VÅREN och en härlig sol – i dubblett!

Sol, glädje och lite statisk elektricitet

Hej!! Jodå – jag är här… i periferin…

Jag har fullt upp… nej, inte med en massa aktiviteter – fast det men just nu har jag fullt upp med att njuta och insupa våren. Jag har rätt fullt med tankar i lilla hjärnan med fast… ja, det tar vi en annan gång..

Dagen idag – började inte såå bra. Lilla dottern var på gymnastikuppvisning igår – hon var så duktig. Men tyvärr hände det en liten olycka, den såg inte alls allvarlig ut då men tydligen blev dottern mer påverkad och ”skadad” än vad någon trodde. När de kör sin gympa så gör de volter, kullerbyttor och hjulningar och allt ska ske i en jämn ström. När dottern hade hjulat klart råkade hon snubbla och hann inte bort från mattan innan nästa tjej kom farandes. Den andra tjejens fot slog till lilla prinsessans huvud. Men hon körde vidare, skakade lite på skallen och fortsatte så att volta, hjula och hoppa trampett. När allt var slut kom tårarna men så sa hon att det var ok och att hon mest blev rädd. SÅ jag lämnade henne där – på gympaträningen som pågick ytterligare 2 timmar…Själv åkte jag upp till fotbollsplanerna och njöt av att se sonen spela match – det var en underbar kväll och kaffet smakade bra, killarna vann och vi mammor stod vid sidan och såg på och tjattrade ett och annat ord:-). Innan det var dags att hämta lilla prinsessan hann jag dessutom med en underbar promenad nere vid sjön – oj, så ljuvligt. Luften ljummen och väldoftande och marken översållad av vitsippor. Helt magiskt.

Hämtade dottern och kramade henne länge – berömde henne för en fin, fin uppvisning och frågade hur hon mådde. ”trött och lite yr” sa hon. Nåväl – en lång kväll med lite spänningar inför uppvisningen för mååånga föräldrar, träning på det och lite hungrig – tänkte jag. Men jag höll koll på henne… Hon fick mycket att dricka och fick inte somna för tidigt. Imorse när jag väckte henne sa hon – det allra första hon sa – ”Jag har varit yr hela natten, jag är fortfarande yr!”  Jag ringde sjukvårdsupplysningen som rekommenderade ett läkarbesök. Sagt och gjort – min lilla tjej fick följa med till jobbet och sedan besökte vi doktorn. Hon gjorde en grundlig undersökning och konstaterade som tur var att huvudet var det inget fel på. Dock tror de att hon har fått ett slag över örat och att balansen blivit lite ur balans… Ikväll mår hon bättre!! Efter läkarbesök väntade lite mer jobb, inhandling av dagens middag (köttbullar önskade av dottern) och sedan matlagning, tvätt… ni vet – allt det där. En härlig stund på altantrappan blev det med och så dags för middag. Just som vi satt där på altanen, med en sol som strålande – kom det en till – en sol alltså..  Min lilla skrutt kom med mamma – och visst – hon sa ”HEJ!!” med sina ögon – till oss alla,  i tur och ordning. Men sedan vandrade blicken till… STUDSMATTAN. Men maten skulle ätas upp – Skrutt fick smaka hon med, kaffet sättas på och så hälsade vi på Mulle. Men sedan hoppade vi upp på mattan. Vilken lycka, vilken glädje!! Oj, vad hon skrattar och trivs på denna matta. Hon i mitten och kusin vitamin och faster gick runt om så att lilla Skrutt hoppade och studsade som en liten studsboll. Och hon skrattade, log och ögonen lyste: ”MER, MER – detta är SKOJ!! Jag ÄLSKAR denna matta, jag älskar VÅREN, jag älskar ER!” Lycka på högsta nivå!!  Mattan är lätt statiskt – och det märktes på Skrutts änglahår – ängeln fick en synlig gloria!

Kvällen avslutades med gott fika,lite plock i trädgården, en underbar promenad längs sjön – med BÅDA barnen som sällskap – och sedan en del pyssel vid datorn.. Nu är jag trött men det var kul med denna lilla snabb visit – vi ses snart igen. Kolla den strålande ängeln!

