otålighet, ångest… När jag väl somnade var det i gränslandet mellan morgontimmar och nattimmar… Vid 3-tiden kanske? Att gå upp strax före 7 känns som en plåga då. För på morgonen stör ingen måne, inga tankar och klumpen har inte hunnit växa sig märkbar ännu. Den vaknar snart, tillsammans med övriga sinnen och organ men vissa mornar önskar man hett att täcket åter fick dras över huvudet, vardagen glömmas och man fick återvända till drömmens land – där, där allt är möjligt. Där ingen smärta finns och där allt går nästan som man vill….

Idag väntar tandläkarbesök med sonen, ett snabbt stadsbesök (måste fylla på pakethögen till dottern lite…samt handla lite mat – detta nödvändiga ont…) och kanske, kanske en fika med en god vän. Få en kram av en vän – det är vad min kropp behöver idag. Kanske kan en sådan kram få bort delar av klumpen som växer likt en svulst. Likt så många andra vän&nära&kärakramar har fått värmen att sudda bort lite oro förr.

Väl hemma ska jag ta itu med diverse paketinslagning, bestämma mig för vad jag ska bjuda på på söndag… Låta vardagen ta över tankearbetet – skjuta bort all annan oro. Låta barn och glädjen jag får av dem bli balsam och redan ut tovan av tankar. Ja, idag – ska jag ha en bra dag!!  Hoppas ni alla får det samma!

Sammelsurium…

När dagen började kändes det som om ”Tycho Brahe” låg i luften… Det kändes som om det skulle kunna bli en sådan dag då man helst hade velat ligga kvar i sängen. Jag är van och ganska beroende av mina lugna mornar. Jag går upp tillsammans med barnen, jag fixar och hjälper dem – ser till att de kommer iväg. När de väl stänger dörren efter sig sänker sig tystnaden. Så skönt. Då är det bara jag, mitt kaffe, min sjukgymnastik och sedan vevar jag sakta igång min dag. Det låter som om jag är lat och bekväm men det har mer med att göra att min nacke, rygg, armar inte alls vill på morgonen. Får jag bara ta det i min takt och varva sittande, stående, gående så går det bra. Stress och jäkt – NEJ! Då skriker nacken!! Nu känns det som om jag kom ut på ett sidaspår, gick vilse i min tankegång… Men bara lite. Det kan bero på att jag just fick ett besök och strax därpå ett telefonsamtal. Nu tar jag nya tag… Var var vi? Tycho Brahe… Imorse sänkte sig aldrig lugnet. Sonen gick upp, som vanligt, vid 7,åt sin frukost och berättade sedan att han faktiskt inte började skolan förrens halv 10. Jaha… Han stängde så in sig på sitt rum och sedan fylldes huset med den absoluta motsatsen mot tystnad. Hardstyle… på högsta volym. Så det dallrar i väggarna och porslinet skallrar… Nåväl – jag bet ihop, drack mitt kaffe och donade lite. Fick ett trevligt sms – en förfrågan att följa med till stora staden, till en himla massa butiker. Javisst – bara jag överlever morgonen tänkte jag med Harstylen dunkade i huvudet… Sonen skulle till tandläkaren och trots att han satt vid datorn, hela tiden – och den har en klocka…så frågade han var tionde minut vad klockan var. Men det är ju bra att man vill vara i tid.. Vid halv 10 varskodde jag honom om att nu är klockan halv tio. ”Det är lugnt” fick jag som svar. Tio i tio sa jag ”Nu åker vi!” – DÅ drabbas min son av panik – far nerför trappen, undrar var sin tröja är, sur som ättika och med huvudet under armen. Han skulle jag ha bytt t-shirt (kom han plötsligt på..), borstat tänderna en gång till (han hade ju bara tre timmar på sig…) och så hittade han varken tröja, schema eller skåpsnyckel. Svordomar och sura miner. Men vi kom iväg. Jag var nu uppe i varv och min upptrappning av dagen hade just bytts till FFW. Inte blev  det bättre av att tandläkaren var 10 min sen. Varför ska vi jäkta, ta ledigt – och så kan ALDRIG tandläkaren hålla tiden. Denna gång hade de inte ens patienter före oss. Det var FIKARAST. Men se till att få ner det där kaffet då!!

När sonen äntligen var klar for vi hem för att hämta nyckel och schema, tröjan var och förblev borta. Han for iväg och jag fick äntligen min tystnad. I bilen. For in till Ikea och trots att jag inte behövde något så kom jag därifrån med varor för ett par, tre hundra. Fortsatte så min färd för att hitta något till dottern. Inget av det jag hade tänkt mig fanns… Nej, det verkade verkligen bli en sådan dag. Allt blev dock snart bättre – lunch med en god, god vän fick mitt lugn att sänka sig och omlinda mig. Ett par butiker till i sällskap av den goda vännen och faktiskt fanns plötsligt nästan allt jag hade tänkt köpa.

Inne på Hemtex vände dagen till en ev turdag. Min mobil ringde och i luren hörde jag den röst som häromdagen sänkte mig likt en fura under motorsågen. Hon som inte visst mitt namn men som ändå kunde döma ut min framtid – på ett par sekunder. Nu hörde jag åter hennes röst och järnhanden grep hårt kring magen, jag kände muren resa sig runt mig som försvar. Men…. Person bad om ursäkt!!! Kan ni tänka er?? Hon hade konsulterat sin chef och en ”specialist”  och även om hon inte lovade mig guld och gröna skogar så var detta samtal så mycket positivare än förra att det inte ens går att jämföra. Glädjen, hoppet fick fäste och det är en underbar lisa mitt i värk och oro. En springa hopp.

Att handla mat, gå i labyrinter av hyllrader med en vagn som aldrig går att styra som man vill är bland det värsta jag vet. Men affären var någorlunda tom på folk och jag tog det lugnt och metodiskt. Jag ställde den trilskande vagnen och gick bland hyllorna, hittade det mesta… Kanelbullar. Jag har ju inte bakat så mycket sedan nacken sa stopp men de frysta i affären är dotterns favorit så why not? Men var fanns de?? I frysdisken så klart!! Nix. Inga bullar! Jag gick där bland hyllorna, fram och tillbaka – letade efter bullar eller möjligtvis någon att fråga – jo, en vänlig tjej informerade mig om att de fanns vid kassan – ihop med glassen. Bra. Baxade och trixade mig fram med en nu ganska tung och fortfarande lika bångstyrig vagn. Glass fanns det men bullar… Nix. Ställde åter vagnen och började om mitt letade efter personal eller bullar. Plötsligt kände jag mig som en trotsig 5åring. Jag skulle ha bullar!! Kosta vad det kosta ville!! Jag skulle ha dem! Mitt emellan servetter, plastglas, värmeljus, allsköns partyattiraljer & städartiklarna hittade jag en trevlig kille som sa: ”Vid brödet finns bullar.” Jo, det fattar jag med tänkte jag lite surt och sa att jag menade frysta. Ja, de fanns tydligen där med. Äntligen, efter lång tids letande hittade jag bullarna. Eller rättare sagt – skylten med priset. Kanelbullarna var slut!!! Jaha… Ska denna dag bestämma sig?? En mittimellan dag. Simmar omkring i mellanmjölk som en god, klok vän sa. Ja, det är precis vad jag har gjort idag. Men jag har nog hoppat mellan att simma i champagne, mellanmjölk, långfil och nu framåt kvällen – sirap. Jag har varit trött ikväll. I kropp och knopp. För efter att jag fått in alla varor i först bil, sedan in i hus, sedan in i frys och kyl – försvann all energi. Kaffet jag saknat under dagen hjälpte inte alls. Satte mig vid köksbordet och bara njöt av mitt kaffe i hela 6 minuter. Då kom mannen  och strax därefter sonen (och huset började åter dallra i Harstyletakt) och tätt efter dottern. Mat och ”skynda nu, snart börjar gympan och ät upp maten nu och har du gjort läxan och har du lämnat lappen som fröken skulle ha och imorgon ska gympapåsen med och har ni tvätt på rummet så går tvättmaskinen imorgon och vad bra att du inte hade hål i tänderna och när slutar du imorgon och ja, du får ta med en kompis hem imorgon och ja, du fyller år på lärdag och just det – vi ska ju sälja lotter och så är det fotboll på söndag och klockan tre har jag sagt till gästerna blir det bra? och toapappret är slut kan du köpa när du skjutar till gympan och hur dags slutar den nu igen och mamma, mina växter ser konstiga ut och ta vattenkannan och ge dem vatten då och nu måste vi åka och ”Mamma!! JAG GLÖMDE EN SAK , VÄND!” men nix, inte nu och så leta efter tjöjan och tänk – var var du igår och vad ska vi äta imorgon….och filen är slut och MAMMA – min dator seeeeeeeeeeeeegar och MAMMA jag faaattar iiingentiiing av matten TYP och så var det dags att hämta från gympan igen och MAMMA jag är hungrig igen och MAMMA har du lagt ner en frukt i väskan och MAMMA – gympafröken hade en lapp du ska ha – ni ska hjälpa till  mer och mannen ska på kräftskiva, just det..och dottern vill ha chokladbollar nör vi kommer och sjunger och nu…… ska jag bara sitta här….  – någon som känner igen sig??

Nåväl – dagen har varit bra. Det känns som om den röda tråden i detta inlägg blev till en trasslig härva. Men ibland är det skönt att låta tankarna bara rinna ut, ner i finger topparna, ut på tangenterna och svart på vitt – bli ett sammelsurium. Nu ska jag bara… ingenting. För idag har jag gjort det jag ville och imorgon får flyta på hur det vill. Lovade en lite besviken (det blir inte alltid som man trott) att vi ska göra chokladbollar imorgon och så ska vi äta ”mackagrill”. När hon somnat, grynet ska jag fixa brickan, den är viktig…. Det ska vara ett glas, paket, fikabröd, en flagga och gärna blommor. Hon vill ha hlften av paketen på morgonen och på kvällen resten tillsammans med pizzan och kladdkakan som är beställt:-). Tänk om man bara får ett paket då?? Men hon har ju rätt, det blir några små, det gör det. Nio år – det är en stor dag (och idag har jag köpt skor med klack – svarta, lackskor… håll tummarna att de passar!! Och att det låter när hon går!!!)

Det blev ett långt, rörigt inlägg detta utan någon som helst slutkläm, ingen sensmoral, inget tankvärt… inget kul, inget extraordinärt och inget alls… Men vet ni – det är något speciellt iallafall – för det är en beskrivning på en dag – inte vilken dag som helst – en dag i mitt liv. En helt vanlig dag – men ändå – min dag. En dag som snart är till ända, en dag i mitt liv…. Imorgon – är en annan dag. Tycho Brahe, Turdag eller mellanmjölk – det återstår att se.

Vevar igång..

…jag vevar igång denna dag. Ännu har jag inte kommit längre än till köksbordet,  tidningen, kolla mailen, lite korsordslösning…. Dörren är stäng och barnen är iväg. De flesta är iväg. Det är det som är tyngst just nu. Alla har sitt – alla har sina rutiner, sina jobb, sina uppgifter för dagen. Jag…går kvar. Men jag tänker inte rota in mig i den tankegången idag. Jag täker ta vara på denna dag – på mitt sätt. Det sätt som ofta kritiseras. Men där jag mår bra. Låt mig vara så. Det är morgon och timmarna, som dock kommer att rusa fram, ligger framför mig. Jag vet inte vad dagen har att bjuda men kom igen – jag är beredd. Antagligen blir det jag, väggarna i huset och min radio – iallafall under förmiddagen. Min dag.

”Om en människa inte går i samma takt som alla andra kanske det beror på att denne hör en annan trumslagare. Låt henne vandra i takt med den musik hon hör!” - inte mina egna ord – som ni alla förstår. Det kloka som passade så bra till mina tankar är sagt av Henry David Thoreau

Ha en bra dag – ni som läser nu. Ni som läser ikväll – hoppas ni blickar tillbaka på det samma.

Skymning

Och dag och natt gick om varandra, de möttes där en stund. I skymningen samsades de på det djupa blå. Dag och natt möts för att snart, någon kort sekund därpå skiljas åt, gå olika vägar – åt varsitt håll. Natten skänker lugnet dagen ej har att ge, dagen tankens vila. De ger, de tar. Dagen stjäl  min kraft och ork – natten dödar sakta…. I dager sover tanken sött men  natten erövrar snart tillbaka. Ockuperar mitt inre – trasslar till, tär, trycker. Tjusar, tar och teglar luftens slott. Dröm en dag, dröm en natt. Ibland mötas de två. 

Skymning – själens ro.

Natt

Ja, nu är det natt – becksvart ute. Jag var såå trött ikväll men sömnen – den uteblir. Satt uppe sent, upplevde min första ”sitta uppe och vänta på sonen som är på fest i staden”-kväll. Hämtade honom strax innan 01. Då sov både dottern och mannen gott. Jag höll mig med nöd och näppe vaken. Lade mig, drog åpå täcket och ”mmmm”, vad skönt. Då är jag plötsligt klarvaken. Med vakenheten kommer tankarna, med tankarna kommer spänningarna, med spänningarna kommer värken. Eller tvärom ibland. Värken, spänningar, tankar:-). Mannen.. ja… Snarkar svin? Isåfall finns det risk att min man är smittad… Eller oxå beror de tunga andetagen som övergår i ett ekande vibrerande läte på kräftskivan ikväll. Och på drycken därtill. Klockan är nu 03.19. Jag behövde min sömn mer än på länge. Och så sitter jag här. Med en tallrik fil, en kopp thé, ett korsord och så denna burk. Ska snart gå upp igen. Men hoppas sömnen infinner sig snart. Ett par ord till i korsordet…så ska det nog gå:-)

Natti. (i ordets rätta bemärkelse…)

En födelsedagshelg

Ja, så var denna helg till ända. Den som har rusat fram. Mycket av den har gått till lilla dotterns 9-årsfirande. Innehållsrik helg med mycket värme. Men ikväll…orkar jag inte berätta om den.. Jag är trött och tänker stänga av denna burk. Det har varit en bra, trivsam men tröttande helg.

Imorgon – skriver jag. Hm… rätt söt, va? Tack bror för bilden.  9 år och en dag. Kalas i dagarna två – då kan man inte vara annat än lycklig!

Vilodag

Idag ska jag vila. Vila. Vila. Vila. Bara vara och enbart göra det jag vill. Jag har gjort det jag vill hela helgen men den blev intensiv. Det hela började redan i fredags då det var ”en sådan där dag” när allt bara lyckas rulla på…. Sonen skulle iväg, mat skulle fixas, dottern kallas hem (men hon lyckades hålla sig ifrån alla telefoner i världen… en liten jakt uppstod….). Mannen skulle iväg och jag – ja, jag skulle bara vara hemma… Men jag hade lite pyssel att göra. Dottern fick en ”spakväll” – bubbelbad, ett glas dricka på kanten, serietidning att läsa. Tvättning av hår,torkas, smörjas in. Chips i soffan, flättillverkning. Oj, vad ren och fin hon blev – och doftade som en nyutslagen ros:-). Paketinslagning, lite strykning, fixa kladdkaka och chokladbollar (önskemål från 9-åring) och så sätta sig och vänta – på sonen som var på fest i staden. Bussen kom kvart över ett…resten går att läsa i inlägget ”Natt”.

Lördagen kom och med den ytterligare en fullspäckad dag. Fira dottern med fika på sängen, sång och paket. Så iväg till marknaden nere i byn. Det var fler än vi där…. man tog sig knappt fram – så min plan att gå en sväng och sedan åka hem, vila och äta – gick i stöpet. Vid halv 2 skulle lotter säljas och att hinna hem i mellan var kört. Dottern se Starka Magnus så vi väntade på det , hon fick en autograf och se fick det bli skräpmat – men det är ju bara marken en gång om året här i byn!Lotterna såldes och det var kul att prata med folk. När det lilla ”uppdraget” var utfört gick vi iväg för att hämta andan en stund. I vimlet träffade vi många att prata med. Vänner och bekanta. En snabb kram från en underbar, varm vän från jobbet (jag ville så gärna prata längre men….Jag saknar dig varje dag, P!! ), vi träffade bror på vägen och en kopp kaffe i Skrutt, hans och mormor/mammas sällskap lockade men det kom en annan överaskning istället: En riktigt bra födelsedagspresent till dottern. Bästa vännen dök upp och de åkte karusell, åt spunnet socker och fick sig en liten pratstund. Bonusen var att även jag fick en stund med själsfränden. Tack för det!! Aldrig har jag varit på marken så länge, på en gång och köpt så lite. Det blidde bara en nagelborste och ett litet fat som man kan riva vitlök, citronskal, muskot …”you name it” på. Snygg och praktisk!

Väl hemma vände jag bara i dörren för att återvända till verkligheten och till dagligvaruaffären. Det sista inför söndagens kalas skulle inhandlas. Väl hemma därifrån var jag trött men bytte lite luft, fick påfyllning av energi genom en stund i trädgården. Så väntade mer firande av dottern. Nu gällde pizza, paket och sedan den beställda kladdkakan… Nu hade tändstickor varit bra att ha hemma – spjälat upp ögonlocken med… Men jag höll mig vaken till halv 12 då jag hämtade sonen och sedan…. SÄNGEN!!

Sov länge på söndagsmorgonen – lite för länge men det var behövligt. Dagen rullade  på den med, förberedelser inför kalas tar längre tid än vad man tror. Men familjen hjälpte till och allt var klart när släkten rullade in vid 3-tiden. Så härligt att se dottern mysa som festens mittpunkt!! Massor av fina grejer fick hon. Det blev i stort en härlig eftermiddag. När gästerna gått så föll min kropp ihop i soffan och där blev den kvar – hela kvällen. Det enda avbrottet var när jag förflyttade den samma från soffan till sängen.

Nu – efter en god natts sömn och med dörren nyss igenslagen efter sista barnet iväg mot skolan – pustar jag ut och tänker VILA. Vet ni….jag ska gå och lägga mej i sängen en stund nu. Som en härlig present till mig och min kropp!

En dum,dum tant….

Jag har klätt mig nu. Mest för att man ”bör”, ”ska” göra det varje dag. jag ville inte. Jag har 0 kraft kvar i kropp och i sinne. Ingen lust, ingen energi. Tyvärr. Jag letar men finner den inte idag. Men jag har mig själv att skylla. Jag min dumma gås… (fast gäss är ju inte dumma – se inlägg ”dum som en gås?”) – kroppen straffar naturligtvis och orken – den tryter på köpet. Men jag kommer igen. Imorgon. Just nu mår jag mest illa och ångesten sliter i mig. Jag mår illa av att ännu en dag behöva fundera på vad vi ska ha till middag. Jag har ångest över dessa dagar – alla likadana. Med värk, bristande ork, ingen utmaning, ingen uppskattning för det man gör, ingen lön… FY! Ursäkta min negativitet – behövde visst få ur mig det, bara. Nu ska jag sätta fart. Byta luft och komma igen – japp!! Så, nu är klagolåten över för denna gång. Nu ska vi vara pigga och glada. Jag tar nog en promenad – byter luft. Det hjälper nog.. ha det gott, vänner!