Saknad

Jag saknar dig en smula, denna blogg… Men samtidigt – var skulle den tiden finnas? För nu är våren här, och ja, i den är jag kär:-))

Jag har så många tankar – så många ord. Men vet ni? Just nu har jag jag inget behov att dela med mig… Dels för att en del beslut är så klara att de inte behöver ventileras och strukureras. Andra är ännu så trassliga och diffusa – att de fortfarande inta är klara för dagens ljus. De mognar… där inne i ”murklan”…

Men jag har det bra. Ni?  Kanske, kanske hörs vi snart igen. Så länge –  Läs dessa bloggar:http://enlitenlilja.blogspot.com/ samt http://uffe-ensammapappan.blogspot.com/

Ett inlägg mitt i ”time-outen”

Är det snö som ligger kvar? Is? Nej - det är nya grodor:-)

Växtkraft... ett litet under i det stora!

Bara för att det är så underbart …..VÅREN! Och visst kan den ses på olika sätt – våren. Det är inte bara sol, värme och grönare gräs – igår var dottern och jag ute och gick. På favoritstigar som länge varit gömda under ett vitt täcke.. Men nu gick det är gå där igen även om man fick se sig för. Man blev lätt geggig om fötterna – men vad gör det när luften man andas genomsyras av VÅR! Fåglarna kvittrade och  allt, allt andades vår…. Jag älskar att bo här, i vår lilla by i underbara Sverige!

Spegel, spegel på marken där....

Vår!

När jag startade denna blogg så trodde jag nog inte att jag skulle skriva de ord jag nu kommer att skriva… Då var bloggen viktig för mig, min utveckling, mitt välbefinnande. Alla mina tankar då behövde en plats att landa på. Min resa behövde en ”karta”. Jag behövde bloggen för att få ur mig alla ord som cirkulerade där inne i den lilla hjärnan. Mina händer behövde något att göra…. Men nu… är det ett nytt läge. Då fanns det ord i överflöd, inspiration och en längtan att dela med sig av mina tankar. Nu – nej. Orden finns och tankarna saknar definitivt inte. Jag har fortfarande ett behov av att förmedla tankar, idéer, funderingar men jag kanske, för tillfället, hittar nya kanaler för detta ändamål. Orden finns, tankarna finns, tiden … är mer knapp. Min resa – den vi alla ständigt befinner oss på – fortsätter och just nu är nog krokig – sikten framåt en aning otydlig men min resplan kommer inte att förtäljas här – på ett tag. Jag tar helt enkelt ”vårlov”. För just nu har jag fullt upp ändå, min arbetsträning tar energi, våren spirar utanför min dörr och mina tankar är lagom samlade för att rymmas inne i skallen.

Bloggen har blivit ”överflödig” – antagligen tillfälligt men just nu …överflödig. Jag kommer att återkomma, det är jag ganska säker på men just nu tar jag en paus från bloggandet. Jag lever, läser andra bra bloggar (tips: http://uffe-ensammapappan.blogspot.com/, http://enlitenlilja.blogspot.com/) och så syns vi här igen – en vacker dag!

Sköt om er!! Och Glad Påsk! PS: Glöm mig inte helt nu…man vet aldrig när det kommer ett litet inlägg – kanske när ni som minst anar det! Nu går jag på ”semester”!

Efterlysning.

Idag fick jag en efterlysning. På mer ord. Från mig. Här på bloggen. Och jag vet ju att det har varit fattigt med inlägg från mig på sista tiden. Jag har fullt upp med livet, helt enkelt.

Denna vecka har nacken varit arg, arg, arg. Igår var jag riktigt rädd att jag var ”tillbaka” – nervsmärta, sömnlös natt, värk. Men bättre idag. Mycket bättre. Långt från bra men själen mår bättre och orken till viss del tillbaka.

Dagen idag – jo, den började väl som vanligt – med den skillnaden att barnen faktiskt fick ta sina apostlahästar till skolan och jag i lugn och ro tog mig till jobbet – utan att stressa runt den lilla byn för att skjutsa på ungar. En timmes jobb och sedan vankades det frukost  – bestående av våfflor!! Gott, gottgottigottgott!! Hemmagjord krusbärssylt till – mycket godare än det låter, jag lovar!

Förmiddagen rullade på, våren i luften och det humöret smittades av fågelkvitter, en sol som nästan bröt igenom och av doften – ni vet , doften av vår! Ett besök hos tandläkaren väntade och visst är det skönt att få bort lite tandsten, få tänderna polerade och änstligen få svar på om man har hål eller inte – men sedan… när man bävande, skälvande går mot kassan… är inte lika kul. Kom lindrigt undan, denna gång men fler besök väntar. Håll tummarna att roten inte behöver fyllas! Men egentligen är det hutlöst. 25 min  = 800:-….32 kr/minuten. Ja, ja… bara att betala, le och önska Glad Påsk… Och i sitt stilla sinne lova sig själv att inte äta av det godis som bjuds denna helg. Och samtidigt veta att man bryter det löftet ganska snabbt igen. Närmare bestämt en timme efteråt – då jag smög i en chokladbit i varukorgen under den dagliga turen inne i livsmedelsaffären.

Våffeldagen… Jag var nog för trött… eller så var det bara ”en sådan dag” för eftermiddagen var INTE kul. Ni vet – en sådan där eftermiddag då nerverna ligger utanpå, då allt går i uppförsbacke och då allt går emot en. Man tappar saker…man får inte upp burken som ska öppnas, ketchupen är slut när man ska göra köttfärssåsen, barna är mer högljudda och tjatigare och trotsigare än vanligt… Allt känns motigt. Men att då gå in i en dusch, ta en kopp gott kaffe, sminka sig och klä sig snyggt och ge sig av från allt tjat, gnäll, mot – är ljuvligt. Att sedan ha 12 olika byten av snygga modekläder som man visar upp för ett 70-tal damer som säger ”Åh,,,vad snyggt!” – är ett härligt ”motgift”. Man får en energikick. Att stå där, utanför ”visningsrummet” tillsammans med 6-8 andra vänner, byta kläder i raket fart, fnittra och prata – och sedan gå in och ”showa” och mannekänga inför publik – det ÄR KUL! Riktigt kul. Nu är jag jättetrött men uppe i varv och även om John Blund knackar på så släpper inte sinnet in honom riktigt ännu… Lite nervarvning behövs nog först. Fast i natt var sömnen i stort sätt obefintlig (01,30-02.25 + 05.00-06.45) så jag borde sova. Nu.

Imorgon , snart idag, kommer lilla Skrutt och ska sova här till lördag. På lördag kväll ska vi på fest…Lär komma hem vid 2 – tiden… och sedan ska vi iväg vid 07 på morgonen…. så… ja, jag behöver nog sova! Att vi dessutom förlorar en timme, där någonstans mellan lördag och söndag lär ju inte göra mig piggare. Men jag klagar inte. Val. Val i livet, val i vardagen. Mitt val = LEVA. Priset är ofta värk och jag vet att det ”pratas” bakom ryggen på mig. Men de som pratar kan väl göra mig sällskap – som i natt – vid köksbordet mellan 02.25-05.00… Jag klagar inte att jag sitter där – jag betalar ett pris. Men kom inte och säg: ”Undrar om hon har så ont!” ”Jo, jo – sjukskriven är ju bra att vara…!” Nej, ni kan gärna ta smärtan en timme. Så håller ni nog tyst sedan. Jag lever , låt mig leva.

Kläder från Share - på en helt annan mannekäng - visst är det snyggt? Kul att mannekänga i!

Detta blev nog ett ganska rörigt inlägg – som så många gånger förr… Men tröttheten ligger där och lurar, och påverkar tanken. Så nu – GODNATT! Må bäst!

Inte i glömska

Nej, jag har varken glömt er, mina läsare eller min blogg. Jag har bara inte kraft och lusten att skriva just nu. Det är lite annat som tar min tid. Och ork….. Men jag återkommer. Kanske … någon dag.

Kram på er alla! Snart är sommaren här!

Lycka…

… är att ha ett liv – här i ett underbart land, att ha familjen runt sig, att ha vänner och veta vilka det är. Lyckan visar sig i stort och i smått.Det kan vara en kopp kaffe i solen på altan. Det kan vara en son som  kommer hem och strålar av glädje över att mamma har satt fram påskris på altanen.. Det kan vara ett litet sms från en sjuk dotter där det står ”jag mår dåligt mamma, kom hem och ge mig en kram. Jag älskar dig och saknar dig när du inte är nära!” DET är livet. Mer värt än guld i lass! Lycka är att snusa på en liten barnkind, att hålla sitt barn i handen. Lycka är att sitta ner med en vän, samtala och skratta bort en stund. Lycka är att bara vara och att känna ett inre lugn. Lycka kan vara att servera raggmunk och se barnen sleva i sig – och pussa mamma på kinden som tack. Lycka är att höra mannen komma hem, få en kram och veta att han finns… Lycka är …. att leva – här och nu.