September

Ljuvliga, härliga september. När sommaren möter hösten. Då de båda samsas, möts och i en ljuvlig förening skapar magi. Då luften är klar och hög. Då vindarna mer kyliga än ljumma men inte kalla. Då sommarens sista blommor möter klart röda bär, färgglada löv och gulnande blad. Då torra grässtrån står sida vid sida med de ännu gröna. Då vattnet böjar i höstens vind och då badstranden ligger öde – men ännu med barnafötternas  plaskande färskt i minnet. Då dagarna kan överaska och solen kan stråla varm och då kvällarna blir mörka, svala och lampornas sken fönstren åter lyser upp längs gatan. Då det fortfarande är härligt att om dagen vara ute, i trädgård, i skogen – men då kvällen lockar med att krypa upp i soffan och bara mysa. Tända ljus och samlas. Då sommarens skratt, skrän och lata dagar  forfarande är värmer själ och hjärta men då svidande skinn, kliande myggbett och tryckande hetta för länge sedan har försvunnit ur minnet. Då vi minns sommarens finaste dagar och då vi har glömt de regninga. Då vi sakta men säkert kuggar in i vardagen igen och då skogen bjuder på bär, svamp och ljuvliga dofter. Då naturen är ett konstgalleri – fylld av ljuvliga tavlor. September – ljuva september!! 

Rötternas läkande kraft.

Hinder att stega förbi, över.

… jag hittade min värktablett, min vitaminkur.

En ljuvlig promenad längs sjön. Det blåste och på vattnet gick det vita gäss. Här kunde jag andas, få ny kraft och glömma allt för en stund. Jag gick bara här och njöt av sommarens sita blommor, av höstens antogande. Jag gick här och lät vinden läka, naturen vägleda. För var kan man bättre hitta kraft, svar på frågor och var kan man bättre läka? Här – det är här – man känner att man lever – fullt ut.

En stig – full av rötter, liv. Ser ni? Skönheten? Svaren? Lugnet? Tryggheten?

Kraft!! Styrka! Trygghet! Svar.

Som livet....rakt, krokigt, trösklar att besegra

Ibland gäller det att klamra sig fast...

Åt vilket håll ska jag gå? – Se upp, var uppmärksam – det dyker upp ledtrådar längs vägen!

Min blogg??

Ibland känns det så… Men det kan ju alltid ändra sig:-)

 

Blommor, trasmattor och värme – och lite nostalgi.

Dagen idag. Morgonen lite seeeg – som vanligt. Energin vill inte riktigt återvända. Jag behöver komma igång med något. Jag måste liksom få en spark, därbak. Morgonen tillbringades vid datorn en stund, tvättmaskinen fylldes, sängar bäddades. Mer än så …nej. Dotter ringde från skolan -ont i mage och huvud. ”Kom hem då” sa jag. ”Jag ska bara ha rast först…” fick jag till svar. Då är man väl inte sååå sjuk?? Vi kom överens om att hon skulle ha rast och vara med på fruktstund, se om det gick över – i huvud och mage. Men nej, efter en stund ringde hon åter och kom hem. Hon var lite blek och lade sig i soffan. Jag lagade makaroner och köttbullar och se där – 2 stora portioner slank ner i den lilla magen. Två toabesök och en halv panodil senare – dansade hon fram, kvittrade som vanligt och den vanliga rosiga färgen var tillbaka på kinderna.

Jag ringde moster, kära moster – som vi skulle besöka under eftermiddagen och kollade att det var ok att vi kom och det var det. Bra, jag var inställd på att åka. Ca en timmes färd dit men jag slapp köra och kunde sitta som jag ville – annars hade det inte funkat idag. Dessutom fick jag se mig omkring – som jag sa igår – september!! Ljuvliga månad. Helst efter en sådan här sommar. Inget uppbränt, allt fortfarande relativt grönt. Vi stannade på en camping/badplats och luften var hög, ljummen och ljuvlig.

Väl framme tog prakten som mötte oss nästan andan ur mig. Vilken trädgård!! Helt underbar. ag önskar jag hade tagit bilder. Om du, moster, har några – kan du skicka?? Dottern din har mailadressen. Moster och jag tog oss genast en promenad runt trädgården och jag njöt. Kände lugnet sänka sig över mig. Omlinda mig likt en mjuk, skön, varm filt – eller en öm kram. Hela atmotsfären andades lugn, ro – trygghet. Vi smakade tomater och plommon. Kaffe, härlig äpplekaka med grädde (jo, morbror R – det är godare med grädde än vaniljsås!! 3 mot en…:-) ) oc en varm, gemytlig stund väntade så på verandan.

Gåvor – jag kom hem med famnen full. Kantareller (en hel påse, rensade!!!), en novemberkaktus, morötter, gurka, blommor och dessutom utlovade mattor (de ska jag betala!!)! Tacksam – väldigt tacksam och glad över dessa gåvor. Jag skämdes nästan men så tänkte jag – jag tror att moster gladdes av att ge. Jag vet det. Men den finaste gåvan – var ingen sak, inga blommor, inga grönsaker. Men den växer. Det var den värme vi möttes av, de minnen som svallade över mig. Det är lugnet som sänkte sig över mig och det är tillfredsställelsen nu, ikväll. Jag har tänkt hälsa på så länge, det är ju inte långt men så blir det liksom inte av. Nu blev det av och det känns härlig. Ni betyder ju faktiskt en hel del – båda två. Utan kantareller, tomater och plantor:-): Men jag är glad över det – alltihop. Kaktusen ska jag försöka vårda och varje gång jag ser den så vet jag var den har stått, vem jag fått den av. Och mattorna – de kommer pryda och framför allt kommer jag alltid stolt kunna säga till alla som går på dem : ”Min moster har vävt dem!”

Nu är jag trött ”mossig” i skallen och ja, trött. Men inte sömnig. Konstigt nog. Nätterna är sömnfattiga men.. jag har ju inget av vikt för mig om dagarna så…. Men sover bort dem – det gör jag inte – då lär ju inte nattsömnen bli bättre:-). Men jag vill snart komma igång. Det kliar i kroppen. Men inte ett ord från F-kassan… Hoppas snart. Jag vill ju så gärna. Jag får försöka ta tag i något lagom stort projekt här hemma. Lite skapande av något slag – det brukar föda lite energi.

Tack, moster och morbror för en härlig eftermiddag. Den ligger nu i mappen ”varma, ljusa minnen” i min ”hårddisk”…

Butik sökes

Jag har kommit på en affärsidé. Med hjälp av en god,god vän. En butik som säljer inspiration, kraft, ork och mod att genomföra idéer. Någon som vill komma och handla??

Ja, tänk om den fanns. Är det så att ju mindre kraft och ork du har desto mindre orkar du ta tag i och följden blir ännu sämre energi… För om jag hittade något att ta tag i nu, och om jag fann viljan, orken att ta tag i det – skulle nog min energi komma tillbaka… Tror jag.. För nu – går jag mest i en halvdvala och tittar på allt som skulle kunna göras…. Men jag ska. Idag – kanske.

Men först – min akupunktur. Åh, vad skönt!! Och kanske, kanske lyste just en solglimt igenom molntäcket… Jag fick ett livstecken från F-kassan. Första på 5 månader… Otroligt men sant. Och de ”jagar” folk – sägs det?? Inte mig. En har haft semester, en är tjänstledig och en ”vet ingenting”…. Jo, jo – bra för oss som vill komma igång. Frustrerande. Otroligt frusterande. Inte hjälper till att läka, precis. Min värk, min nacke – den är där den är. Så nu gäller det att hitta en vågskål. En som jag kan lära mig att balansera. Lagom arbete, lagom ”tillfredställelse”. Jag vill komma igång – så min själ och övriga kropp får sitt. Så får väl nacken bestämma hur mycket den orkar. Mer värk får jag räkna med men hur mycket vet jag ju inte förrens jag får prova?? Så kom igen F-kassan… NU är det min tur!!!

Mer normal…

Idag fick jag en kommentar: ”Du börjar bli mer normal!” …..

 

Taget ur sitt sammanhang känns den ”sådär” – man undar ju lite… Hur var jag innan?? Det var dock postitivt och kom från min härliga, underara sjukgymnast. I samband med min akupunkturbehandling. Vad hon menade var att i början, de första nålarna – var jag jag mycket känslig. Min kropp är som en elektriskt laddad ål – hur känslig som helst. Man kan tro att man skulle bli mer och mer smärttålig efter lång tid med ständig värk men det blir tvärtom. Kroppen minns smärta och blir inställd på försvar. Man blir således mer smärtkänslig…. Min sjukgymnast har enbart kunna sticka in nålarna in liten bit innan jag har reagerat (man ska ju känna ett visst ”pirr” för att veta att nålen är rätt) – nu kan hin sticka in längre, snurra mer på dem samt använda större nålar – dvs – jag börjar bli mer normal. :-)

Kul kommentar iallafall….

Ett försiktigt JA = YES!!!!

F-kassan ringde just. Utan att ha et beslut på pränt, svart på vitt, utan att få ett ”JA, du får arbetspröva!” så framgick det under samtalets gång att ja… jag kommer att få en arbetsträning!! Han sa det som sagt var inte rent ut men jag är riktigt dum om jag missuppfattade – men sedan vet man ju aldrig helt säkert men dessa myndikgheter…. Jag kommer  iallafall att få ett möte med en handläggare på F-kassan + en handläggar på arbetsförmedling och sedan…kanske det ÄNTLIGEN kan börja rulla på – och jag, kanske kan börja leva igen!!

YES!!!! (nej, inte diskmedlet…) – jag är glad. Inte så jag sprudlar och hoppar och far omkring – det har varit för många bakslag för sådana känsloyttringar men YES!!! Jag ska få börja leva!! Bli en av er andra ute i samhället. Byta luft, få energi, få uppskattning. Kanske…kanske… YES!!!

Plusgrader.

Ute & inne. Underbart väder. Hög luft som går att andas, svalka i skuggan – värme i solen. Jag har njutit idag. Av livet, av att vara jag. Jag har mått bra idag. Jag satte all oro på undantag, jag la värken på hatthyllan. Jag har bara njutit av tiden, av barnen, av familjen. Av vänner och att bara få vara jag. Jag tog en cykeltur, andades in den friska luften sög åt mig lyckokänslan. Av att bo här och nu. Vara jag. Finnas, leva – ha härliga vänner. Idag – har varit en dag med plusgrader!! Ute och här inne…i mej.

Inga fler tankar att förmedla idag – om jag får citera en god,god vän - en uggla likt mig:-)

Morgonen är här och…

Vad vore livet utan kaffe??

…för bara någon kvart, tjugo minuter sedan låg jag fortfarande i sängen, hett önskande om att få sova vidare. Jag skulle kunna göra det. Barnen är så stora att de klarar sig själva. När sömnen inte infinner sig förrens vid 3-tiden så skulle man kanske sova lite, lite längre på morgonen. Men nu är jag uppe – vaken vet jag väl inte – men uppe. Morgonkaffe, morgontidning, lite mer kaffe, kolla mail och div plock och titt i datorn. Så går mina mornar… Att fixa frukost de de två avkommorna och sedan bädda kommer in där någonstans oxå. Idag får jag besök av en god vän som även har med sig sin lilla lurviga vän – en bedårande liten ”golvmopp”. Jag ska försöka fånga henne (golvmoppen alltså, inte vännen…hon vill nog inte visa sig på nätet.. Bäst att fråga först iallfall- det finns ju tom lag på sådant..)på bild.  Jag ev ska vara lite hundvakt åt om det funkar. Vi får se:-) (beror på hur mycket hon drar och bråkar när vi är ute och går – om nacken säger ja eller nej,tack..)

Visst är det ett konstigt fenomen detta att om något händer, du blir sjuk, får någon konstig åkomma eller bara har börjat fundera mycket på något så plötsligt – från en klar himmel – pratas det överallt om detta. Folk har minsann en hel massa erfarenhet, tidningar skriver plötsligt om det och överallt dyker detta ämne nu upp – du som trodde att det bara var du och du som aldrig har hört någon prata om det innan? Förstår ni vad jag menar så har ni varit med om det.

Hmm...passande "Logga" - det känns som om monster tar över våra små när de dricker av drycken...

Minns ni att jag har pratat om energidrycker?  Min sin kom ju hem i början av sommaren och var så ”uppspeedad” att vi trodde han var onykter – han hade dryckit en hel massa energidryck. Vi har pratat mycket om Red Bull, Monster och div sådana drycker här hemma och jag tror sonen dricker mindre av dem. För ett par veckor sedan mailade jag ordförande i vårt skolråd för att ta up frågan på det samma när vi har möte nästa vecka. Denna vecka har jag hittat artiklar om energidrycker, jag har hört föräldrar som reagerar, jag har hittat ”varningar” på skolans hemsida etc, etc. Visst är det konstigt? Det är bra – hörde även att regeringen äntligen har börjat titta på en lag, en åldersgräns för dryckerna. Jag har pratat med de lokala butikerna för att se om de kan sätta åldersgräns, vilket har gjort på många orter, och de var samarbetsvilliga. Det kan bli svårt att få till en åldersgräns tyvärr men med ett gott samarbete kan vi kanske minimera inköpen ändå. Ica har visst redan rekommendationer från ledningen med 16-årsgräns. BRA!

Oj, det var inte riktigt tänkt att jag skulle dra igång detta i inlägget idag – min hjärna är allt för ”ickevaken” för några kloka, pedagogiska tankar… Jag ska även försöka att veva lite snabbare idag – inte sitta och dega hela fm. Det väntas ju besök, förmiddagskaffe och en härlig promenad.

Ha en bra dag, vänner!

Vänligt besök.

Tänk om alla vore hundar… Alla skulle vara glada och vifta på svansen hela tiden.. Alla skulle vi gå runt och nosa på varandra – ”prata” med varandra. Ingen avundsjuka, svartsjuka, skitsnack och skvaller…. Inga bekymmer… Bara bli matade då och då, klappade och rastade. Men… om alla vore hundar….. hmmm – vem skulle mata, klappa och rasta??

Nej – det blir nog bra som det är. Jag hade iallafall besök av en söt liten tjej idag – som jag kanske kan vara lite hundvakt åt ibland. Här är ”Soffi” ;

Min väldigt kära vän, matte till hunden, ville INTE vara med på bild… Trots att jag lockade med godis:-)

Massor av tankar, idéer och lust att skriva…

…men ikväll är det datafritt. Huset ligger för tillfället tyst och fridfullt. För oss som har barn och familj och är mitt i livet är det väldigt värdefulltid ibland. Så nu ska jag bara njuta. Jag är väl ofta själv, tänker ni? Och ja, men ibland är det ändå skönt – fredagkväll, att bara vara. Inte behöva tänka på om någon annan är hungrig, inte behöva höra knackningar eller ”MAMMAAAAAAAAAAA!!” när man går på dass. Kunna färga håret i lugn och ro. Ta ett glas rött (kanske) och bara vara. Inte plocka disk, inta höra djupa suckar när man slår över tv till en annan kanal än Disney och ”Hannah Montana”. Färga håret ja…Nej – inte natural & easy – det blir något annat… Natural & easy har jag ju redan blogga om en gång:http://emel68.wordpress.com/2008/12/09/naturligt-naturlig-naturligtvis-2/ så det tar jag inte nu. Nej. NU SKA JAG STÄNGA AV. Ta mig ett par ostbågar och kanske ett glas rött. Styrka över de gråa och sedan – sjunka ner i soffan…

Om vi inte hörs i helgen (jag försöker ha datorfritt då…) så ha en riktigt bra sådan! /M

Må bra…

…har jag sagt att jag mår bra?? Ja, till viss del gör jag det. Min nacke är, i jämförelse med vad den har varit, ganska bra. Men insidan – den – är i lätt kaos. Det är så mycket som händer just nu. Men vissa saker har jag kommit till insikt med. Vissa saker som aldrig verkar ändras ändå. Hur man än gör har man liksom ändan bak och duger det inte så tänker jag låta det vara. Inte ta åt mig. Aldrig mer. Jag är jag och jag är lååångt från perfekt men jag måste någonstans inse att en del är bra. Så jag har lagt oro för framtiden åt sidan, lite grann. Jag kan inte göra något just nu. Bara vänta – ett par veckor till. Mitt hjärta blöder en gnutta just nu – det finns ett hål där – men just nu så får en plåsterlapp hindra det att blöda – för just nu är jag inte stark nog att täppa igen det. Det är svårt när hjärtat har fått sår – det har svårt att läka. Men det får väl ta tid då - för min insikt är stark och just nu… och det är fler som måste få den.

 Nu ska jag ta itu med denna dag. Solen skiner. Skogen - om resten av familjen vill – så blir det nog skogen idag. Om de vill… vi får se:-)

Ha en bra dag! Alla där ute.

Taggtråd kring hjärtat

Ibland kämpar man såå hårt för att få en annan människa – kanske en man skattar bland de högsta – godkännande att man glömmer bort att stå för vem man är. Ibland vill man såå gärna få ett godkännande, kärlek, ett tack – att ens egna inre plötsligt brister – när man inser att det kanske aldrig blir så. Ibland händer det saker som är så små och obetydliga att de kan tyckas skrattretande men någonstans där inne i hjärtat fastnade ändå en liten,liten tagg. När många sådana små händelser upprepar sig, hela tiden – bygger man ibland upp dem till proportioner de inte alls är värda. Och plötsligt en dag så exploderar det. Man exploderar. Inte för det som just hände – utan för att man har byggt på sig så många små taggar att det plötsligt känns som om det är taggtråd virat om hjärtat. Ibland är det så att dessa små,små händelserna är så små och obetydliga för en del att det är svårt att förklara varför ens eget hjärta blödde så….. Man ter sig enbart barnslig och dum. Men bryr sig hjärtat om det? Nix. Det fortsätter att ta åt sig taggar – tills det en dag säger stopp – och ingen, ingen förstår varför… Egentligen inte den vars hjärta blöder heller….

Och den – vars hjärta blöder kanske själv måste tänka, inse varför – innan den kan prata, förklara… Få och ge förlåt. Rehabiliteras. Ett öppet sår måste få förband innan det kan läka och såmåningom enbart märkas som ett litet ärr.

Ikväll

Är huvudet tomt.  Eller, inte tomt men… Det spränger, dunkar och värker. Och det är inte tankar som tränger sig på. Det är något helt annat. Förskylnng. Hoppas att jag mår bättre imorgon. För just nu hatar jag mina bihålor, min hals och mitt dunkande huvud.

Men det är bara en förskylning – det går snart över. Ingen influensa, tror jag inte. Känner mig inte ”svindålig”…  Men blogga ikväll – nej tack.

Sköt om er och hoppas ni slipper detta… /Kram (från distans…:-) )

Släkt?

Det känns som om det finns vissa varelser runt omkring här som tycks tro att vi är släkt…. De verkar även gilla och uppskatta vår altan. De är sällskapliga och lite busig. De tar gärna hand om alla mina värmeljus…. Och så besöker de mig – då och då. Jag är så ledsen, mina vänner – ni får gärna gästa mig men ni hör inte hemma på vår altan. Jag må vara en skata – men ingen sådan. Snälla små skator – håll er borta från vår altan. Ni får bara ont i näbben i era desperata försök att komma därifrån. För när ni upptäcker att det varken finns kakor eller kaffe att bli bjuden på så vill ni genast ut. Och hur liten springan än var som ni kom in igenom så hittar ni inte de största när ni ska ut…. Nu ligger åter alla mina ljushållare på golvet, min fina fotogenlampa var åter i farozonen och golvet därute på altan är åter fullt av spillning. Min gäster brukar gå in på toaletten… Kanske är det det som avgör skillnaden? Mellan skata och skata. :-)

Bimbo….

Vad är en ”Bimbo”? Ja..jag vet inte riktigt egentligen …men googlar man det och får upp http://en.wikipedia.org/wiki/Bimbo börjar sin förklaring så här:

”Bimbo är en term som uppstod i populära Engelska användning i början 20th century att beskriva ett ofta fysiskt attraktiv, ointelligenta kvinna. ”

Idag kände jag mig, till del, som en Bimbo – den delen med ”ointelligent kvinna” – jag skulle installera en router.. Jo,då – det skulle vara sååå enkelt enl. affären. Efter en hel del trassel med sladdar, försök till läsning av manual, körning av installationscd och en och annan kaffekopp och suck ringde jag support. 43 min kö… Men det var det värt – utan dem hade jag inte lyckats. Jag lyckades iallafall -till en del… Skrivaren fungerar inte. Trådlöst… jo,jo.. Bimbo – om det är att känna sig rätt tom i huvudet så stämde det in på mig idag oxå. Runt lunch dunkade, sprängde och tyngde klotet som sitter på halsen rejält. Jag lyckade inte tänka -orkade inte ens prata i telefon. En kopp kaffe hos mamma men jag var knappast något trevligt sällskap. En panodil, lite nässpray och en hel massa snytningar efteråt (halva hjärnan följde nog med…kanske förklaringen till Bimbokänslan…) kände jag mig dock bättre. Var i trädgården en stund, mest för att få upp värmen och ville njuta av vädret. Mat och sedan började jag känna mig som en människa igen. Ikväll har jag suttit i möte – ja, fler än jag satt och snörvlade… och nu är huvudet trött men bättre. Ögonen svider men jag mår bättre. Hoppas, hoppas att jag kan åka till brorsbarnen imorgon. Ska låta bli (hur svårt det än blir) att krama dem.

Hm… hjärnan funkar visst inte ändå… Jag hade en tanke med detta inlägg. Faktiskt något att säga… Men även om jag minns ämnet så har själva orden, meningen och sensmoralen – så jag skippar det. Åter ett rätt innehållslöst inlägg således. Tanken var god – den jag hade men…. min kropp och hjärna säger – slut för idag!!

Jag slutar med ett litet citat… Eller vad man kan kalla det… IOR var det som ”sa” det…:”- Om snöret inte håller, utan går av, är det bara att försöka med ett annat snöre.” Eller om det var Nalle Phu.. snat iallafall… Något att tänka på. Det finns alltid nya snören att greppa tag i:-)

Ps: Nu kom dottern  som borde sova nu . Hon vågade inte somna pga av en lös tand… Hon var rädd att svälja den. Oj, jag som har två barn borde veta… Ska en 9-åring tappa tänder?? Min hjärna som fungerar sämre än jag trodde? Tacksam för svar!! Tandfén minns inte…:-))

Sovmorgon

Oj… Nu slängdes dörren precis igen av sonen, den sista att lämna huset denna morgon. Efter fyra ”Hej då” (två från dottern och två från sonen – ett ”Hej då, ha en bra dag!” första gången de lämnar huset… Men båda har liksom huvudet under armarna och det slår nästan aldrig fel – de kommer tillbaka. Någonting är nästan alltid glömt. Iallafall när det gäller sonen. TIll honom kan det bli en två,tre och ibland 4 ”Hej då!” alla med ökad utdragenhet på dåååå. EN dag när vi sa hej då för sjätte gången och jag sa: Heeeej dåååååå – med eftertryck (det började kännas tjatigt) frågade sonen med förvånad blick ”Vill du att jag ska åka?? Du låter trött på mig…?” Detta som sagt var efter ca 10 min efter första hej då och efter 5 återbesök i hemmet i jakt på läxbok, gympapåse, schema och nycklar…. Försöker säga att man kan göra iordning allt dagen innan men… Who cares?

Det kanske ÄR kul med gluggar...??

Idag vaknade hela familjen kl 05.53. Vem som väckte oss?? Ja, mannen han var uppe men i duschen och jag fick allt vakna med ett ryck. Lilla dottern kom infarande (det hör till saken att vi brukar få, bokstavligen, dra ur henne ur sängen…), hojtade och log. Med en stor glugg i munnen och med en liten,liten tand i handen. Sååå stolt!! Mest för att ha lyckats att inte svälja den men även att äntligen ha en glugg igen. Vad är såå kul med att ha en glugg?? Jag minns inte den känslan. Ikväll ska vi ju iväg till bror och barn och dotter var bekymrad om hon hann lägga tanden i ett glas med vatten innan vi åkte… Jo, det hinner hon. Hon slutar 14.30 vi åker väl vid 17-17.30. Det är dock en härlig känsla (även om jag inte alls var sugen på att vakna 05.53) att barnen är BARN ett tag. Ibland känns hon så stor, försöker vara så stor. Så medveten om sin uppenbarelse. Smink och kläder. Killar. Att de sedan kan komma hem och vara BARN – är härligt. De blir allt för stora, allt för fort ändå. Mognar de inte snabbare nuförtiden??

Jag kan inte komma ihåg att jag som 9-åring skulle ha ”b-h” (linne), smink och att jag var såå medveten om mode och kläder. Jag minns inte att det var ”parbildning” i klassen – redan i 3-an… Men när jag tänker efter – kanske var det redan då… När man hade ”chans” på en en dag och så en annan nästa.. Det var inte så viktigt. Det var mest viktigt ATT man hade chans – inte på vem… Tjejer idag verkar iallafall mogna fortare än förr och jag tror mig ha läst att det till viss del stämmer. Att tjejer idag får bröst och mens tidigare än man fick förr. Det har jag inte belägg för – jag har sökt var jag kan ha läst det men lyckades inte hitta det. Det känns iallafall som om de utvecklas tidigare – framför allt är de mer medvetna nu. Alla ungdomar. Mer information, mer media. Mer tryck. Stackare.

Barnen behöver få vara små, ett tag till. Och vi föräldrar vill ju behålla dem små… ett tag till. Jag vill behålla barnen små samtidigt som man vill att de ska växa, mogna. Som föräldrer är man ju tvådelad. Men det gäller attflyta med, anpassa sig efter deras ålder. Även om det inte är helt lätt. Jag förklarade för sonen igår att jag vet att han har det tufft nu – in i puberteten – och att jag förstår om han förändras. Samtidigt måste han ha förståelse – att vi kanske inte kan hänga med i alla svängar, direkt på studs. Vi är oxå nybörjare på att ha tonårsbarn. Och sonen har förändrats. Imorse (efter vårt snack..:-) ) lät han mig först ha sovmorgon (ja, jag somnade om efter tandeuforin. Jag sov fram till dess att barnen skulle åka. De fixade frukost, sonen hade bäddad och städat sitt rum, packat sin gympapåse och plockat disk… Jag vet vad han vill :-). Dreamhack.. Datorfestival. Ungdomar som sitter i dygn (!!) vid sina datorer och Lanar. Uppåt 12000 ungdomar samlas, lanar, spelar, åter (förhoppningsvis) och sover (förhoppningsvis) i stora mässhallar. Hela jag skriker NEJ. Jag tycker att han kan vänta ett år eller iallafall till sommaren. Ska kontakta kompisens mamma. Jag vill inte släppa sonen dit. Igår var hans uppträdande ”sådär” och vi sa att han fick visa lite mognad innan vi ens pratade om Dreamhack – därav bäddad säng, sovmorgon till mamma och allt i tipptopp idag…. :-). Vi får se.. Sommaren 2010 är det åter Dreamhack – jag lutar åt det och sedan låta dem Lana här hemma en natt. Bjuda in ett gäng hit. Hellre än att släppa iväg honom bland 12000 andra i en främmande stad 20 mil bort. FY!

                                                                   Tonåringar… man förstår inte… Man bara gör inte det…

Och ibland inte en 9-åring heller – men lättare är det…

Oj, det blev ett långt inlägg. Morgonen är ”ur led” – tiden stämmer inte… När man går upp en timme senare så blir det så. Har dock ingen brådska – jag ska bara kurera min förskylning – som dock är mycket bättre, plocka lite och sedan gå ut. Det verkar bli ytterligare än härlig dag. Så – see you later, alligator!

Kort summering..

….. av dagen; Lätt slapp morgon som gick allt för fort – mycket pga sovmorgon samt att jag fastnade här, vid datorn. Lite plock, inlägg av tvätt, påfyllning av diskmaskin och sedan dusch. Ner till lilla klädbutiken och provade kläder inför modevisningen på söndag. Det var klart roligare inför våren… Nu var det dunjackor och tjocka tröjor – svett..svett.. Men kul:-). Hem, värmde på lite mat till sonen som åkte med mormor till lilla Skrutt. Hämtade dottern som sken som en sol. Glugg i munnen och så har hon äntligen börjat sin fiolträning.. Fiolen var med hem. Ja, vad ska man säga… Läxa hade hon. Och jag kan säga att under den korta tiden vi var hemma, innan vi drog vidare till fördelsedagskalas, hann hon träna på den ca 15-20 gånger. Nu kan även jag den lilla truddelutten.. Gnissel,gnissel. Tror ni att den 13-åriga storebrodern hade tålamod att höra på detta gnisslande när vi kom hem från kalaset? När han skulle fixa med sin, för tillfället (hoppas vi…) kvaddade dator. NIX!! Först bad han ganska snällt – ”var tyst…” Sedan: ”KAN du vara tyst? Efter lite gnissel til: ”KAN DU VARA TYST??” och till sist: ”HÅLL TYST!! DET LÅTER SKIT!” Gråt och tandgnissel. Vet inte vilket som lät bäst — fiolen eller hennes tjurande. Nu är fiolen nerpackad, jag lär räkna tyst inom mig många gånger närmsta tiden. TIll 100, till 1000 och till 4789203…

Kalas. Kaffe, bullar, kakor och tårta. Gott. Och att få tillbringa lite tid med brorsson – 17 år… Med Lilla Skrutt, den lilla glada. Med bror, mamma,pappa – härligt. Vi blev inte kvar så länge, barnen behöver komma hem och varva ner. Lilla Skrutt behöver lugn inför nattens sömn.

Jag håller med bror: Citerar från hans blogg: Som att åka nerför världens största rutchbana, svopps, så gick den veckan och man är snart i julklappstider.. Jo,jo – så är det nog. Men än är det ett par månader kvar. Tack och lov. Må bäst vänner – nu ska jag stänga av för idag. Sova… Efter lite slapp i soffan. I bästa mysdressen:-)

Dagen blev kväll….

….väldigt snabbt idag. Snabbare än vanligt. Har haft fullt schema idag -är trött nu. Att rabbla upp allt jag har gjort är varken roligt för er eller för mig men jag kan säga att både kropp och själ har fått vård. Kroppen i form av gymnastik  – fysiken har fått sitt. Kroppen (och själen på köpet…) har även fått sitt genom lite shopping = nyheter i garderob (fyndade en vinterkappa:-)) ). Ytan – min yta har lyfts en smula… Besökte frisören och ja,,, jag vet inte om jag är nöjd eller inte. Ingen stor förändring. Vi får se efter första duschen. När man får fixa lite själv med det… Själen -  den fick sitt genom samtal med underbara L!! Utan henne… vet i sjutton… Kroppen även lätt misshandlad. För många steg i för många butiker.

Kvällen har rullat på i ilfart. Handla mat, plocka in mat, slänga in en tvätt i farten, plocka ur torktumlare, packa upp dagens fynd, äta, diska, skjutsa till gympa, hämta lite grejer hos en vän, åka med lite grejer till andra vänner, hämta dottern på gympan, kvällsmacka, få in dottern i duschen, peppa sonen att göra läxa, packa gympapåse, ta undan efter kvällsmackan, borsta hår och göra fläta på dottern, kolla mail, kolla sms…. Skulle se Criminal Minds..men det hann visst ta slut…. Livet – rusar fram ibland.

Har jag sagt att jag har fått en tid nu. Till Arbetsförmedlingen. Ang arbetsträning. NU, SNART är det MIN TUR!! Och jag är redo. Nacken får sitta fint och vara tyst!

Höröni… Natti:-))!

Varma, tacksamma tankar

Just nu sitter jag här i tv-soffan – den vi ganska nyligen har köpt efter att ha sparat ett tag. Den jag är så nöjd med. Den som samlar oss, familjen om kvällen. Den som står i det rum där vi alla trivs allra bäst. Det rum som andas lugn och ro, där vi slappnar av, är oss själva, rår om varandra. Där sitter jag nu efter en skön, lugn fredagskväll med god mat, kaffe, kexchoklad och framför allt – hela familjen samlad. Ja, iallafall senaste timmen. Sonen kom hem skapligt, dottern för någon timme sedan. Nu sover de, allihopa. Sonen med sina fötter i mitt knä, dottern vilande mot pappas mage. Mannen frågade just om han kunde se på sporten eller om jag ville se något annat. Sporten rullar för fullt på tv men mannen ser ingenting… Hans ögonlock är stängda och ur munnen kommer snarkande ljud…..

Tacksam – jag är såå tacksam. Jag har ont, min vardag är tung ibland men egentligen är den lätt. Igår var jag på nevrokirurgen.. I väntrummet satt det en kvinna. Hon pratade men en man som oxå satt där. Båda två var drabbade av hjärntumörer. Kvinnan var frispråkig och ganskahögljudd – och vi alla i väntrummet fick ta del av hennes historia, delar av den. Hjärntumör. Hon kan ha varit i 45-årsåldern, gick med rullator, skakade och berättade att vardagen klarade hon enbart om hon fick hjälp. Dock var hon envis och tillät bara hjälp med sin hygien samt med städning och tvätt. Hon berättade att hon hade tre barn, 16, 14 och 11 år. Sedan sa hon – ”Jag hoppas få vara med tills en av dem blir myndig. Men jag tror inte det….. Det finns inga sådana hopp. ”

Man ryser, man fryser. Man  berörs och man tänker tacksamma tankar inför sitt eget liv, sin familj. Även om vardagen kan kännas tung ibland, man är ju sig själv närmast så måste man tänka, ofta – hur lyckliga vi är. Så många livsöden det finns. Jag tänker på min svärmor som just fick tråkiga besked, jag tänker på min bror och hans lilla skrutt, jag tänker på en kär vän, en vitamin. Jag tänker på en god vän vars liv aldrig blir sig likt igen – denna underbara kvinna som vigs sin tid till våra barn. Jag tänker på alla som har tyngder att bära, sjukdomar att hantera. Jag tänker på dem som mist sin livskamrat, sina barn, sina vänner. Jag är skonad. Jag är tacksam.

Men vi kan inte hela tiden tänka på dem som har det värre – vi kan tänka på dem men hjälpa dem bäst det gör vi genom att vara, leva – njuta av livet. Att vara tacksamma för det vi har. Jag är inte den som alltid ler och skrattar – jag är ofta tungsint och allvarlig. Men vem har sagt att jag inte njuter av livet lika mycket för det? Alla lever vi våra liv. Vi uttrycker våra känslor på vårt sätt. Många skrattar och ler, hela tiden och jag beundrar dem samtidigt som jag undrar ibland – vad finns bakom? Ibland behöver vi se och bli ett med verkligheten. Samtidigt som vi aldrig får låta verkligheten – allt elände runt omkring oss – sänka oss. Vi måste se till våra kära, nära. Vi måste se till våra vänner och vår närmaste omgivning. Att det sedan finns männsikor som orkar att ge sig ut i världen och hjälpa, att det finns de som engagerar sig i stort och smått. Men vi kan inte alla vara där för alla. 

Någon, en beundransvärd kvinna sa en gång: ”En kan inte hjälpa alla men alla kan hjälpa någon.” Mycket bra sagt. Och hjälp – vad är det?? Ekonomi? Att finnas där som stöd? Att bokstavligen hjälpa till med praktiska saker? Det finns många sätt men framför allt – bry dig i det lilla, i vardagen. Ett uppmuntrande sms när någon har en tuff dag framför sig. Ett mail, ett kort, ett samtal. Oxå helt utan anledning. Finnas, le och hälsa på den du möter på gatan. Det är inga storverk som krävs för att lysa upp någons dag. Ibland räcker det med ett leende, låta någon gå före i kön, ge bort sin parkeringbiljett som har en timme kvar… Små handlingar i vardagen. Nyss åkte det förbi tre eller fyra brandbilar och ambulans här utanför – jag tännker på de drabbade nu. var det någon som blev skadad? Hur kommer deras liv att påverkas? Hur lång tid tar det för dem att landa igen? Men har de vänner, familj runt omkring – så ordnar sig allt. På något sätt. Om de omges av värme. Och ljuspunkter då och då.  

Idag var jag hos en god, god vän – jag berättade en liten, oansenlig men söt historia för henne – tänkte dela med mig den till er; Detta hände för någon vecka sedan men det var en söt, rolig händelse så: Jag var ute och gick. En helt vanlig torsdagskväll, vid 18-tiden. Inte många ute. På en av gatorna nere i ett av bostadeskvarteren, i ett gathörn satt det en liten kille bakom ett bord. På bordet fanns det en burk med några få kronor i, en stor men tom skål samt en skylt: Plommon 1:-/st. Jag stannade till och frågade: Var är plommonen då? Killen svarade att hans bror just gått för att plocka nya. ”har ni några kunder då?” frågade jag. ”Mamma, pappa och gubben i huset bredvid!” blev svaret. Jag gick så en sväng och när jag åter gick förbi, en stund senare var skålen fylld av plommon.Jag stannade och pratade med killarna (ca 5-7 år) sedan sa jag ”Tyvärr har jag inga pengar med mig,…” och fortsatte så min färd. När jag kommit en bra bit hörde jag springande steg bakom mig. Det var den äldsta av grabbarna som flåsade ifatt mig och hojtade: ”Du kan få ett gratis!!” Han hade dock inget plommon med sig. Jag , som hade bilen parkerad en bit bort fortsatte till den. Jag kollade igenom bilens alla små fack och visst – där låg en femma. Jag tog den och återvände till ett par killar som sken upu och log stort när de såg mig. Jag gick dit och lade fram min femma. De hade dock bara 4 plommon kvar. Jag tog dem och sa: Nå, hur mycket ska jag ha tillbaka på min femma?” ”Ingenting!” sa den minsta av killarna och log. ”Jag drar och plockar ett plommon till åt dig – för du är snäll och vi vill ha hela femman!!” Strax drpå var jag innehavare av 5 fina plommon, 5 kronor fattigare men framför allt – en gnutta varmare i hjärtat.

De var så söta där de satt, förväntansfulla. De var så artiga och de blev såå glada när jag stannade och pratade med dem. De var blivande affärsmän oxå:-)). Men tänk – vad 5 små plommon kan lysa upp en dag.

 

Nu ska jag sova. Drömma och njuta av att ha hela min familj omkring mig, att ha en skön säng att sova i och ett varmt hem att ha den i,. Njuta av att få vakna till en ny dag imorgon. Natti och kramar till er alla!

En härlig helg

Solen strålande från en klarblå himmel, hög härlig luft, avkoppling och tiden tillbringad tillsammans med familj och goda vänner. För vacker väder för att sitta vid datorn. Och nu – när det är kväll, mörkt och regnet droppar där ute så är jag för trött. Alldeles för trött. Imorgon har barnen studiedag = sovmorgon för oss alla. Dagen ska vi ta vara på, vara tillsammans. Men imorgon kväll… kanske jag skriva något … Vi får se. Jag mår bra iallafall – så ni vet:-)

Nixpix

Inga ord i skallen idag. Inga tankar som förvandlas till bokstäver. Tankarna finns-ojå, klart de gör men ikväll får de förbli tankar. Jag orkar inte med datorn ikväll. Tankarna förblir mina.

natti, vänner.

Lite ånger.