Lycka!

Jag är för trött för att skriva ikväll. Vill bara tala om att vi åter är hemma från en HELT SAGOLIK semestertripp till fjällen. 4 dagar då jag hela tiden varit uppfylld av total lycka. Frid, kvalitéetstid med familjen – bara vi i 4 hela dagar. Inga telefoner som stört, inga datorer, knappt någon TV. Skratt och att bara få vara – tillsammans!

Lycka – det är vad jag känner ikväll. En total tacksamhet. Pengar….jo, vars – det har det gått åt (en chokladboll 25:-, en varm choklad 35….) men var det värt det? JA!!! Den bästa fjällsemester vi har haft. Perfekt skidåkning, perfekt väder, perfekt stuga. Allt detta underbart men det viktigaste – TOTAL SAMVARO med familjen. LYCKA!!

Lugn, frid, mys i soffan – mysoverall…ingen stress, inga krav – bara vi, fjällen och lyckan!

Varför…

… är jag alltid för trött för att skriva här numera? Det känns som om mina dagar blir kortare och kortare.. Det känns som om vi svämmar över av aktiviteter, vardag. Men snart ska vi få ett avbrott från denna vardag och även om det är många mil och en del packning och planering så ska jag försöka göra ”innanochefter-jobbet” så smidigt som möjligt. Försöka ta dagen som den kommer.

Ikväll skulle jag ta en tidig kväll. Bara slappa i soffan.. ”jag ska bara” tog över igen. Strykning, hjälpa sonen att plugga substantiv, verb, infinitiv, komparativ….singularis, pluralis, superlativ och supinum…. Fy – men prov på tisdag och sedan ska den ju gärna sitta kvar – kunskapen…livet ut…. Men jag måste erkänna att jag har lite dålig koll på vad konguens och supinum är… Men jag lär mig tillsammans med tonåringen. Önskar bara att han vore lite mindre tonåring… då när vi ska plugga. Det är ju knappt prio ett för honom!

Helgen – ja, den har innehållit många skratt, mycket värme, lite oro och massor av kärlek. Brorsans lilla Skrutt har varit här hela helgen och ja, det blir att fokus – all fokus – läggs på henne. Så klart. Mys, lek, sång, sagor, promenad, blöjbyte, matning, sövning, pulkaåkning…mer lek, mer sång, mer matning och fler blöjbyten. Ohc många kramar och pussar. Och leenden som kan smälta antarkitis. Och tårar som kan får själen att vrida sig av medkänsla… Man tycker ju så synd om de små liven – och inte vet man varför de blir så förtvivlat ledsna ibland. Och Skrutt – ja, hon kan leverera de lyckligaste av lyckliga leenden men jag vet inte heller någon som kan se sååå ledsen ut! Inatt fick vi kalla in ”extrahjälp” – kära farmor var bättre än faster när tårarna var som störst och flest. Även om det nog var pappa som hade fått dem att stanna av. Men tills sist sov hon. Och farmor med:-). Men det var mysigt – både skrutt och farmor (mormor…) här vid frukostbordet. Och mamma och jag satt och mumlade och tog en kopp kaffe vid 23.30:-). 00.10 sov hon… Skrutt. Då började mannens snarkningar…. och sedan ”den store utbrytarkungen” – Lille Mulle tog fart och lät så mycket han bara kunde. Skakade galler så ingen kunde sova… Och sedan…började dottern prata i sömnen och gnissla tänder.. Då var klockan nästan halv 3. Och jag som hade vaknat 04.35… Ja – således ett dygnspass! Men det är helt ok – någon gång ibland. Så man hade det alltid när sonen var liten. Men man har glömt… Och även om mina nätter ofta är sömnlösa så måste jag tillstå att jag är trött. I fredags sov Skrutt snällt men då satte min nacke stopp för min sömn… och när den var som bäst vaknade Skrutt:-), Men – som sagt – se på denna lilla helt ljuvliga flicka – då förstår ni att man gärna offrar några timmars sömn!!

Nej – nu ska jag fixa lite naglar och ta ett fotbad. För att ladda batterierna till nästa vecka:-) Må bäst! Vi hörs – efter vår ”weedendtripp” – innan dess blir det og inget bloggande! Jag har lite annat att lägga tid på – det kallas LIVET!

En bra dag, en trött bloggare och härlig tulpaner!

Oj, dagen har varit låång. Inte tråkig – långt därifrån. Jag har haft en otroligt berikande dag. Jag har fått förmånen att träffa en underbar, härlig person idag. En inspiratör, en entertainer, ett energiknippe. En person som ser saker och ting på ett sätt som vi alla borde ta till oss av. En dag i mitt liv som kommer att påverka mitt liv.  För idag har jag haft möten man minns – länge, länge. Sådana möten är som att få en energispruta. Sådana möten lyser upp tillvaron och berikar livet. Som att få en hand utsträckt – full av ljus.

Och idag har jag faktiskt fått två sådana händer!!

Jag fick en gåva idag. En oväntad gåva som gladde mig långt in i själen. Det var ingen dyrbar gåva på så sätt men för mig var det värk guld, platina! För jag har nog aldrig fått en blomma av någon så oväntat, så spontant och så i tiden passande förut. Jag är en person som lägger energi på att försöka uppmuntra och visa min uppskattning till personer i min omgivning. Det är viktigt, tycker jag. Jag får själv uppskattning till mig då och då – men dessa tulpaner – 10 unika – betydde mycket för mig. Tänk hur en människa kan vara i stort sätt totalt okänd för en den ena veckan för att några veckor efter vara en stor och viktig del av ens liv. Utan att man knappt har träffat personen! Men denna vecka har vi berikats med flera timmar samtal – med ögonkontakt:-). TACK, vännen för buketten, för fikabrödet, för pratstunden!! TACK! (och för alla värmande tankar och energi du skickar – jag känner!)

Jag vill så gärna skriva mer – om dagen, om veckan, om mina möten idag – men jag orkar inte!! Jag prioriterade nog fel ikväll… Först allt ”jag måste, borde” (nej, inte tvätt eller några andra hushållssysslor, bara rent praktiska mail och så…) sedan det jag vill skriva.. Mitt liv har i alla fall blivit guldbestrött denna dag! Och imorgon får vi mer ljus i vår tillvaro – när lilla Skruttan kommer på besök! Oj, vad vi ska mysa!!

Natti

Faktiskt…

…så kommer den iår också – sommaren. Hur svårt det än är att tro. Jag hittade just en sagolik sommarbild som fick mig att längta till den ännu mer… Men samtidigt – längtan är en del av njutningen? Att vänta, längta… Är underskattat. Våra barn behöver sällan göra det, för sällan. De får allt för mycket serverat NU, får det de vill, när de vill ha det. Det är inte deras fel – det är vårt – alla vi föräldrar. Inte alla… Men många. Men det är en fråga jag inte tänker fördjupa mig i ikväll. Jag är trött efter en lååång dag, en lätt ”Tyko Brahe” dag. Inte så farligt men ni vet, en lätt rörig och smått kaotiskt dag… En sådan då man knappt hinner hämta andan mellan varven. DÅ är det härligt att hitta en sådan här bild. Tänk hur en bild kan framkalla så många känslor… Känner ni sensommarens värme? Känner ni friheten som väntar denna fjäril? Ser ni förundran i ögonen på flickan som står där? Ser ni leendet – av stolthet att ha en fjäril på sin hand,  av glädje att få skänka den frihet. Liten ängslan syns där med… Bits fjärilar?

Det är en underbar bild… på en underbar flicka en underbar sommardag.

Sommar….. frihet…värme… kärlek…

Tänk att få vara en del…

TÅRTA!! Oj, vad fin!

Det är KUL att fylla 2 år!!

… av denna lilla flickas liv. En liten, liten del. Idag var vi hos henne och den lycka som hon utstrålar är så sagolik och berikande! Hon kom in i våra liv och sedan dess har hon fått oss att se saker vi aldrig sett, känna saker vi aldrig känt, uppleva saker vi aldrig upplevt. Hon har fått oss, alla, att se livet på nytt sätt. Hon berikar, värmer! TACK MAYA för att du finns – solen i våra liv! Vi älskar dig så mycket! Ni som har missat denna lilla dams pappas blogg – rätta till det misstaget NU! http://uffe-ensammapappan.blogspot.com/

Vå lilla ängel - skänkt för att berika våra liv.