Det blir några ord iallafall. Lånade sådana. Jag agerar förmedling. Jag tog fram ”Det är aldrig kört”-boken och jag lyckas nästan alltid hitta något nytt, något läs – och tankvärt. Så lånade ord, det får det bli:

”IGÅR DOG INATT….. Som ett resultat av den instiftade världsordningen är du inte längre bunden av vad som varit. Alla drömmar, mål, arrangemang och överenskommelser är nu förhandlingsbara i ljuset av vad som är. Detta innebär inte att du inte är ansvarig för gårdagens val och handlingar. Det innebär att saker kan förändras och faktisk har förändrats. ”

Där mina vänner fick ni något att fundera på även idag. Övriga tankar: Jag saknar min Skrutt. Hoppas jag får ha henne en timme eller två snart. För jag längtar. Jag har ju mina egna – tonåringen…som testar mammas tålamod till yttersta gränsen just nu… och 9-åringen som växer en smula varje dag – mentalt och kroppsligen. Testar sin mor, jo – det gör även hon… Men kanske är det så att man tampas mest med en i taget?

Älskar dem så oändligt. Min familj. Hela min familj.

Natti.

Massor av tankar, åsikter och känslor

Slåss inom mig ikväll. Men tyvärr.. jag måste tyvärr säga – jag orkar inte ikväll heller. Dels behöver jag bearbeta tankarna ett tag, därinne. Dels så finns inter kraften. Och som ett litet extra minus är nacken lätt elak ikväll (pga av att jag suttit/stått i möte) och värktabletten som jag tog grumlar mina tankar, försvårar dem att reda upp sig…. Jag hoppas kunna återkomma. Snart. Kanske imorgon.

Jag säger som min bror på http://uffe-ensammapappan.blogspot.com/ - krama varandra!! Kram från mig till er. Framför allt – stora, varma, innerliga kramar och tankar till er som har det  extra tufft. Hoppas jag kan skicka lite,lite energi och kraft, tröst och mod till er….

Bananflugor – minimalt små men ytterst irriterande!

Nej, det var inte bananflugor som var upphov till alla mina tankar, känslor och inte heller dem jag hade åsikter kring igår. De tankarna, känslorna och åsikterna kommer kanske – när jag har rett upp tankarna, bestämt min åsikt och låtit känslorna sjunka in. Inte nu. Orden skulle bara bli obegripliga och röriga. Men angående  Bananflugor är mina känslor och åsikter klart bestämnda. Ingen tvekan. De är ootroligt irriterande. Jag har ingen aning varifrån de kommer – hittar inte källan. Men de är överallt – åtmindstonde i köket. Främst kring diskbänk, spis och arbetsbänkar. Jag tog min brors tips – hällde upp en skål med vinäger och diskmedel – tog dock inte reda på fakta utan litade på mitt minne – och tog ättika istället för honung. Ingenting hände. Mer än att barnen undrade vad som luktade och vad det var för spännande i den lilla skålen på diskbänken. Sonen var säkert på g att smaka… han gör det med det mesta…. Kanske tur att ättikan var i - det fick honom nog att dra åt sig skallen igen. Nu har jag kollat runt på fler sidor med tips i ämnet: ”Förgör bananflugorna” och tipsen varierar men ändå verkar det som alla är på nästan samma linje. Någon säger saft, ättika och diskmedel, någon  vinäger och diskmedel. Någon tipsar om vinäger och sirap, någon om enbart ett glas saft…(set skulle drickas upp av sonen direkt!). Vinäger och diskmedel återkommer oftast. I min bok ”Kärringråd för hushållet” finns det ett otal med tips – dock gäller alla krukväxter. Ofta kommer väl fuktflugorna om det står fukt i krukväxterna men så är inte fallet härhemma, denna gång. Tipsen från denna bok: Hel nejlika som stoppas ner i jorden, ny jord, rå potatis och insektsspray, slamiak som blandas i vatten och används till vattningen av växterna, sand på jorden, tändstickor som sticks ner i jorden med svavlet neråt…. m.m, m.m.

Nu har jag provat: Vinäger och diskmedel, honung,diskmedel och vinäger samt saft i ett glas. Har jag extra intelligenta flugor här??? De sätter sig på kanten av glaset, skålen – men se sedan är det stopp. Närmar jag mig flyger till iväg och försvinner spårlöst för att återkomma så fort jag vänder ryggen till. Vart tar de vägen? Inte drunknar de iallafall. Har de simdynor?? SImhud mellan sina små tår? Har bananflugor tår?? Frågorna samlar sig… Har någon, någonsin lyckat smälla till en bananfluga?? De är ju mikroskopiskt små och snabba som Fantomen!! Nej… ska jag behöva leva med dem?? I fredags tog jag mig ett glas vin – det gillade de!! Jag lämnade glaset för en stund och genast hade säkert 10 drunknat i drycken. Kanske en behagligare död än i diskmedel..?? Men de försvann inte – det känns som som de blev fler… Så vintricket vågar jag mig inte på.

Förresten – jag tror jag vet var ifrån de kom, från början. Jag besökte ortens ena livsmedelsbutik igår – inne i fruktavdelningen fanns mina nya gästers släkt. I massor. Helst i vitlöken. Så vitlöken som jag har i fönsterbläket fick besöka soppåsen. Nu är  den lilla vita, klyftiga  löken på väg till stora staden. I en gul, stor och skramlande bil.

Är mina bananflugor extra intelligenta? Det är den stora frågan… Fortsättning följer.

PS: På tal om diskbänk – JAG har vunnit disktrasekampen! Manne har gett upp. Hör det det, moster – det finns hopp!!

Invasion

Jaha…  Nu har jag ställt fram: en skål med vinäger och sirap. En med vinäger, honung och diskmedel och en med rött vin. Gissa vilken de väljer?? ALLA. Men…. Tror ni någon endaste kryper ner i det våta och drunknar? Nix. De sitter bara där på kanten som badkrukor, solar sig och far upp i ett moln med andra likasinnade när man närmar sig. De små djäklarna!!! Hur ska jag bli av med dem?? Tror ni det funkar med att artigt be dem flytta??

Det är mycket man inte förstår…

..hur det är möjligt att jag, genom att trycka på några knappar, kan skriva ner ett meddelande till en vän – skicka på ”skicka” och denna vän sekunden efter kan läsa mina ord. Det är svårt att förstå. Att jag kan sitta här vid min dator och skriva, infoga bilder, filmer och ljud i ett mail – som sedan kommer till mottagare – snabbt som attan. Det är svårt att förstå hur man genom något som kallas ”blue Tooth” kan skicka musik, bilder, ljud och filmer mellan telefoner som är så små att man ständigt får gräva efter dem i handväskan… Att man via små, små apparater kan skicka information, hämta information från hela världen… Att man kan lägga i ett papper i en appartat i en del av världen – knappa in ett telefonnummer och ett papper skrivs ut på andra sidan världen. Det är svårt att tänka hur en GPS funkar, hur all trådlös teknik funkar… Det är svårt att förstå hur stort universum är.

Det är svårt att förstå hur många miljarder männsikor vi är på jorden, hur mycket vatten det finns.. Hur många bananflugor…:-)

Det är svårt att förstå mycket här i livet. Väldigt mycket – just nu kommer jag inte på något mer. Det är svårt att ta in hur långt vår forskning har kommit, hur duktiga våra läkare är – hur många liv som kan räddas. Det är svårt att fatta vilket otroligt mirakel livet egentligen är.

Det är svårt att fatta….. var all tid tar vägen….. Ibland råkar jag i lätt panik när jag tänker just på det – var tar tiden vägen. Sommaren – den började ju nyss?? Nu är höstens vindar här. Jag välkomnar dem men med ett visst vemod coh med en stor sommarsaknad. Ett vemod kan lätt rulla in när man tänker på hur fort åren går – att barnens härliga ”barnålder” börjar lida mot sitt slut – för gick de här 13 åren så fort så gör säkert de kommande det också..

Men vi har minnena kvar – vi har framtiden att ta hand om.

Tiden rusar och det är svårt att förstå – precis som så mycket annat här i livet. Men jag är jag, jag är här och nu. Jag förstår inte mycket i det stora hela men det jag kan och det jag gör kanske betyder något för någon.

Det kan tänkas att jag får panik nu, idag och imorgon. För tiden som går, för saker jag inte rår på. Men låt mig få det en liten stund – sedan skjuter jag den åt sidan och försöker rikta in mig på tiden som finns, på saker jag kan rå på och göra det jag kan.

Stjärnklart.

Mitt i det som egentligen är natt i mitt liv ser jag nu äntligen mer och mer av ljuset där borta. Det kommer liksom närmare och närmare. Vissa dagar mer neråt, vissa mer uppåt. Önskar att jag slapp tra,la,la – tabletterna men dosen är ju iallafall mindre nu. Smärta börjar bli en del av min vardag. Jag kan känna hur hela mitt väsen skriker – ”Det är dags att kicka igång nu!” Det känns som om framtiden sparkar mig i ändan, framtiden flåsar mig i nacken men jag ändå står still. Den vill liksom att jag ska springa men jag ålar bara sakta… jag har så många drömmar och tankar. Framtidsplaner. Visioner. Men även om jag för tillfället inte alls kan förverkliga mina drömmar så känns det bra att jag har en bild framför mig om hur en framtid kan se ut. Det är inte nattsvart – långt, långt därifrån. Visst kommer ofta en stor klump av ångest där mitt i mellangärdet ibland. För det mesta när jag tänker på all denna tid som nu har gått Allt tid jag hade kunnat leva – förverkliga drömmar men då jag varit förhindrad till det….då tankarna kommer om att allt skulle kunna vara som ”vanligt” . De tankar om att ”nu har jag travat hemma så och så länge och ändå har jag inte gjort det och det..” Men jag måste påminna mig själv då att smärtan, domningarna, svagheten och mattheten har varit anledningen till att allt inte är som vanligt och de saker jag VILL har jag inte KUNNAT! Så istället för ånger måste jag se denna tid som en vilotid, en investering. Som att lägga mark i träda… för att få såjorden näringsrik, stark och den allra bästa grunden att få växa på. Jag har investerat för en härlig framtid. Skrapat ihop en handfull grogrund.

Hoppas jag. För tillåter jag inte drömmen om att en dag bli bra – kan jag lika gärna ge upp. Om jag förlorar bilderna av framtiden – förlorar jag all syn. Om jag lägger mig kan jag lika gärna ligga kvar.  Jag har en dröm – den är inte storslagen alls, ganska liten, vardaglig och inte alls pretentiös men det är MIN framtidsdröm. Den är inte klar, inte detaljerad alls – men det är MIN BILD. Liksom stjärnhimlen ikväll – vitt på svart. Klart och tydligt. Så är min dröm och min bestämdhet. Imorgon – är första dagen i resten av mitt liv (för att använda en sliten men ack så sann fras).

På måndag har jag en spännande dag. En tuff men spännande. Jag hoppas mycket på den dagen, det mötet. Det mötet kan avgöra om jag får börja gå – om framtiden och jag kan börja närma oss varandra – om framtiden som står där, långt där borta i horisonten kan vänta och jag kan komma ifatt. Med små steg, skynda långsamt. Men väntar den bara – så hinner jag nog ikapp. Och då – blir bilden verklighet. Fram till dess – ska jag bara ta en dag i taget och greppa dagen som är. Här och nu.

Det låter vackert och jag kan lova att jag inte alls kommer att känna så här varje dag. Vissa av dem kommer att ligga i skugga, dalgångar kommer att finnas men i en dal finns det både upp- och nerförsbackar. Två stycken. Om man tar sig nerför den ena får man ta sig upp för den andra, eller vända om och åter klättra upp för den man just rasat nerför. Kanske når man bara halvvägs för att åter falla men då får man resa sig –och åter klättra, steg för steg. Man kan rasa nerför men inte rusa uppför…. Spurtar man finns risken att man faller samman, utmattad, när man når målet och då kan man ju ändå inte njuta – leva och starta bestigningen av nästa berg…..

Oj – det blev långt, som vanligt. På måndag är det i alla fall äntligen dags för ett möte med F-kassa och Arbetsförmedling. Håll tummarna för mig då. Vi lär ju höras innan dess men ni kan ju börja nu… det har jag gjort (nu är inte bara pekfingret bortdomnat, utan även tummarnaJ ).

Imorgon ska jag på begravning. Ingen nära släkting, tack och lov. Men en kär gammal vän. En man som betytt mycket för mig under lång tid. Den man som tillsammans med mina föräldrar fick mig att välja blomstervägen… Jobbigt med begravning men det känns bättre när personen nått en ålder då det liksom ”är dags” . Att gå på begravning när en ung person fått lämna är hemskt!!! Det är jobbigt med begravning men jag ser på sätt och vis fram emot morgondagen ändå. vänner, de från förr, är många och imorgon kommer jag återse flera av dem. Det ska bli trevligt även om tillfället är sorgligt.

 

Vad mer idag…. Jo små saker ur vardagen.

• Efter en dag av flera flyguppvisningar, av irriterande närvaro och av ett frenetiskt arbetande i fruktskål, runt vasken samt på ett flertal andra ställen i köket (tyvärr i andra  delar av huset också…) kan vi rapportera att pga. (eller tackvare J ) ”fällor” – har nu 20-30 bananflugor omkommit i drunkningsolyckor. Flertalet( otalt) har dock överlevt och mår väl.

Om Ni någon gång köper sylt i ”refill” se till att ha en burk med överensstämmande etikett att hälla refillen i. Munhålan och tungans små smaklökar blir så himla besvikna, snopna och förbittrade då smaken av körsbärssylt fått snålvattnet att rinna och att, efter första tuggan, de inser att det de fått inte alls var körsbärssylt – utan lingonsylt. Inget fel på lingonsylt men det är INTE körsbärssylt och i sammanhanget kan jag garantera att körsbär var rätt bär, inte lingon.

Slut för idag… hoppas ni orkade läsa allt, bitvis eller i alla fall några ord – av dem alla. Må bäst, alla mina vänner, okända och kända.

En uppmaning.

Har du någon vän du inte sett på länge men tänkt ”Jag ska ringa, snart..” ”I sommar måste vi försöka hinna med att häsla på….” Vänta inte. Gör det nu. Idag. (imorgon om klockan är som nu, 23…) – vänta inte. Det kan vara försent innan man vet ordet av och de du träffar är andra gemensamma vänner – på en begravning….

Vänta inte. Och glöm inte att tala om för din älskade hur mycket du älskar honom/henne. Glöm inte att höra av dig till vänner och familj. Visa dem att de betyder mycket i ditt liv. För utan dem – familjen, vännerna – är du inte mycket… Var tacksam och vänta inte med att visa det.

Inget ljus brinner förevigt.

Rapport från flugfiske…

… kl 23.46 i går hade det inträffat ytterligare 6 drunkningsolyckor. Inga överlevande syntes till men vid denna tid på dygnet borde de ligga nerbäddade i skön sömn.

Nu på morgonen är laget oförändrat. Förutom gällande de överlevande. De tycks ha ställt klockan tidigt. Uppe med tuppen… de små liven. Men de har inte varit badsugna ännu… Och det klart – morgonen är kulen och råkall.  Jag har funderat på mina gäster… Att sätta ut ”fällor” känns ju lite elakt, ont och massmordialiskt men samtidigt…. Kan det vara så att det blir fler och fler små flygande fän som gästar mig..? (förresten – var sjutton har dessa minimala små kryp sina vingar?? Och mun??)

Hur jag tänker då? Jo – här finns det en dam som är vänlig nog att ställa fram mat åt dem. Tänk om de små liven har sms, msn eller chatt – tänk er vad snacket ska gå: ”Flyg dit… de har mat så god att man kan dö för den…!!” Honung, vinäger och diskmedel står nu i små fat lite överallt i huset. Men det känns som sagt som jag lockar hit fler istället förgöra de som fanns innan. Kanske ska vi bara acceptera våra små gäster, invänta vinter och kyla och ha dem som husdjur så länge. De gör ju ingen skada -  med än att de irriterar mig till vansinne….

Ha,ha!

Inga fler har drunknat men jag har lyckats döda 3 – med min bara hand!! Nu kanske de övriga inser vilken ondskefull tant jag är och flyttar!! Hem till någon som gott kan ha dem:-))

Minnenas aveny

Man kan se livet  som blomman på ängen. Från frö till knopp till full blom. Vissna, dö. Och runt omkring oss blommar skiftande arter, stödjer oss, svajar tillsammans med oss i vinden. Vissnar och dör – samtidigt som ett nytt frö spirar…

Idag – en återföreningens dag. En dag då känslorna tog musten ur mig. Glädje, sorg, minnen, skratt, kramar och leende. Tårar.På väg till kyrkan och begravningen tog jag svängen förbi favoritaffären för att handla en liten bukett ta adjö med. På väg därifrån krockade jag med min morbror – som jag inte har träffat på evigheter. Han skulle oxå äta lunch så istället för att stressa i sig en hamburgare ensam (jag hatar att sitta själv på restauranger) fick jag en jättetrevlig pratstund med en kär släkting (jag var deras brudtärna när jag var en liten tös…) Bara ett par timmar innan hade jag pratat med en annan, mycket kär släkting, om att ordna en släktträff. Jag fick mig en tankeställare… man ska passa på NU. Inte sedan, då man får ses på någons begravning…Och så dyker denna unika människa upp – som på beställning. Han är så lätt att prata med, han förstår så mycket …sådant man kanske inte talar med många om… Och hans dotter hjälper såkert gärna till med att få ihop en träff. Imorgon ska jag ringa henne. Ta mig sjutton. Ingen mer tvekan, inget mer ”senare”! Dagen började med ett kärt återseende således men det var bara början…

 

Iväg  till kyrkan, lätt nervös..Men redan på parkeringen träffade jag en mycket kär gammal vän som jag endast har haft sparsam kontakt med ( tyvärr ) de senaste åren. Vi gjorde sällskap in i kyrkan och jag kände det som om jag gick – mitt på minnenas aveny.. Det var som att kastas tillbaka i tiden en hel massa år och allt därimellan blev plötsligt till berättelser ut min mun.

 Den första som mötte mig gjorde det med en stort leende, en bamsekram och ”Men, är det duuu??!! Vad kuuul!” Mannen var en person som jag träffade varje dag i säkert 12 år… Och sedan har jag inte sett honom säkert 10…eller mer. Antal år spelar ingen roll. Åren suddades ut i dag. Många varma kramar, många kära återseende. Några tårar och fler kramar. Och skratt, och leende.Minnesstund - fler trevliga pratstunder, massor av roliga minnen.   När jag väl kom in i bilen tog all kraft slut. Det kändes bara konstigt att liksom förtsätta dagen. Jag var helt tom i huvudet. Trött och helt tom. Att under ett par-tre timmar bli attackerad av så många känslor på en gång är utmattande. Men tillfredsställande. Jag är så glad att jag åkte dit. Mycket glad och väldigt tacksam. Att så många kom ihåg mig och att de dessutom kom ihåg mig på ett sådant positivt sätt. Och att de var så glada att se mig. Jag hade inte väntat mig en sådan positiv anda, så mycket värme. Det är så länge sedan. Jag inser nu hur mycket jag egentligen lämnade när jag slutade med det yrket – florist. Det var ju inte bara ett jobb jag lämnade utan en hel drös av vänner. Men de finns kvar. Det var ju en annan tid då med… ungdomens tid….. Men jag längade tillbaka idag. Massor. Det var verkligen en återföreningsens dag. I slutet av minnesstunden kom en kvinna fram till mig. Jag kände igen henne men det var många bekanta ansikten där och många av dem var ”bekantas bekanta” – männsikor man känner igen utan att ”känna” dem. Jag trodde att denna kvinna var en sådan kvinna – en person vars ansikte jag kände igen men varifrån kunde jag inte placera. Så sa hon: ”Jag har suttit och tittat på dig ett tag, försökt att komma på varifrån jag känner igen dig.” ”Jag känner igen dig med!” sa jag. ”Jag känner igen dig från mitt jobb…” sa hon. Har du jobbat där eller har du en släkting som jobbar där?” – DÅ föll poletten ner. Min gamla mattelärarinna från Komvuxtiden! När jag sa att jag ju faktiskt läst matte för henne sa hon – ”Ja, just det!! Det var du som läste matte C – första lektionen var du jättegravid, andra lektionen födde du barn och tredje hade du med dig flickan och ammade henne samtidigt som vi lärde oss derivatan!” Vi skrattade gott och insåg att ja, så var det. För ganska exakt 9 år sedan…

 

Härliga minnen.

 

Oj, hjärnan som faktiskt hade tagit paus ikväll vaknade visst till – men bara tillfälligt…  Känslorna var så många idag och nu trängs de med varandra och om hjärnan hänger knappt med. Den är liksom tom. Helt tom….

Det känns mest konstig att forsätta dagen, helgen. När jag kom hem från kyrkan var det med en känsla av antiklimax. Det var underbart att komma hem till livet som är nu. till mitt liv. I denna tid. Men samtidigt kändes det konstigt – att bli tillbakakastad i tiden och lika snabbt igen kastas in i nuet igen. Men det var en känsla av välbehag och tacksamhet. Att jag kommit dit jag gjort. Att det var då och det här är nu. Önskar bara att jag blir bättre på att hålla kontakten med dem som fanns där då. Låta då bli en del av nu.

jag är tacksam för idag. Mycket tacksam. Dagen visade mig hur mycket dessa människor har betytt för mitt liv. Hur de påverkade mig att bli den jag är idag. jag inså det idag – att de betydde mer än jag hade en aning om. Och jag betydde tydligen något för dem… Faktiskt. Igenkänd och ihågkommen. Det är en skön känsla. Att ha lämnat fotspår och inse att deras finns i mitt hjärta.

 Dagens tanke blir således: Minns ditt förflutna med värme och tacksamhet – minns det som var bra och lär av det som var sämre. Se hur då format ditt liv till nu. Nuochdå  – en härlig symbios.  En symbios att ta vara på.  Lite som sinnesrobönen…  Gud, Ge mig sinnesro att acceeptera det jag Ej kan förändra..(jag kan inte få tillbaka dåtiden, men jag kan minnas den med tacksamhet) .. Mod att förändra det Jag kan..(jag kan få ett nytt berikande jobb, nya härliga vänner och jag kan vara aktsam om dem jag har – vårda och komma ihåg dem) Och förstånd att inse skillnaden.. - (att hitta en symbios mellan de två världarna..)

NU är hjärnan tommare än tom…

Flugorna?? Har inte orkat titta… :-) Natti.

Lurad.

Jag känner mig lurad på vädret…. Det skulle vara sol och varmt idag. Fotbollsmatch, sälja fika – och frysa halv ihjäl. Hjälp vad kallt det var!! Åndå var jag, för en gångs skull, ordentligt klädd. Men vinden gick genom den vindtäta jackan, genom skinn, märg och ben. Med arg nacke som följd. Fm rann iväg i rasande fart men nu gick luften ur oss alla… Ingen av barnen någon ”lekkompis”… Det blir nog en ”slappaochmysainnelördagseftermiddagochkväll” istället för att förslka få någon ordning på trädgården som jag hade tänkt. Lördagsgodis och pizza…. Så får det bli. Mannen på ”grabbkväll” (Gubbkväll!) och det verkar som om ungarna ska vara hemma. Önskar det fanns någonstans att hura en bra film..men det kanske är något på tv. Vi får se.

Lurad – av bananflugorna – de jag har kommit att hata. De luras. När man närmar sig köket kan först bli lurad och tro att nu har de faktiskt flyttat – men så plötsligt – när man inspekterat ytorna en stund – dyker de upp. Är överallt.. Men jag har resignerat. Slutat ställa fram mat till dem. De försvinner väl såsmåningom. Förhoppningsvis.

Återkommer kanske under kvällen… Nu ska jag svepa in mig i den stor filt och vila en stund. Faktiskt. Ta en kopp kaffe…njuta lite! Må bäst!

Vissa dagar…

…går liksom tiden, timmarna bara av sig självt. Man behöver inte alls fylla dem. Egentligen är det väl så varje dag… När hade man en långtråkig dag senast? En dag då timmarna gick långsamt? Det har nog inte hänt sedan man var liten och man var tvungen att genomlida något man bara tyckte var hemskt tråkigt.  Idag – har varit en sådan dag då ingenting speciellt alls har hänt, ingenting alls har blivit gjort men ändå har tiden rusat fram. Dagar i livet. Vardagliga händelser som i sig är ganska unika. Stunder som aldrig kommer igen. Inte precis likadant.

Fotboll, sista hemmamatchen – med sonen. Vem vet – kanske slutar han med fotboll och då var det absolut sista matchen. Det var kallt och jag längtade hem men ändå – jag tycker om att stå där, se på fotboll, prata med andra föräldrar, njuta av att känna de flesta. Sälja lite kaffe… Hem, kopplade av. Till mor där även lilla underbara Skrutt fanns. Som sken upp som en sol. Vi spelade musik, dansade och sjöng och hennes ögon glittrade av glädje, av beundran – men också av frågor:” Vad gör ni, varför gör ni såå??” Hennes skratt – som balsam för vilken själ som helst. Som smultron på ett strå eller som ett band av pärlor. Hem, fixade lite med avloppet… Kul, nja – inte att göra det men tillfredställelsen efteråt känns ”gött”. Så var det dags för onyttiga kvällen. Lördagsgodis och cola, chips (har ingen orkat ännu…) och så pizza. Lilla skrutt och mamma på besök en kortis. Skrutt blev dock trött och gick hem till sin välling, pyamas och mys med sin farmor. Vi – såsade vidare i soffan…

Hemmakväll. Så skönt. Så otroligt skönt att slippa vara 20 år, slippa stå i någon kö till något hippt inneställe. Slippa ”måste” – bara vara tillåten att dra på ett par slitna mysbrallor, smaska i sig en kexchoklad och ta en kopp kaffe. Dra på sig pläden och slötitta på någon halvdåligt program på tv. (och dåligt – Kändisdjungeln…blev ”tvingad” av dotterna att titta. Var såå nära på att kräkas. Dels av alla vidriga tävlingar, dels av kvalitéen på detta program. Men en kvarts miljon till välgörenhet – skulle vara för det skull. Men kunde de inte bara skänkt det? Och gett oss välgörenheten att slippa programet? Fast mitt val har ju varit att inte titta.:-) ) 

Idag har iallafall varit en: Baravaradag. Härligt. Livet när det är såsigt och sköööönt.

Natti.

Hm…. undrar vad som rör sig under det kopparröda?

”Hmmm…. VAD gör dom?? ”

” Men det ser kul ut, heller hur, farmor??”

”Ja, nu bestämmer jag mej…DET ÄR KUL!!”

Underbara, lilla rara – den största solen man kan få in i sitt liv. En unik liten tjej som bara går rakt in i hjärtat och smälter varje liten frusen knuta. Underbara, lilla rara.

Cm, ml, g och meter…

…har just tömt mitt huvud på alla övriga tankar. Pluggat matte med sonen… Oj!! Det är såå svårt med enheter!! Och är man dessutom trött, tonåring , uttråkad och totalt ointresserad blir det ännu svårare. När mamma dessutom blir alltmer frustrerad, irriterad och tröttare blir det kaos. Till sist tog vi en paus. Sonen med uppfriskande dusch, lite fil och så fick han ”hämta” ork och inspiration på sitt rum. Jag sa till honom att lämna den tuffa attityden, ”Jagfattaringentingochjagbryrmiginte-ytan” ute någonstans och hämta lite djåklaranamma,självförtroende och lite lust. Sedan bytte jag och pappa plats. Pappa hade kanske lite mer ork, tålamod och kanske bättre sätt att förklara. Eller inte. Tills sist tog vi till verkligheten. Där stod jag med ett litermått, ett declitermått och ett kilo mjöl, en liter mjölk…försökte desperat (har gjort det förr…det går inte in i skallen på`n…) förklara. men jag håller med – det är svårt. Kanske inte att omvandla 1 liter till dl men g till mg…och cl till ml…ml till l osv. Nu är hjärnan totalt tom. Helt tom. No more… TIll och med ”ensam mamma söker” är acceptabelt att slötitta på. DÅ är hjärnan tom!! Annars tycker jag det programet är vidrigt – iallafall själva konceptet. Då är ensam bonde bättre…de blandar iallafall inte in barnen. Men som sagt – jag går inte in på det idag – Empty space…. inga tankar. Kan inte formulera ner några ord.

Imorgon, mina vänner… 28/9 – håller vi tummarna. Det kan vara första dagen i resten av mitt liv. Det är det ju..men ni fattar vad jag menar – alla ni som vet vad som händer. För er som inte vet -får veta tids nog – idag orkar jag inte förklara. Det är för mycket stryktvätt i kroppen, för mycket enhetsförklarande och en lååång dag ……

Skruttbruttan har hälsat på två gånger idag – och det gav energi. Men nu är det slut… det hörs nästan,va?? Inga tankar, inga ord. Meningslöst att försöka – så: God natt!! :-))

En fråga:

Om ni skulle köpa en bok – vad skulle ni vilja läsa om??

Regnigt ute…

…riktigt höstväder. Som jag å ena sidan älskar – det hör ju liksom hösten till. Men å andra sidan hatar – som alla andra längtar jag redan tillbaka till sol och värme. Att vakna idag, till hällande regn, kändes först som ett hån, som ett dåligt omen. Men vad sjutton har vädret med min framtid att göra?? Nej, inte litar jag på horoskop heller även om det idag säger: ”Det här ser ut att bli en mycket lyckosam tid för dig!”. Det klarnar upp ute nu…dagen gryr och molnen skingras. Även för mig?? Det bestämmer JAG. Inget horoskop i världen, ingen skrock eller konstiga tankar. Min framtid ligger i händerna på MIG. Ingen annan. Hur tungt det än kan kännas, och lätt. Även om många måste blandas in och jag måste vara stark, stå på mig så är min framtid ingen annans än MIN!

Ta hand om DIN dag idag.

Dagen klarnar.

Imorse var himlen grå och mulen, regnet föll. Men jag lät mig inte påverkas. Nu, åter hemma från möte med F-kassa och arbetsfömedling gick luften ur mig. Jag borde känna mig lättad och glad  – och visst det gör jag men det var som om någon just stack hål på en ballong. En ballong full av känslor, frågor som bara väntade på att bli besvarade. Nu är tillfället för de första svaren förbi och visst fick jag svar och visst var de väl positiva men det är som om kroppen, själen inte kan ta i det ännu. Jag får smälta, ta in och sortera tankarna än en gång. Låta dem bearbetas. Mne jag är glad att första steget in i framtiden är taget. Nu är det bara resten kvar….. Och solen skiner!!

I sinom tid

När allt är mer klarlagt, när jag har pratat med alla berörda och när jag själv har smält och tagit in det som väntar i min närmaste framtid ska jag berätta för er, mina trogna läsare. Jag lovar.

Dagen idag har varit som alla andra. Inga större skillnader. Den började ju bra med ett bra möte men efter det rullade dagen på som den brukar. Ingenting att skriva om således. Inget av värde.

Mailinboxen tom ikväll… tråååkigt…. Ska stänga av denna burk nu, koppla av. Säcka ihop i soffan. Natti.

Vem är jag?

 Det dök upp några tankar i min lilla hjärna…. Lägg inte för mycket i dessa ord. Men tänk gärna till kring dem…. Reflextera, kommentera…

Vem är jag? När vet man vem man är? När man har hittat ”hem”? Jag vet inte om jag har det – till fullo. Till viss del är jag helt säker . Jag bor och lever där jag vill, min familj är det käraste jag har. Alla av dem. Men ibland rusar livet på och man kan plötsligt stanna upp och undra: ”Var är jag?” ”Är jag rätt nu?” ”Eller vilse?”

 Hur vet man om man inte är säker på var och vad målet är??

Vem är jag? Är jag rätt eller vilse..? Jag vet inte helt säkert. Varför får man inte en GPS när man föds? Eller får man det? En inbyggd… Fast det skulle bli tråkigt.. Att följa en annans röst.. (undrar vems man skulle vilja välja..? Inte Anna Ankas iallfall… Beppe, jag skulle nog välja Beppe. Minns ni hans godnattsagor??) Då irrar jag hellre ett tag. Landar och virrar kanske åter vidare. För vem har sagt att man alltid måste veta allt?? Just nu känns det som om jag hänger i luften… men fallskärmen har vecklat ut sig. Jag kommer att landa mjukt, det återstår bara att se var  jag landar….

Ibland tror man på sig själv, man tror att man kan något. Sedan tvivlar man. Inser att så många andra kan så mycket bättre. Men måste man vara bäst, bland de bästa. Nej. Jag är jag. Jag skriver så här. Jag gör så här. Sedan måste jag bara lita på att det är rätt för mig. Lita på mig själv, egentligen den enda person jag verkligen behöver lita på. För litar jag på mig så litar andra på mig och jag kan lita på att veta vem jag kan lita på – om jag litar på mig själv….

Vad jag vet är att mina drömmar är rätt. Min Intuition, Inlevelse, Idéer, Integritet är rätt. Men om jag är på rätt kurs - det har jag ingen aning om ännu… Och vem jag är… Är jag inte helt säker på – tyvärr. Men nu har jag en uppgift – det är liksom på tiden – att ta reda på det. Jag är ju rätt säker:-) – på vem jag är, var jag är och vart jag ska…  Det är bara några trådar som saknas. Ett par hål att stoppa. Några rutor att fylla.

Som ett korsord man vill lösa. Vissa ord får man chansa på ett tag – och se om de passar in så småningom.

.

Virrande.

Men det klart – om man får se vyer som denna när man är det ute och virrar – så blir virret ett nöje. Fångade denna bild igår, nere vid sjön, i blåsvädret. I sådana stunder är jag helt säker på att jag är på helt rätt plats – för ögonblicket.

Där i grenverket finns svaren. Alltid.

Jag må virra…

…runt bäst jag vill men en sak är helt säker. Jag är MAMMA. Med allt som hör dit. Skratt, oro, frustration. Irritation, glädje, ömhet, beskyddarinstinkt. Iska, uppgivenhet & omsorg. Och med hjärtat överfyllt av kärlek.

Mornar som denna – tar känslan av irritation och frustration lätt över… Hur omständigt kan det bli att komma iväg till en skola? Hur många gånger måste de påminnas av ditt och datt, de små disträa liven? Hur jobbigt kan det vara att ta in en mening av information? Hur svårt kan det vara att förstå (efter erfarenheter att så är fallet) mamma oftast har rätt i mångt och mycket??

Igår eftermiddag var det skratt och glädje som kantande min mammaroll tillsammans med omsorg. Det var läxläsning stora delar av tiden. Hjälpa till. Och det gör jag så gärna om jag får respons tillbaka. Så satt vi där, sonen & jag – pluggade tyska så det rök om öronen. Då kommer lilla tjejen in. I t-shirt. Iskall men lysande som en sol. ”Det är en lyckans dag, idag!” sa hon med ett stort leende. ”imorse blev jag ihop med Marcus i min klass!” fortsatte hon och jag skulle just säga GRATTIS när jag insåg att hon bara hade gjort en paus för att andas…mer skulle komma: ”Men jag gjorde slut innan lunchrasten ochsedan frågade Sebbe chans på mig ..(Det har hon önskat läääänge…) men då sa jag NEJ för strax innan hade jag blivit ihop med Anton!” Jag kände att jag mest satt och gapade…försökte hänga med i svängarna. Det är nämligen enbart någon dag sedan hon lika strålande förkunnade att hon var ”SOS – singel och sökande….!” (jo,jo….)

Jag tittade på sonen och det var nu jag på riktigt var tvungen att bita mig i läppen för att inte brista i skratt… Han satt som en fågelholk. Munnen öppen och ögonen stirrade på sin lillasyster. Man riktigt såg vad han tänkte: ”Hon är knäpp…VAD pratar hon om. Vem är hon ihop med…??”

Först när dottern, leende och som svävande på moln, försvann till sina kompisar igen som sonen och jag vågade titta på varandra. Och då brast vi. Vi skrattade så att tårarna rann. Inte åt att hon blivit ihop med Antonnte åt den lilla prinsessan - mer av sättet hon fullkomligen HÄLLDE ur sig en hel dags händelser. Händelser som i normala fall skulle ske inom en mycket längre tid… Som hon hunnit på en halvdag. Och som hon berättade om på 2 röda….Vi skrattde inte ÅT henne, vi skrattade med henne och vi skrattade som sagt var åt hennes otroliga iver.. (och fenomenet att nästan ha tre pojkvänner på en gång…)

Vi hade en otrolig mysig kväll igår. När barnen blir större får man inse att de allt mer låser in sig på sina rum, grottar  in sig i sitt. Och här går vi,föräldrar, som paranteser och bara väntar på att få serva dem lite… Men igår fick jag rå om dem under längre perioder än 10 minuter åt gången. Vi satt här vid köksbordet, mörkret hade sänkts sig ute och vi tände ljus och åt glass. Och gjorde läxor. Och pratade. Det var en kväll fylld av ömhet, skratt och kärlek…

”En sån här kväll känner man livet i sej.” /Skrivet av Astid Lindgren, sagt av Abbes pappa, farbror Nilsson, i Madicken

Undrar vad som händer i deras liv idag? I mitt lär inte mycket mer hända än att jag blir av med lite slantar i livsmedelsbutiken, att jag mina tankar upptas av ”vad ska vi ha till middag idag?” Min dag kommer antagligen upptas av alla dessa vardagliga sysslor… ni vet det där som helt plötsligt och ofta oförberett.. har tagit över all tid av dagen.. de där aldrig sinande…Men de som ändå är en dal av MITT liv. En del av den jag är. En tur till stan idag, kanske – om nacken orkar. Bara vara, gå runt och strosa, handla. Jag behöver ny köksgardiner. Ja, ni ser – idag blir en vardag, dock en dag i mitt liv!

Och så ska jag ta itu med lite planering inför invasionen av 19 st 9-åringar på fredag….Hujedamej…..

Mitt under mina desperata försök…

…. att få fylliga, fantastiska och formbara fransar på mina ögonlock kom jag att tänka på sonens kommentar ang mascara: ”Varför ska tjejer kladda in fransarna i någon svart smet? Det ända som händer är ju att fransarna klumpar ihop sig och ser konstiga ut…!”  Visst har han rätt! Varför denna plåga nästan varje dag? Av gammal vana, antagligen. Men han ska inte säga något om kladd… Jag lånade lite av hans hårvax… Var det verkligen vax?? Eller tapetklister?? Segt, klibbande, trögt. Och inte får man bort det från händerna!! Så nu går jag här – med kladdiga, ihopklumpade ögonfransar och dessutom likadana händer och fingrar….. Jo,jo… Men det går väl ändå. Små detaljer i det stora hela.

Jag är inne i en djup tankperiod…. Med dubbel bemärkelse. Jag tänker mycket nu. Om det som varit, om det som komma ska. På min familj. Viss oro men även mycket glädje och beslutsamhet… Jag är inte säker ännu. Tankperiod. Jag tror jag tankar i det sista i bränsletanken nu. Försöker att inom mig, mitt i tumultet, hitta en inre ro. Hitta energi och inspiration. Hitta tillbaka…. En tankperiod.  