Lååång helg…

Denna helg känns som om den har varit lååång men ändå väldigt, väldigt kort. Familjehelg av stora mått. Underbart. Det började med att mannen tog ledigt i fredags vilket gjorde helgen längre. Bowlingturnering – med hela familjen; KUL! Igår åkte vi hemifrån redan vid 12 och då vet ni hur det blir med förmiddagen – det blir liksom ingenting… Man går mest och väntar på att få åka. Jag packade, fixade matsäck och mannen skottade tak… Barnen och jag tog en snabbsväng till en ”loppismarknad” för att säga hej till morfar som hade ett bord där. Så bar det iväg mot Zinkgruvan där det väntade släktträff och pulkaåkning. Oj, vad kul vi hade!! Vi for nerför den långa backen på tefat, pulkor,vaxdukar, miniskidor….. Vi åkte längdskidor (inte jag…) och vi åt korv och drack varm choklad. En heldag i sportlovstecken! 20 st var vi i blandande åldrar. Från 9 till 73…

Efter en lång eftermiddag samlades vi alla och åt gott, drack gott och skrattade gott – mycket prat och trevlig samvaro:-)

När vi kom hem, strax efter midnatt var det mindre roligt att packa upp matsäck, hänga upp blöta kläder m.m men det gick det med! Idag har liksom oxå försvunnit – vi åt tidig lunch och morgonrocken satt på ända fram till det var dax för den  – sköönt! Så bar det i väg till vår lilla solstråle som fyllde 2 år igår. Oj, så glad hon var – det värmer hela kroppen att se henne, att få krama henne att bara vara med henne. Vi åt bullar, kakor, tårta och lekte och ett par tre timmar rusade iväg. Nu är det lugnt och tyst – dottern har sin gympa, sonen sin dator… mannen sitt OS…. Snart väntar ett möte – tyvärr känner jag just nu – men det går väl det med. Jag gillar ju mina söndagskvällar – tv, lite stykning och lite förberedelse inför veckan som kommer. För imorgon är det ”back to reality” igen – sportlovet är slut och vi går rakt in i vardagsrutinerna igen. Ganska skönt ändå… Men vart helgen tog vägen  – vet jag inte – ändå, som sagt – känns det som om den har varit lååång! Vi har iallafall njutit av att vara – vår familj. Och det är underbart!

Sköt om er, alla vänner, dom jag känner – och ni andra oxå!

Inbrott eller utbrott….

Jag la mig ganska skapligt igår – men pga värk och kanske en anings för mycket kaffe hade jag svårt att somna. När man då somnar in – så gör man det otroligt skönt och att då bli väckt – ca 15 minuter senare… är sisådär:-(. Jag vaknade ur min dvala av att sonen stod vid min sida och ryckte i mig – han sa att jag var tvungen att komma efter som ”syrran är hysterisk!”  Lätt sömndrucken undrar man vad som har hänt men jag pallrade mig upp och gick in i sonens rum där hon hade gått in för att väcka sin storebror och lagt sig bredvid honom. Hon satt där i sängen, omvirad i täcke med stort uppspärrade ögon och så sa hon: ”Det är någon där nere, mamma Jag är säker – de gå i trappen!” ”Oj, tänkte jag – ”om de går i trappen så krockar de snart med mig där jag står, rufsig i håret och med ett sandtag i ögonen – ja då lär de ju sticka i alla fall…!”