Tack alla ni som hör av er, bryr er om hur min tankning går, frågar…  Jag uppskattar det – det kan vara i form av ett sms, ett mail, ett telefonsamtal, en kommentar på bloggen - TACK till er som NI BRYR ER!!! …  snart ska ni få veta vad jag valde för oktan…

En lååång dag.

En sådan där dag som man egetligen inte vill ha. Men ändå… Jo, jag åkte till stan, för att göra några snabba ärenden. Trodde jag. Nix. Inget gick enkelt. En sådan där dag då det är som förgjort att hitta det rätta…. Men – en del blev inhandlat. Men inte det viktiga. Får förbereda mej lite inför nästa resa… Vill ha nya gardiner – NU. Men,men – tålamod. Plötsligt ligger de rätta, med det rätta priset där – framför mig i en hylla:-). Skulle handlat en stor låda, ”kista” eller ”box2 till skolan – att lägga kvarglömda kläder i. Uppdrag från skolrådet. DET var inte det enklaste… För små, för veka (barna lär ju sätta sig på den), slutsålt, för dyrt… Blev sååå sur… Jag skulle ju köpt den där fina, lilla, soffan på loppis när jag såg den i genom fönstret – gått dit direkt. Det var en sådan man kan förvara saker i, sitta på och fin var den med. Men igår, när jag kom ihåg att gå in, var det såld. SKIT. Tar kanske en tur till ”roliga butiken” i mellanstora staden en dag. Där allt alla tröttnat på trängs på hyllorna för att få en ny ägare. Kanske hittar ågot liknande… Letandet fortsätter. Kom hem alldeles för sent,  på språng – dagen lång  lätt jäkt, hälften hade räckt….. Mat och tjat. Men så behöver man ju inte göra allt jag gjorde, på så kort stund. Jag vet det. Imorgon är ju en ny dag. Kvällen blev rolig, kall och mättande. På fotboll med sonen. Mycket fnitter och tjatter i ”hejarklacken” men hu, så kall kvällen var. Fick en rejäl regnskur på oss och sedan kom kylan… Hela laget + föräldrar avslutade så säsongen med hamburgare på Mc. Och ja, de vann. 6-3!!

Väl hemma skrek kaffetarmen och nu står den framför mig – kaffekoppen. Alldeles för sent egentligen men jag sover ju aldrig före 24.30 ändå.. Sonens tyska kom i kläm. På eftermiddagen lockade vänner och datorn mer och man kan ju inte tvinga någon att läsa. Bara mana på… Ikväll – nej, då var han för trött, bara att inse. Provet går som det går. Kanske lär han sig att börja tidigare nästa gång…

Nu har jag lite annat att göra i datorn. Men alla ni som stilla undrar över mina kryptiska inlägg ang. framtiden – Jo, jag ÄR positiv. Bara lite fundersam. Men positiv. Vill inte säga för mycket innan allt är klart men allt är ljust och bra. Men tack för att ni hör av er och undrar:-)). Och vitamin – det ordnar sig – timmar hit, timmar dit… Försök hitta lugn och frid. Mediterar du? Avslappning. Du behöver det… Den röda jackan var ju LITE liten… Stress??  Vi behöver en lång stund. Kan du boka in mig nästa vecka??

Metterillion – jag saknar dig och vill äta lunch eller ses i timtal – snart!! Min lilla inspirationskälla, vän och kreatör – när kan du boka in mig? Titta på pennor och skyltar?? Jag är sååå sugen!! Och skogen – jag vill prata, prata, prata… Ugglan – jobbet i all ära, hösten likaså men var tog VÅR tid vägen??  Och min bäste vän i lilla staden.. du läser nog inte men jag saknar dig såååå!

Så – nu var delar av alla tankar tömda, ut över tangenterna. Skönt. Nu kan jag fortsätta kaffedrickandet och mina andra små projekt:-)

Natti – må bäst!

Vaffö vart dä käller??

Som rumpnissarna sa… Alla lampor slocknade just runt omkring mig. Strömavbrott?? Nix. Bara alla timers som står inställda på 00.30… Kanske en fin vink om att jag ska sova?? Bara nacken kunde vilja oxå…

Nåväl – ”Kinesen” får det bli… Natti

04.17

Så mycket var klockan när jag tittade sista gången innan sömnen äntligen, äntligen infann sig. När klockan ringer tror man inte att det är sant…. Å så regnar det. Ymningt… (kan man säga så om regn – eller gäller det enbart snö??) Och dotterns som ska tillbringa halva dagen ute. Alltid lätt stress när hon ska iväg – hon gör sig aldrig någon brådska… Och så finns INGEN regnjacka att finna!! Hon har fyra stycken varav en är för liten och bara har sparats för ”nödtillfällen”  – ett sådant som det blev nu. Så hon åkte – i alltför liten regnjacka, sur som ättika och utan att få eller ge en kram. Och inte lyssna på vad mamma hade att säga heller…. Om att det fanns extrakläder i gympapåsen, regnbyxor och så… De ska ha skoljogg först och sedan gympa ett par timmar därpå… I hällregn. Hoppas på uppklarnande. Både gällande molnen ute och det som verkar ha samlats runt lilla prinsessan… Det lilla åskvädret.

Jag saknar kramen. Nu ska jag förhöra sonen på tyska – men det som inte sitter nu lär inte hitta in i skallen innan provet.

Dagen idag – är ganska tom på planer. Just nu. Den lär rinna iväg denna oxå… Ha en riktigt bra dag!

Sänka volymen

Plötsligt är det som om någon har dragit ner volymen – har ni tänkt på att alla ljud liksom blir lägre och mer dova när hösten kommer smygande? Och någon fortsätter att dra ner. För när snön kommer blir det ännu tystare, mjukare, mer dovt…. Hösten är här nu. September ”lurade” oss lätt med sitt vackra somriga väder och så plötsligt blir det kallt…Regnet som föll igår var blandat med snö och idag ligger gräsmattorna vita. Kylan biter sig tag i mina bara ben där under morgonrockskanten när jag hämtar tidningen och luften jag drar in i mina lungor är kall och uppfriskande. Höstasterns blommor är ihopdragna, som om de kurat ihop sig i skydd mot kylan och mina blommor där på altantrappan hänger och ser allmänt ledsna ut. Frostens bett tog dem inatt – avundsjukt stod de där och tittade in på dem jag kom ihåg att lägga ett lakarn över. Dem som fick ett skydd mot frostens hårda dom. Mina pelargoner står skyddade innanför glas och kylan når inte ända fram men den tränger sig allt närmare och snart, snart är det dags att börja vinterrusta.  För ännu blommor pelargonen, den jag köpte i mars – som nu nu växt sig stor och vacker och som glatt mig och andrar hela sommaren.  Men snart kommer även denna att kura ihop sig, desperat försöka skydda sig mot frostens dom. Så det är bäst att klippa ner, ställa in, förbereda för vintern….. den kommer – oundvikligen. Solstolarna står fortfarande under körsbärsträdet – som ett minne av dagar då solen fick oss att slappa, läsa och lapa den samma. Studsmattan står oanvänd och ensam, tomatens planta ser ledsen och övergiven ut, med vissna blad och utan röda, vackra, söta, solmogna frukter. Rosen som lyste röd igår står fortfarande kvar – lyser lika medvetet men skulle jag nypa av den, ta in den – skulle den skrumpna ihop och dö framför mina ögon. Hösten är här nu.

Det är dags att ta fram vinterskor och tjocka jackor. Det är dags att leta reda på skridskor och pulka. Det är dags att stuva undan solstol, blommor och grill… Det är dags att bereda plats för sommaren – i bodar och garage. Gå ner i tid… Till ca 60%. För nu slipper vi snart att ta hand om ogräs som frods, klippa gräs och vattna i rabatt. Det blir ett rum mindre att städa… Vi kan kura in oss snart, gå ner i tid… Och vänta… På en ny vår.

Mitt framför ögonen rinner den bort, sommaren. Motas bryskt bort av höstens kyliga luft, frostens bett och stormiga vindar. Tillsammans tar de tag i vart litet löv som trots motstånd snart tyst och stilla faller till marken. Ingen ser när det faller – en dag satt det där och nästa räfsar vi omilt bort det. Men det dör inte. Det faller, det gulnar, ruttnar. Blir ett med jorden för att nära den – skapa växtkraft inför den vår som kommer. Och på grenen där det nyss gladde vårt öga, spirar redan vårens späda, ljusgröna grönska. Nu tystnar världen, nu klär den av sig för sömn. Nu bäddar den snart i sig – för vinterns vila. Nu tar naturen semester för att åter orka grönska & blomstra. Nu lägger sig naturen snart bar inför våra ögon, blottar sin kalla, karga skönhet. Den klär sig snart endast i vita, böljande kreationer. I diamanter och kristaller. I solens sken kommer den snart att glittra och glimma. En tid väntar med kala grener, multnande löv och mörka dagar. Men så lyser den åter upp, i vitt och i silver. Naturen tar semester – går på gala. För under  multnande löv och  under det vita täcket – spirar redan en ny vår, en ny sommar.  Och vi står där, bredvid – små och helt utan makt – ser säsongerna skifta. Vi märker knappt när det sker – vi ser inte bladet falla. Vi står där – frågande – var tog sommaren vägen. Och i vår står vi lika frågande kring var vinterns dagar rann? För tiden… rullar på i ilande fart. Ta tag i dagen – den som glittrar där ute just nu. Den som andas, pulserar. Den som ångar och glittrar. Ta tag i dagen. Tag tag i hösten.

”Fatta min hand

Fatta min hand – känn värmen jag utstrålar. Se in i mina ögon – se min kärlek till dig och till livet. Livet ger, livet tar men vi har ännu en dag kvar. Det finns kärlek kvar – för ännu en sommar, ännu en vinter. Det finns liv kvar – för kärlek till dig och till allt som är. Livet ger, livet tar. Men det finns ännu en dag kvar.”

Oaktiv aktiv

Unjefär så känner jag mig just nu. Min hjärna är nollställd. Jag har ingen glöd. Jag känner mig blek, svullen, glåmig. Alla kläder känns ”blääää!”. Jag känner ingen glädje… Och jag som borde känns precis tvärom. Jag är ju på väg nu…. Snart iallafall. Men jag har förklaringen. Det är som när man ska resa bort. Du planerar, väntar, packar. När allt det är klart så går luften ur dig en stund. Du vet att allt inför resan är klart och du kan koppla av. Eller som att ställa till med stor fest. Du planerar, fixar, handlar, dekorerar, lagar mat. En kvart innan gästerna anländer, då allt är klart – kan du slappna av en stund och just i det tillfället kan hjärnar kännas tom, tömd… Eller är det bara något jag har kännt? Eller oxå så är det höstnedstämdhet. Värken stjäl så mycket kraft, energi. Liksom allt som snurrar runt omkring just nu. Även om det är positiva saker så måste jag vara försiktig…. Jag är inte van och värken fortsätter att stjäla…. Helgen har ändå varit aktiv. Det var som om jag nästan trotsade oentusiasmen, gav den långnäsa. Eller oxå var det ”måstekänslan” som fick både mig och mannen att greppa tag i sommaren och stuva in den i bodar och garage. Vädret bjöd på riktigt höstrusk och att bära in solstolar kändes helt naturligt. Vi stuvade, städade och fejade. Sedan mat och så kände vi för att få skratta. Ice Age 3 fick oss till just det – skratt. Kvällen andades kärlek, gemenskap, mys. Härligt.

Årstider… Visst skulle vi tröttna på ständig sommar och definitivt av ständig vinter. Höst och vår mina (i vanliga fall) favorit månader skulle ju inte finnas om det inte följde en sommar, en vinter. Men tvi – för att skifta garderober. Dagen har fyllts av att plocka fram vantar, mössor och vinterjackor, byta sandaler mot fodrade stövlar. Shorts mot underställ och långbyxor och sommarklänningar mot tjocka polotröjor… En hel massa urväxt gladde den lilla söta och pratglada T, en del gick direkt till soptippen. En del passade fortfarande och en del skänks till de som behöver det bättre…

Just nu är hjärnan tom. Kroppen skriker ”varför,varför gjorde du såå?” och skrivlusten är som bortblåst. Men imorgon – är det en ny dag. Det är skrivet något på varje dag i almenackan nästa vecka och det är lite stressande men det är livet – det liv jag ska tillbaka till. Men med små, små steg.

Ha en bra kväll, det som är kvar av den – och en underbar dag i morgon.

Hjärtat formas

För ett år sedan – kände jag som nu. Jag mindes nyss… Men då hade jag en resa att se fram emot. En underbar. Det var också i samband med den jag startade denna blogg… Det var liksom meningen att jag skulle skriva om resan. Och nog har det handlat om en resa – men inte den. Resorna, som finns i mitt minne, nu och för alltid. Den till ”over there” och den inom mig…. Den ”over there” ett minne blott men ett underbart sådant. Den andra …. påfår för fullt. Just nu, nyss, imorgon….

På tal om imorgon – då ska jag krama mamma – för ibland är det så att hur stark än kärleken är kan en liten, liten kil stickas in i mellan två personer och den kan vara svår att få bort. Men imorgon ska jag åka till henne, min mamma och ge henne en stor, stor kram. För finns det någon person som betyder mycket, mycket i mitt liv – är det hon. Bland annat, så klart. Men bättre mamma – kan man inte ha. Vi behöver prata, hon och jag. Det är fler jag behöver prata med. Jag önskar just nu att jag hade ork och kurage nog att även ta ett samtal med den vän som svek men jag vet samtidigt att jag aldrig mer kan lita på henne – så varför? Men taggen hon stack i mitt hjärta blöder ibland. Ikväll är en sådan stund. Och när en tagg blöder brukar fler göra sig påminda…. Men taggar – är till för att dras ur. På ett eller annat sätt. Ibland blir taggen infekterad och det gör ondare och ondare.. Men ut kommer den – även om ärr bildas och för alltid förändrar ditt hjärta… Precis som de fina stunderna, personerna som lämnat spår – de lämnar inte ärr men de lämnar fotspår. Hjärtat – förändras ständigt. Det påverkas, det formas – av dagens händelser, av möten och samtal. Det formas genom livet. Ärren blir fler liksom värmen och fotspåren.  Samla värme, fotspår – ärren kan du aldrig undvika men du kan mildra, förminska dem – genom att samla värme och fotspår. Släpp in vänner, bjud in med ett leende. Och dra ur taggarna innan infektionen sprider sig….

Ekorrhjul…

Någon sa det så klokt: Alla försöker ta sig ur ekorrhjulet men ingen vill stå utanför…. Nej, det är så sant. Man vill vara ”som vanligt”. Jobba. Vara en del av näringkedjan… Ja, jag vill det ja med. Men försiktigt – jag måste ta det försiktigt. Små, små steg. För stressen inför allt stiger…

Men jag mår bra. No problemas. Bara jag tar det med förnuft och med små,små steg!

Bloggläsarsugen??

Då hänsvisar jag till någon annan… (Varför inte någon av dem jag tipsar om till höger..? En gathoras bekännelse är mycket bra och läsvärd – tankvärd.Brorsan skriver alltid bra och han fyller år idag – gå in och gratulera på http://uffe-ensammapappan.blogspot.com/ - eller läs Metterillions kloka ord) … för jag orkar INTE skriva ikväll. Natti:-)

Åter en dag….

… en mycket fullspäckad sådan. Men jag mår bra… Jag vill ju att det rör sig omkring mig. Dock måste jag hitta balans. Mellan nacke, kropp och själ. Just nu mår själen ganska bra men nacken, ryggen och armarna mår skit. I kväll är båda armarna helt bortdomnade och det är med nöd och näppe jag skriver. Men jag vill skriva idag. Fast jag är rädd att tankarna inte kommer ut som de tänks… Jag är för trött och jag får ingen ordning på ormbo´t av tankar där inne i det komplicerade organet….

Livet rullar på – en dag i taget. Idag hade jag velat röja, ”bosa”, fara fram i trädgården men pga möten och tider att passa fanns det ingen tid kvar till det. Ingen kraft heller – tyvärr. Men imellan mötena hann jag ändå plantera lite ljung, kasta lite vissna blommor och ANDAS in den ljuvliga höstluften. Fylla på viktig energi genom lite kreativa tankar. Genom att få arbeta med händerna och ta fram en uns av den kreativa Mimmi. Oj, tänk vad 20 minuter i trädgården kan göra för energin, för lusten och hoppet. Hade jag vilat i soffan samma 20 minuter hade jag antagligen blivit tröttare men å andra sidan hade nacken varit gladare nu… Men värken nu är betalning av något jag valde att köpa. EN stunds andning, en stund med Mimmi – bara med Mimmi – den som väcks av att få rota i jord, plantera, skapa… göra snyggt. Klippte ner lite grenar, fixade en krans till dörren. Små, små detaljer som fyller mig med glädje, tillfredsställelse och energi.

Jag fick akupunktur idag – den hjälper. Om det är nålarna, stunden avkoppling eller den trevliga pratstunden jag och sjukgymnasten alltid har vet jag inte. Jo, visst hjälper nålarna!! Helt klart. Men även avkopplingen och pratstunden. Idag pratade vi om TOLERANS, RÄDSLA inför det som är annorlunda…. Det finns en kille i byn, liksom det antagligen finns på alla orter – som inte är som ”alla andra”. Vad som förfärade min kloka vän idag var den intolerans och rädsla denna man alltid möttes av. Han får inte vistas i allmäna lokaler utan att bli tillsagd, bortkörd. Nu var han tydligen på väg att bli vräkt ochså . Varför är vi så rädda? Denna man gör ingen illa. Han är inte som andra. Han går omkring i kalsonger (ja, enbart kallingar…) men han gör ingen illa. Han röjer och fixar i byn, helt utan att ta betalt. Han predikar om Gud och han pratar med alla. Det skrämmer människor i denna lilla inskränkta värld där alla måste ”passa in” i formen – annars blir man utstött, uttittad… Är det inte så att vi alla är ”lite speciella”? Jag är gärna lite speciell. Det skulle inte alls göra mig något att våga ta ut svängarna. Nu är jag väl tråkigt normal men…  Varför är vi rädda inför det som är annorlunda?? Varför vänder så många ryggen till? Varför blänger vi och varför fnyser vi enbart? Om någon (oftast en av ”udda art”) tilltalar dig på busshållplatsen, i affären – svarar du? Eller tänker du ”Han måste vara onykter…”, ”Vad har han för baktankar??” eller är du öppen och inbjuder till samtal?

Jag ska inte säga att jag är bättre än någon annan på detta men jag hoppas att jag försöker. Visst kan man ibland bli rädd, kanske känna sig hotad och då är det rätt att vända ryggen. Det finns ju faktiskt många att vara reserverade inför. Men inte en stackars förståndshandikappad ”Byfåne” som aldrig har gjort någon illa. Han blev arg idag – aggressiv och hotfull – men det är ju självklart!! Han blev utkastad från en offentlig lokal där han enbart läste tidningen. Han har fått hot om vräkning, bara för att han ”inte följer de oskrivna lagarna”… Klart han har rätt att försvara sin rätt, sitt liv!!

Kanske måste vi lära oss att leva med alla? Kanske måste vi bli toleranta inför olikheter för att överleva? Ta vara på alla och en var – le mot den du möter – även om han/hon inte ser ut som alla andra, inte säger de sakerna man ”bör säga”, inte gör som ”brukligt” – prata med honom/henne trots olikheterna, trots att han/hon verkar full…. Nu känns det som om jag virrar ordentligt men jag hoppas ni förstår. VI BEHÖVER FÅ IN TOLERANS I VÄRLDEN !! HJÄLPA VARANDRA ISTÄLLET FÖR ATT STJÄLPA. Sluta att fokusera på JAG och MITT. Se helheten.. Oj, vad vi skulle tjäna på det!!

Som bror säger- Krama varandra. Här kommer en från mig. Mimmikramtilldig!

Snälltåg…

Det känns som om jag har rest med X2000 denna vecka. I mina mått mätt. Något, några inbokade saker varje dag… Så där så man bara med nöd och näppe hinner andas och slappna av imellan. Idag var det inte så farligt men jag hade liksom ”ångan uppe” och det kändes som om det var mer än det var… Liksom. Jag hade tid jag inte trodde skulle finnas och en lätt stresskänsla har rivit i mig hela dagen – helt i onödan.

Eftermiddagen var trevlig. Kaffe, kakor, bullar och favorittårtan hos mor. Släkt och gott kaffe. Söta små barn. Kär moster och morbror. Och mamma. Lite enklare firande iår om man jämför med förra årets ”jämna firande”. Den vi avslutade med att resa till Kalifonien… Nej, den resan har jag inte framför mig nu… bara en annan. Den inre. Den in i framtiden. Och en kort till huvudstaden:-). Med mannen. Mmmm vad skönt det ska bli. Gå och strosa, fika, äta – må bra. Ta tåget – läsa en bok. Prata… Det är ju inte så ofta man hinner det…

Väl hemma, ganska tidigt, från andra bullkalaset denna vecka var det läxförhör på schemat. Och lite plock. På med mysoverallen och satte mig vid tvn – redan vid 19… – härligt. Kände hur all stress rann av mig. Hur jag kopplade av och tänkte – nu ska jag bara njuta. Se ett program jag ville se -jag såg det i tv-tablån i morse – men nu har jag glömt vad det var -  för det blev inte så. Mor ringde igen och hade fått mer besök. Av ytterligare en moster. En mycket kär sådan igen. Och en kusin jag inte sett på många år. Vi bor så nära – vi är så många men vi ses aldrig. Våra blodsband. Jag vill, vill, vill få till den där träffen – släktträffen men orkar jag. Jag gick iallafall tillbaka, fick femtår och lite mer tårta (jag rullar snart fram…) och kvällen blev plötsligt till något helt annat. För prata – det kan moster… ”Vi ska bara hälsa, stanna max 15 min!” blev mer än en timme…. Och sonen väntade hemma med stooor läxa, läxförhör och frustration. Och så en trött dotter -  sur, tvär och trotsig . Och mannen på hockey. Men nu har lugnet sänks sig. Och morgondagens ruta i kalendern är TOM. Nej, inte helt men jag behöver inte ge mig iväg på en massa saker. Telefondag…. Har fyra, fem viktiga samtal att avverka. Handla lite. Och sedan myskväll. Tre av oss iallafall. Sonen lär vi knappt se. LAN på g.

Skulle behöva ge mig iväg till lilla eller stora staden men det får bli en annan dag. Lördag – då ska jag ha lilla Skrutt en stund. Härligt. Och då far jag ju ändå – till staden. Imorgon vill jag bara vara här – i lilla byn, i mitt hem och hus. Vila. Vila. Vila.

Det känns så meningslöst att skriva sådana här inlägg ibland men det är ju min dagbok. Om ni vill , läs – vill ni inte – släck ner. Det är meningslöst rabblande av vardagliga händelser men det är min dag. Min dagbok. Som jag kan ta fram en annan dag , om ett år och se – vad gjorde jag då? Hur mådde jag då..?

Så take it or leave it. Allt kan ju inte ha en sensmoral, en eftertanke. Ibland får det bara bli vardagliga händelser – för det är ju mitt liv. Mitt vanliga lilla liv i den vanliga lilla byn i det vanliga lilla huset – medelsvensson… Det är jag och det trivs jag förbaskat bra med!!

En stor, stor klump.

Jag har en stor klump i magen ikväll. Livet … gav mig det idag.

Nej, det har inte hänt något allvarligt med mig, inte alls. Men jag blev påmind idag om hur tiden går. Om hur knapp tiden är och hur gamla många av våra nära och kära börjar bli. Att tiden kan vara knapp. Har jag berättat för dem alla hur mycket jag uppskattar och älskar dem? För vem vet vad som händer i morgon? Vem vet om jag får möjlighet då? Det gör så ont, bara av att tänka tanken – hur ont kommer det då inte att göra när verkligheten slår???

En släkting gick bort idag. Inte alls så gammal. Det är bara några veckor sedan vi fick veta att hon var sjuk. Det rasade så snabbt. Men hon slapp ligga länge med värk. Jag lider så med de närmaste anhöriga. Ändå är det en del av vårt liv. Vi föds, lever och dör. Det är det där mittimellan vi måste ta tag i. Fånga. Även om dagen är vrång och besvärlig – ta tag i det bästa och uppskatta det du har. Även när taggar och små sår svider - ta tag i kärleken där i hjärtat och berätta, visa. Visa med kramar, visa i handling och ord. Du behöver inte tjata ”Jag älskar er!” Gör Ge bort en present – inte för att den är dyr, värdefull. Utan för att du vet att någon upskattar den. Skicka ett sms, köp en blomma. Skicka ett kort (Jag saknar vykortet. Sms och mail i ära men känslan av att tassa ut till brevlådan, hitta ett brev eller kort med sitt namn på i handskriven stil – det värmer in i hjärtat – en ljusglimt av kaliber i vardagens grå)

Imorgon – vet man ingenting om - så gör det nu. Tänk en extra tanke, då och då och visa dina nära och kära att de är älskade. 

Jag ska nog posta ett å annat kort imorgon. Lägga på den gula lådan. Kanske köpa en blomma till någon som inte alls anar det. För när man fyller, väntar man sig det. När man har bröllopsdag, får sorg, är sjuk… Men varför inte en helt vanlig torsdag? Bara för att glädja någon som är värd det. Och det är många!! Och dessutom – vilken glädje är större än den att glädja någon annan? Imorgon   – ska någon få en blomma av mig. Någon ett kort och en ska definitivt få en stooor, stooor kram.

Visa uppskattning. Det behöver ju inte vara kort och kramar, blommor och presenter. Det behöver inte vara tjänster och vackra ord. Det kan bara vara ett extra leende, ett uppskattande ord, ett tack. Visa att du bryr dig – för mänsklighetens skull. Visa  de ”självklart älskade” men även de där ”osynliga”. Sopgubben som alltid ställer tillbaka  soptunnan fast han inte alls behöver. All personal i skola och i omsorgen. Sjukgymnaster och annan vårdpersonal. Den  trevliga personalen på ICA. De där sura mattanterna i skolan… Grannen, det bekanta ansiktet vid busshållplatsen… Spring inte förbi. Titta upp och se – mitt i denna värld av våld och elände – finns det så många vackra människor som kommer att spricka upp, tina och glimta till – om de bara får ett litet leende av dig.

Imorgon – vet vi ingenting om. Så börja nu – det är NU de finns omkring dig. Alla de du ska säga det du vill ha sagt till. Det är idag du har chansen.

”Då allting är slut, så småningom. Då finns där ingenting längre att orda om.

Jag tänkte som så: Vi springer förbi, vi springer förbi, vi springer förbi – vadå? Jo, tiden min vän, tiden. Livet min vän, livet.

Ja  – det är sant – och själen… den gjorde likadant.

Vi sprang förbi våra kinder våta, vi sprang förbi det som var livets gåta. Vi sprang förbi, vi sprang förbi  – sprang förbi vadå? Jo, dagen min vän, dagen. Åren min vän, åren.Kort är stunden som du fått – vill du se tillbaka på steg du gått?  Dagen kommer när allt är till ända. Då du inte tillbaka kan vända.Då finns inte tid för ånger att du inte gjorde det du tänkte många gånger.

För du sprang förbi, sprang förbi, sprang förbi vadå?Din tid min vän. Din tid. Ditt liv, min vän.  DITT LIV.”

Brus

Har du någon gång suttit i ett rum där ventilationen låtit väldigt högt? Det är inget ljud man tänker på när man går in i rummet, när man vistas där men när det tystnar… När det stängs av. Då blir själva tystnaden i det närmaste öronbedövande… Och man inser hur mycket det lät när det var på.

Har du någon gång haft hög musik på och sedan har någon helt plötsligt stängt av – tänk vad tystnaden blir påtaglig då…?

Har du någonsin varit i en simhall, en lördagsförmiddag då den är fylld av barn och föräldrar. Upplevs suset, sorlet av röster? Sedan går du in i bastun och tystnaden… tystnaden blir åter till en så gott som något man nästan kan ta på.

Den tystnaden, föll just över mitt hem. För den sista halvtimmen på morgonen, innan barnen ger sig iväg till skolorna – är som en lördagsförmiddag på simhallen. Det är som att ha ett gammalt och högljutt ventilationssystem påkopplat. Och så stänger de dörren efter sig….. Och det blir tyst… sååå tyst…..

Undrar vad det är som gör att allt ska göras just de sista minutrarna innan man ska iväg. GYMPA!! Jag har ju GYMPA idag!! ”VAR ÄR MINA NYCKLAR???” ”SKIIIIT, JAG HADE JU LÄXA…..” ”VAR ÄR MINA STRUMPOR?”….. Panik och full kaos. Sista minutrarna. Och så stänger de dörren och fortsätter sina dagar på sitt håll. Och tystnaden kommer som en lisa – men också med viss uns av melankoli. För det går så snabbt. Tiden som de bor här, de finns hos mig. Det är så kort tid de kommer att stöka och bråka på mornarna.. Snart klarar de sig själva (hm…undrar jag…om det är möjligt…) och lämnar oss själva här. Så vad gör det om jag packar ner lite gympakläder åt dem ibland, även om de ska ha det som eget ansvar? Vad gör det att jag servar dem för mycket – curlar…. Ja, jag vet – det är för att de ska lära sig men hinner dom inte?? Det är ju NU, bara NU som jag har chansen att verkligen rå om dem. Även om dom använder våra  nerver som ribbstolar då och då. Får oss att räkna till 100005700822. När dörren stängs efter dem – är allt glömt och enbart en ens av saknad finns kvar där irritationen nyss infann sig…

Lugnet efter stormen.

När man pratar om trollen…typ…

Jag skrev om att uppskatta, om att visa med ord, handling. Ett kort, en blomma eller bara ett leende. Och just som jag sagt det – fick JAG en stoor blombukett av min man. Oj, vad glad jag blev!! En puss, en kram, ett leende och några ord. Och så en blombukett dessutom. Det lever man länge på :-)

Ha en bra helg.

Vård

Ikväll tänker jag vårda min kropp. Det yttre. Färga hår, fixa naglar, fila lite på fötterna. Sådant som får en att må lite bättre, även inombords. Utseende – är det viktigt? jag tycker nog det. Jag bryr mig inte det minsta om vad de jag möter här i lilla byn tycker, tänker om mitt yttre (gjorde det mer förr…) men jag vill KÄNNA mig ok. Jag vill kunna se mig i spegeln och även om jag inte är NÖJD med utseendet (är man någonsin själv nöjd med sitt utseende?) men jag vill kunna känna att jag har försökt. Jag tycker att det är viktigt att KÄNNA sig fräsch, ok.. Inte dunsta ihop helt bara för att åren läggs på… Man har sin man, sina barn – man behöver inte ”jaga” men gör det utseende mindre viktigt? Nu menar jag inte att man ska lägga en hel massa kraft och tid på det – det yttre – bara så pass att man själv känner sig någorlunda nöjd. Jag sminkar mig inte för andras skull. Jag gör det för min skull. Jag färgar inte håret för att grannen inte ska kunna säga ”oj, vad gråhårig hon har blivit!” Jag gör det för MIN SKULL. Jag vårdar min kropp för att själen ska må bra. Som att ha det rent och snyggt runtomkring sig. Jag skulle inte må bra om jag inte fick fixa och försöka göra mitt hem så hemtrevligt som möjligt. Och min själ vill ha en hemtrevlig boning – den med – om ni förstår vad jag menar.. Oj, det där blev ett sidospår. Jag skulle inte alls skriva idag. Dagen har varit själavårdande. Vaknade imorse och gick upp medan hela övriga familjen tog låååång sovmorgon. Jag satt där och njöt – kände att dagen kunde bjuda på något riktigt bra. Sedan vaknade barnen. Dottern var sur och tvär , sonen gick raka vägen till sin dator… Och jag kände irritationen vakna. NEJ, tänkte jag. Inte en dag till med två barn framför sina datorer, tvn, mobilen… PÅ med kaffet, packade en ryggsäck med fika och beordrade sedan hela familjen att packa in sig i bilen för att ta en tur ut iskogen. Tror ni jag möttes med leenden??? NIX. Oj, vilda protester och vägran – men jag vann… Väl ute i skogen, mitt i tystnaden, i den friska luften, bland löv och mossa. DÄr när vi stod på en bergknalle, tysta och såg upp mot trädkronorna, såg löven falla, kände vinden i vårt ansikte och höll varandras händer – blev jag saligt lugn. Kärleken till barnen blev så påtaglig och faktum är att båda kom, kramade om mig och sa: ”Tack för att du tvingade oss!” För vi hade en mysig stund. Tittade på spår från älg, faniterade om var trollen bor, plockade svamp, fina kottar och hade springtävling. En sådan stund man måste ha ibland. En sådan stund man har för sällan. För där mitt i naturens konstgalleri kan man möta sig själv. DÄr finns tiden att känna – kärleken till sin familj och till sig själv.

Uppskattning – minns ni att jag skrev om det? Och att jag sedan fick en stooor bukett av min man tillsammans med en stoor kram, en puss och dessutom kärleksfulla ord. Helgen har fortsatt i samma spår. Små uppskattande ord, från många håll. Åh, vad det värmer. Fick en underbar present igår, bara så där – utan anledning. ”Bara för att du är du!” fick jag till svar när jag frågade vännen varför? Härligt. Man blir så glad och ofta tvekar jag - vad tycker de om mig? Duger jag? Men jag ska försöka att förstå att lilla jag, också är uppskattad. Det värmer gott att få veta det ibland iallafall. Och denna helg har jag det. Från flera håll.

Nu ska jag ta itu med händer, hår och fötter. Maila lite och sedan förbereda inför morgondagen. Måndag – en ny vecka att hugga tänderna i. Först bjuder jag på bilder från konstgalleriet vi besökte idag – det allra finaste av dem alla. FÖr så kan ingen konstnär någonsin återskapa det – hur duktig han eller hon än må vara. Naturen – är fantastisk.

Fast just när jag hade skrivit det där så la jag över bilderna – alla jag tog där ute – till datorn. Och inså besviket att nä – jag lyckades inte fåna skönheten… Suddiga, dålig bilder. Jag vill ha en bättre kamera!! nåväl – en stubbe bjuder jag på… Må bäst och ha en underbar v 42!Vårda kropp & själ, visa dig själv och andra upskattning.

22.20

och varken händer, fötter eller hår har fått någon tid. Och inte har jag gjort det jag skulle, ville – tiden gick ändå…. Så imorgon får spegeln tåla att se mig ändå:-) För nu ska jag VILA! Och läsa Kinesen.

Trots

Jag trotsade klockan. När jag väl hade skrivit att jag skulle strunta i händer, fötter och hår och ägna min tid till min bok – ”Kinesen” kom plötsligt en ny våg av energi över mig. Så det blev lite lätt filning av naglar (varav 3 hade gått av och därmed var vassa och irriterande), lite filning på hälarna (mest så pass att de inte tar sönder varenda par strumpor jag äger:-) ) och så toning av hår. Ni vet med ”natural & easy” så går det ju som en dans…. Faktiskt – det går smidigt att tona håret – i med färger, på med timern och sedan in i duschen. Klart. No more grey….

Utseende – det är nog ett ämne som kan skapa reaktioner…. Dels tror jag att det finns så många skilda åsikter, dels är alla så olika intresserade av det. Vissa har det nästan som hobby – att sminka sig, fixa med naglar, shoppa snygga kläder – det blir en livsstil. Och varför inte? Alla ska göra som de vill, så att de trivs. Vissa tycker inte alls att det är viktigt. Vissa tycker det är ett nödvändigt ont att shoppa kläder, sminkar sig bara då och då och det är deras val. Jag tycker båda är helt ok. Vad jag menade i mitt inlägg igår var att JAG trivs bäst när jag kommer mig fräsch. Jag har svårt att förklara det här… Vad jag menar och tycker. Jag är en ”knapptmittimellan” om man jämför med de som alskar mode och shopping och de som hatar det. Jag vill ha kläder som är bekväma, som JAG känner mig bekväm i. Men jag vill att de ska vara snygga och jag vill att min man ska tycka om dem. Väljer jag ett par jeans så gör jag det ofta för jag vet att min man uppskattar jeans på mig. Det kan jag bjuda honom på då. För att hålla kärleken vid liv. NEJ, kärleken hänger definitivt inte på utseende men det är en del av det. Sedan är ligger utseendet i betraktarens öga!! Min man älskar mig på morgonen när håret står på ända, mascara kanske ligger en bit ner på kinden, när morgonrocken hänger löst på kroppen och då ansiktet fortfarande är svullet av sömn. Då älskar han mig ändå. För hans del skulle jag ständigt kunna gå i mysbyxor, inte alls sminka mig och bara vara. Det gör jag naturligtvis vissa dagar. Det är underbart att röja i trädgården i halvdana kläder ibland, att gå i mysoverall en hel dag – men sedan – vill jag duscha, klä mig i något jag känner mig ok i (ingen annan) och kanske sätta på lite mascara. JAG TRIVS BÄST SÅ. Sedan bryr jag mig föga om hur andra gör. Jag tycker inte att utseendet spelar någon som helst roll, mer än för min egen del. JAG mår bäst om jag kan se mig själv i spegeln. Sedan hånskrattar ofta spelgelbilden tillbaka och säger: ”vad trodde du? Det BLIR inte bättre än så!” men jag har försökt. Jag har bekväma kläder som jag känner för just den dagen. Jag har naglar som är korta men rena, jag mascara och lite puder. För då mår jag bäst. Detta blir som ett långt försvarstal…. Jag tycker inte att utseende är av vikt men samtidigt -  titta på hur världen ser ut – utseendefixering. Och det är något jag definitivt inte vill ha, det är något jag försöker lära mina barn att stå emot. DE duger hur de än klär sig och ser ut. Att lära och ge barnen självkänsla så de vet att de duger vad de än gör för val, hur de än ser ut är viktigt. Självförtroende och självkänsla.

När jag klär mig på morgonen så struntar jag fullkomligt i vad andra tycker, jag stuntar fullkomligt i om jeansen av det ”rätta märket” och om tröjan är modern eller inte – det jag bryr mig om är att JAG TRIVS. Om vi ska på fest så bryr jag mig föga om vad andra tycker och tänker – men JAG vill känna mig bekväm och självsäker. Jag vill att min man kan uppskatta det han ser, även om han tycker lika mycket om mig morgonen efter – i sliten morgonrock och med håret på ända. Jag vet att han älskar mig men jag tycker det är viktigt att känna mig vacker när han ser på mig. FÖR MIN SKULL. När jag pratade om att färga hår och fixa naglar så är det ochså så att när jag gör detta så får jag en stund bara för mig själv. En stunds vård av den kropp som jag bor i. Det ger mig en stunds avkoppling, det ger mig en stunds meditation. En lång dusch, ett bad, insmörjning av torr hud, ansning av håret där på benen och under armarna – gör jag för mitt välbefinnande. JAG mår bättre när jag har lagom långa naglar (jag önskar mig längre…bara för att JAG tycker det är snyggt), när hälarna är någorlunda lena och när huden doftar Milk&Honey… När jeansen sitter snyggt, när tröjan jag har matchar och när håret inte har en skarv efter sista toningen. Jag har högklackade skor ibland, inte för att det är snyggare än något annat, inte för att ”man ska” – utanför att jag blir lite längre, jag får bättre hållning och min rygg mår bättre. Många tror nog att jag tycker att det är viktigt med utseende – det gör jag egentligen inte. Bara JAG MÅR BRA. Hur andra ser ut struntar jag fullkomligt i – om de mår bra av det.

Det blev visst bara en radda, ett  virrevarr av ord – kanske helt utan poäng… men jag fick ur mig dem iallafall:-)

Sammanfattningen blir kanske således: Det är du och ditt inre som är skönheten, skönheten ligger i betraktarens öga. Men om ditt inre mår väl – mår ditt utseende väl – det utseende som DU ska se. Inte andra.

Så tycker jag…:-)) Sedan får DU tycka vad du vill – bara du trivs!! Förresten så började nu tankar kring utseende snurra på och detta med utseendefixering hos våra barn började sätta fart i tankarna. Men det får vi ta en annan gång- nu behöver jag börja denna dag. jag vill bara avsluta med att åter säga – Utseendet spelar ingen roll – om du trivs och mår bra.

i rädsla …

… av att framstå som en ytlig, utseende fixerad person stod jag just i duschen och tänkte. Försökte sätta ord på vad jag menar när jag säger att utseende är av vikt.

Utseende och välmående kommer inifrån och ut. Men även ut och inåt. Tycker jag. Det hänger ihop. Mår jag bra så utstrålar jag det. Mår jag sämre får jag kanske kämpa, både inifrån och utifrån. Om jag vaknar en dag och är nere, känner mig depp och har ont blir ju ingenting bättre av att sätta på sig något grått, strunta i hår och allt…. Då försöker jag ännu mer… Och en gnutta når in. För då mår jag bättre och självförtroendet stärks. Sedan har jag fruktansvärd självkänsla. Trots vad alla tror. Och dåligt självförtroende. Är väldigt osäker.

Men sammanfattningsvis: Skönheten ligger i betraktarens öga men vilka är betraktarna att bry sig om? Jag bryr mig om den betraktaren som är jag själv och i viss mån min man. Sedan som sagt: Skönhet kommer inifrån men ibland behöver det inre hjälp utifrån…

Ha nu en underbar dag – stråla!! Ta fram prinsessan/prinsen som finns inom dig!!

ps: Kommentera gärna detta…fortsättning följer:-)

In i garderoben

Just nu, ikväll  – hade jag lust att ställa mig i garderoben en stund. Som Elisabeth i Madicken. Där fick/kunde hon säga ”fula” ord. Och jag har, ärligt talat, tänkt en hel radda av dem ikväll. Eftermiddagen var lugn och jag har vilat en hel del. Min arm, nacke och skuldra ville INTE hänga med. Så det har blivit vila i eftermiddag. Skjutsade dottern till sin gympa och sedan hem, satte på kaffe. Först en sväng till affären. Disken har inte blivit rikigt ren i vår diskmaskin på sista tiden. Så mellan vilostunderna gjorde jag en rengöring av den idag. Ni vet, diska ur sil och så. Sedan skulle jag fylla den och sätta på den. Då var diskmedlet slut. Kostade på mig den allra dyraste sorten – tänkte att NU, ta mig sjutton ska disken bli ren och gnistrande – som på reklamen, ni vet. Hem, fyllde i diskmaskin, satte på kaffe. Satte på maskinen och sedan slog jag mig ner vid köksbordet. Tände några ljus, läste lite papper från skolan och löste ett korsord. Kände frid och lugn. Smärta men jag kände mig lugnare och fridfullare än på länge. Jag har känt så ett tag och det är så skönt. Så skulle jag toppa stunden, sätta pricken över i – hämtade kaffekoppen…. Då möts jag av en liten flod av vatten… Vatten som rinner ut ur diskmaskinen. Stänger av den och drar av vattnet. Väntar på mannen som varit på kurs hela dagen. Stackarn, han var så trött när han kom hem och så väntar en överfull diskmaskin som vägrar funka… Vi satte på vattnet igen för att se var det läckte. Då kommer inte vattnet fram till maskinen alls!! Helt otroligt. Manne höll på att fixa, skruva, lysa med ficklampan, säga väl valda ord i ca 1½timmme. Det hör till saken att vår diskmaskin drog en sista suck för något år sedan och då investerade vi inte i en ny, vi fick en bättre begagnad av vänner. Orsaken var att vi – om pengarna och tiden dågon gång kunde finnas – tänkte göra om köket och då ville vi ha kunna välja en sådan diskmaskin med  framstycke som matchar luckorna. Men, tiden har inte funnits och definitivt inte pengarna men maskinen har funkat. Tills ikväll. Nu har jag stått i köket, diskat, skurat, torkat vatten i nästan 2 timmar. Och min arm som är helt ur funktion… FY. Så garderoben lockade. Men jag har tänkt ord … det erkänner jag. Nu är disken diskad, en fläkt står på och luckorna är torkade. Nere på golvet, på knä – ser man nämligen saker man inte har sett innan. Helst när de hemska lysrören i taket tänds… Nej, det blev inte vältorkat. För armen funkar inte. Ingen kraft alls. Mannen och jag slet iallafall och imorgon… blir vi några tusen fattigare…. (tur att biljetter t& hotell är bokat till vår stockholmshelg – annars hade vi kanske avbokat… nu när tusenlapparna far iväg på annat…Triss -låt oss vinna!!!)

Så min lust att skriva något ikväll försvann. Utseende… ja, ni skulle sett mig ikväll. I den äldsta, nopprigaste och trasigaste mysoverallen av alla. Den som borde ha kastats för länge sedan. Men jag använde lite av rengöringsmedlet jag köpte en dag – det miljövänliga… det som lyckades förstöra mina snyggaste jeans (blekte fläckar) och NU ska mysoverallen kastas. Håret på ända och mascaran runnit (ja, nacken värkte så tårarna kom…). Men , nej – jag bryr mig inte alltid. Det hoppas jag ni förstår. Och min man ”kräver” inte någon ”perfekt” fru – som herr Anka. Ikväll – när jag står där mitt i eländet kom han fram, gav mig en stor puss och sa: ”Jag älskar dig!!” – så utseende… nix. Inte alltid. Men ibland :-))

Ja, ja – denna dag, dessa bekymmer – men de är små… förutom tusenlapparna – de är stora. Men det är ju vårt val. Vi kan ju välja att diska för hand. Så jag ska inte klaga – vi har det så bra att man borde skämmas. Även om många, många har det bättre (rent ekonomiskt och materialistiskt, men förövrig?) och många,många har det sämre. Små, små bekymmer. I-landsproblem. Mitt i allt är jag TACKSAM. Att vi har det så bra. Och så menar jag inte gällande ekomomi utan det som verkligen är värt något – kärlek. För jag är nog lite nykär… i min man och min familj:-) Och i mig själv… för jag mår bättre och bättre – där inne.

Sov gott, vänner!

Kl 09.00

och vad dagen än har i beredskap är den en gåva… en gåva att vara aktsam om.

Ha en bra dag!

tröttpigg

Oj, så var man halvvägs inne i ekorrhjulet igen. Än så länge snurrar det dock bara på halvfart men jag har visst blivit ”fartblind” (fast tvärtom…) och det känns som om det snurrar i rekordfart. Men samtidigt som jag blir trött av ovanan och av tempot och av att inte ha min tid så berikar det och fyller på energi. Jag är så van nu att ha all tid i världen för allt… Bara det att tvätta en maskin tvätt – nu måste man helt plötsligt planera en gnutta. Än så länge bara en gnutta dock. Men oj, vilken energi det ger att känna sig uppskattad igen!! För idag har jag känt mig behövd. Ingen lön men uppskattning. Från flera håll. Jag har fått använda hjärnan, min kreativa sida samt min ”ytliga”  och fåfänga samt den spontana, sociala och spralliga Mimmi – någon som inte har varit framme alltför mycket på senaste tiden.

Dock funderar jag på att börja dra av lite lön från mina barns månadspeng.  För de tycks ha förväxlat mig. De ser mig som mamma ibland men ibland… är jag nog mer ett hembiträde, en tjänare, en passupp och en personlig assistent. (Kanske kan de ansöka om rotavdrag..?) Och det är jag inte. Lär er och väx upp, kids! För de går omkring och önskar att jag inte vore hemma så mycket, att de fick klara sig själva mer, både på mornarna oc när de kommer hem från skolan – men hur ska de klara sig när de inte klarar att ta fram mjölken själva utan ”Mamma – kan jag få ett glas O´boy? Fixar du?”. När de aldrig vet var de har sina saker… ”MAAAAAAAMMA, VAR är min tröja?” (han hade den själv på sig för 10 min sedan, jag hade det inte…) eller ”VAAAAAAAAR Ä MINA NYCKLAR?” 10 sekunder inna de måste åka till skolan. ”HJÄLP MIG LEEETAAAAAAA!” Nej. Lär er. Kom försent då och lär er. Jag har annat att lägga energin på än att spela Curling.

De har blivit bortskämda med att ha mig hemma. Nu vill de ha ”en normal mamma” men de vill inte behöva hjäpa till själva. De vill vara stora nu – stora nog att åka till stan själva, stora nog att få mer i månadspeng, stora nog att göra både det ena och det andra… men de är inte stora nog att bädda sängen, stora nog att fixa frukost, ta ansvar…. Nej, DÅ är de små. Men se, det blir till att ändra sig. Annars kommer inte jag att orka ta fler kliv på den väg som nu börjat skymta framför mig… Och jag tänker gå. Ingen kan stoppa mig nu.

Diskmaskin… Jo, det står en ny där i köket. Ett stort hål i plånboken, en hel massa svett från mannens panna, några väl valda ord också – det blev visst tre turer till vännen rörmokaren… Jag var inte hemma utan vältrade mig i nöje, fåfänga och tjatter med goda vänner. Bland härliga kläder, smycken och smink. Ha, ha – där fick självkänslan en stor klick påfyllnad. Och fåfängan fick blomma för fullt – härligt. Väl hemma var mysbyxorna (de jag aldrig slängde utan bara tvättade) mycket välkomna på. Imorgon fortsätter jag  på min väg – till mitt gamla jag. Eller nej – till mitt nygamla! Så många drömmar och planer snurrar och vore jag frisk… men jag tar det lungt. Ett steg i taget. I snigelfart. Men hellre det än återfall. Men drömma kan man ju.. Hoppas och tro.

Åter en dag…

…väntar. Med planer. Det känns skrämmande och skönt och åter vara ”inrutad”. Mest skönt och inspirerande. Ikväll ska jag på förläsning, om hur minnet fungerar – om jag kommer ihåg :-))

Så idag blir det nog inga fler inlägg – jag önskar er alla en riktigt bra dag men lagom stora utmaningar!

OJ!!!

Ännu en dag, full av intryck, av glädje och uppmuntran. Av ny energi. Men även trötthet. I huvudet. Hjärnan är helt slut. Har varit på föreläsning ikväll – orkade egentligen inte. Men oj, vad intressant det var. Mycket intressant. Det handlade just om hjärnan, detta otroliga organ, instrument. Om hur minnet fungerar, om hur vi lär oss, när vi lär oss, när vi glömmer…. Hur vi kan hjälpa barnen lära, komma ihåg… Jag hade inte velat missa det. Gärna hjärna!!Även om den nyss nämnda just nu känner sig alldeles mätt. Vad jag lärde mig? Massor. En del av det hade jag önskat veta tidigare… när barnen var mindre. Men bättre sent än aldrig. Jag vet inte om jag orkar sammanfatta nu… Inte just nu. Måste ha något i magen först. Lite vila. Sedan kanske. Annars får ni vänta till en annan dag. Påminn mig om jag glömmer:-) 

Nu – mat, vila. För att få hjärnan att fungera igen.

Ps: är frustrerad. Kommer inte in i min inkorg på mailen. Kommer så långt att jag kan logga in men sedan är det stopp. Då blir man ju mer nyfiken än någonsin… får för sig att det säkert är 10 nya, spännande meddelanden där…. Hoppas det löser sig. Snart. Och att det är något kul däri när jag äntligen kommer in.

Nej.

Det blir ingen sammafattning om den intressanta förläsningen jag var på. Det finns ett, något mer än till hälften, färdig inlägg men jag jag orkar inte nu. Huvudet är helt tömt. Helt. Absolut inte en tanke.

I backspegeln kan jag nu se en vecka – rolig som få men lite, lite för mycket. Helt klart. Så nu är kroppen sur och hjärnan tom. Imorgon är jag helt ledig, Ingenting inbokat alls. Jo, farsgubben med fru kommer men de ska hjälpa mig i trädgården. Hoppas på sol. Min underbara, fina, fantastiska och helt sagolika honungsros kommer att försvinna. Kanske inte dö men risken finns… Men vi mpste klippa ner den innan den börjar växa in i vardagsrummet… Och så kanske vi behöver måla lite nästa sommar… och få fram ett fönster som har gömt sig bakom de slingrande, taggiga grenarna. Men tomt kommer det att bli. Den är ju min stolthet… Hoppas jag hittar något annat att sätta där som tar sig nästan lika bra.. inte riktigt så växtstark kanske… något mittimellan. Och att vi lyckas flytta rosen. I vår. Inte nu… det får vänta till våren… Då allt gror och grönskar igen. NU är krafterna helt slut. Totalt. 0. Zero

Borta.

Nu är den borta. Min underbara honungsros. Efter nästan 4 timmars slit. Av mig men mest av min far. Oj, så tomt det blev och simsalabim – ett fönster till i huset…. Som varit instängt och gömt bakom rosen i många år. Hjärtat blöder men bara en smula – det var liksom nödvändigt. Då blödde händerna mer… Trots handskarna.

Men jag tänker inte ha en lång utläggning om varken detta eller något annat idag. Jag kan nog lika gärna sluta blogga… Jag har ju aldrig ork…att fördjupa mig.. Att debattera något – att utveckla mina tankar – för det är ju inte så att jag har slutat att reflextera, reagera, fundera – nej. Jag orkar bara inte formulera ner det till ord. Och läser man ”En gathoras bekännelser” kan man liksom ”slänga sig i väggen – snacka om att kunna formulera sina tankar till ord. Hoppas ni läser. Idag skriver även min bror om barnets ”fönster” – först tänkte jag : ”publicerade jag inlägget om hjärnan iallafall?”  Utkastet jag har liggande där här på bloggens ”verkstad” innehåller en hel del tankar kring dessa fönster. Läs brors blogg. Jag hoppas att jag någon dag kommer att orka skriva färdigt inlägget, men just nu är ekorrhjulet i fullt spinn och jag har fullt upp med livet – kroppen är måttligt road men själen jublar. Så håll till godo med alla andras bloggar så länge:-). Helgen – oj…ja, fullt upp. På söndag blir det att ge sig iväg på gymnastiktävling. Synd att det är så långt bort. Dottern är så duktig och det vore kul om fler kunde titta på. Men hon och jag åker iallafall. Och väl där finns ju inget annat att göra – än att koppla av:-).

Mailen.. som gett upp för en stund…. Innehöll inga 10 mail, inga roligare heller. Mer kommentarer, tack – bror: har du övergett denna sida??? Tack till er som ändå kommenterar – även om det inte är mycket att kommentera…så är det kul är ni gör det:-)

Ha en underbar helg.

Orden finns.

Men åter igen – bara i hjärnan. Orken finns inte. Hade ni haft min helg hade ni förstått.  Men – det är livet. Och det är härligt. Även om jag har heelt slut just nu så är det härligt. Ha ett bra avslut på veckan och hoppas er start på den blir bra, den med. Sköt om er.

Och förlåt – att jag är såå tråkig. Boggmässigt. Som tur är så är jag förhoppningsvis roligare IRL. :-)  (om ni har tonåringar eller så, så vet ni vad just IRL betyder…)

”Det bästa med framtiden är att den kommer en dag i sänder”

Titeln, citatet, sagt av Lincoln är så sant, så sant. Och just nu är det något jag tar fasta på. Först hade jag skrivit titeln: ”PÅ ÅTERSEENDE”. Jag tar en paus i bloggandet. Jag kommer att återkomma – om och när  jag har något att skriva. Om och när  jag orkar.Just nu känner jag mest bloggen som en stressfaktor. Jag känner inte att jag måste skriva men jag vill. Men orkar inte… . Just nu måste och vill jag koncentrera mig på nu. På att komma tillbaka. Jag har en tid bakom mig av mycket smärta, mycket tid, lite ork men samtidigt mycket överflödig energi… Lite motsägelsefullt, jag vet men jag tror att ni som känner mig förstår vad jag menar. I desperation och rädsla av att börja klättra på väggarna har man skaffat sig en del tidsfördriv – som bloggen till exempel. Bland annat… Nu minskar tiden. Energin – den som fortfarande till stor del går till värken, måste jag lägga på att ”resa” vidare. Det är som att tanka bilen. Jag har aldrig riktigt full tank. Hälften, eller mer – går åt till värken. En del går åt till att hålla hushållet flytande, en del till barnen. Och nu ska resten räcka till hobbies och till arbete. Idag gjorde jag min första dag på arbetsträningen… Jag hojtade ”LYCKA TILL!” till mig själv i morse, framför spegeln:-). Det var med viss osäkerhet, lätt rädsla jag gick dit men också och mest med stor entusiasm och förväntan. Jag är så sugen på att få komma igång, visa vad jag kan. Se vad jag klarar. Håller nacken? Klarar jag det? Men så kan jag inte tänka. En dag i taget. Njuta av att känna ernergi fyllas på genom att få göra nytta, att åter vara social. Ta en fika med jobbarkompisar. Njuta av att få uppskattning, få utlopp för min kreativitet. Få visa vem jag är. Njuta av att vara trött på kvällen. Av arbete. Känna att man är ”normal”.

Orden, tankarna bubblar inom mig men tröttheten är total. Och de tidsfördriv som jag samlat på mig pockar…. Så nu avslutar jag  med att meddela att jag mår bra. Jag är ute och reser. Jag tar steg, framåt, bakåt – åt sidan men jag är på väg. In i framtiden och ja, jag ser ljuset på andra sidan nu. Ibland kommer det att skymmas bakom moln men det kommer inte att försvinna – det ska jag se till. Jag är bestämd nu. Jag är på väg. Jag har tagit lärdom och jag måste vidare nu. Kroppen har återhämtat sig så mycket den kommer att göra. Jag måste nu lära mig att leva med den här kroppen. Nu måste resten av Mimmi återhämta sig.. Samla ihop alla bitar, bli hel igen.   Jag har en lååång resa framför mig.

 Tack – till er som tänker på mig, som önskade mig lycka till. Det värmer.

På återseende!  Och … jag lär komma tillbaka – både här på bloggen och i livet! Mimmi – en bumerang:-)

”Den som uppfattar framtiden som motvind går åt fel håll”  (Citat av någon, minns inte vem just nu – jag hörde det, la det på minnen. Jag, tvärtemot min bror, tycker om citat – när man inte själv lyckas formulera tanken är de bra att ta till)

Så jag tar ett till:- ) : ”Den som vill skåda in i framtiden måste avläsa det förflutna” /André Malaux

Ps: Efter tusen och åter tusentals ord – kan jag gott ta en paus. Och ni, som har tittat in, ca 7700 st…. , är välkomna att titta in igen. Jag återkommer säkert snart. Fortare än både ni och jag anar. Så håll koll:-)