Jag försökte lugna henne och sa att ”nej, det är ingen här, du har nog drömt. ” Hon fick i alla fall följa med in och lägga sig mellan vaktposterna – mamma och pappa. Så försökte jag åter lägga mig tillrätta och hitta tillbaka till den ljuva dvalan och hade nästan lyckats när jag åter hör sonens steg genom rummet…. ”Mamma, syrran har rätt” säger han ”det är verkligen någon här, det knackar och låter konstigt!” Jag suckar lite lätt men säger till honom att lägga sig bredvid mig. Vid det här laget är hela familjen vaken och jag inser i samma sekund att natten kommer att bli lååång. Med ett barn på varje arm, en med sitt långa ljusa hår likt en gloria utspridd på kudden och en som nu växt om mig med några centimeter, en bredaxlad kille med en röst likt åskmuller – ligger jag där och lyssnar. Det är tyst i flera minuter. Vi alla håller andan och lyssnar. Då kommer ljudet av ”inbrottstjuvarna….”….. Jag skrattar till och lugnar barnen med orden: ”Det är ju bara Mulle som dricker vatten!” En lättad suck hörs från dem båda. Men så kommer det nya ljud…. Skrammel, gnissel och ja – jag hittar faktiskt inte ord för att beskriva det vi hörde. Först undrar jag lite sedan inser jag att det nog ändå kommer från vår nya familjemedlem. Vi smyger upp och tänder en lampa och där, där står den stora stygga ljudmakaren, ”inbrottstjuven”…. På bakbenen står han i full färd med att pressa, trycka och med hela sin kraft försöka få upp burens lock – MULLE! Utbrytarkungen! Just då så log vi men en stund senare – när han fortsatte sina utbrytningsförsök, sin ommöblering av allt inne i buren – var det mindre kul. Jag fick öppna hos honom, ta ur lite ljudgivande prylar, ge honom lite sysselsättning i form av mat och sedan krypa ner bredvid sonen för att få honom att somna om. Sedan – var jag klarvaken…. Så det blev tidning, fil och mussli vid köksbordet och sömn vid halv 3-tiden. Men som ni alla vet innan, jag kräver inte så mycket sömn:-)

Således var det inga inbrottstjuvar utan en liten utbrytarhamster som störde vår sömn inatt:-)

Idag har vi, hela familjen bowlat (jag vann!!!), jag fick en snygg jacka av min man (han hatar min förra…) och så lite mat på det. Nu är huset tyst. Mannen åkte på after work  ( kan man göra det när man har haft en semesterdag?? ) och barnen – jo, de är hemma men i varsitt rum, vid varsitt skrivbord och med varsin dörr stängd och låst…. Stora barn… stängda dörrar…. Nu ska jag bege mig till affären, handla hem lite matsäck till morgondagen. Göra en paj att ta med imorgon och så kanske en fruktsallad till kvällen. Lite chips med, tror jag. Det är ju fredag:-)

Hoppas allt är bra med er alla! Ha en bra helg!

Hur mycket snö finns det där uppe??

Nu borde det väl snart vara slut??? Jag längtar nu – efter takdropp, värmande sol, snödroppar, crocus. Promenader nere vid sjön. En kopp kaffe vi ”aborrberget”.

Men vi biter ihop och accepterar – vi kan ju inte göra så mycket annat…

Sportlovet – snart slut. Man märker att barnen börjar bli stora – jag har knappt märkt att de har varit ledig. Kompisar och stängda dörrar till deras rum. Men det har även blivit lite mammaochbarnkvalitétstid!! Och imorgon blir det mer. Mannen har tagit sig en stunds ledigt med. Bowling står på schemat!! Och bara vara – vi, familjen! Det behövs inte så mycket – tid tillsammans räcker ibland. Men jag har dåligt samvete – dottern har ju vetat baka blåbärspaj såå länge. Fast de gånger jag har handlat hem och stått redo har inte hon haft tid… Men imorgon  – kanske. Helgen fulltecknad. Sport och släkt på lördag, tårta (?) och familj på söndag. Och kanske ett besök på loppis…och så ett möte. Och stryktvätt… Och kramar – en hel del kramar:-)

Idag har jag fått ljuvliga sådana – eller fått och fått – jag tog dem. Min kind mot en ljuvligt len. Lilla skrutt förärade oss med sitt sällskap. Oj så ledsen först men oj så glad sedan. Och Mulle  – dotterns lilla hamster – den var KUL!! Där, på golvet intill buren, hade vi nog kunnat sitta i timmar om fasters nacke inte hade sagt ifrån. Vi ses snart igen – du lilla ljus i våra liv!

Nu ska jag sjunka ner i sängen – den ljuvliga!

Ha en bra helg – virra inte bort er i snöyran!

Vilja, inte veta och önska….

Tänk – vad tankarna kan trilskas, tvinna ihop sig , tilltala och tillbakahålla…. Ingen förstår nog ett smack av min förra mening men…jag förstår. Egenligen inte jag heller men vad jag menar är att ibland vill man så mycket utan att egentligen veta vad man vill. Tanken på en dröm ligger liksom bara i bakhuvudet och pyr men det finns inte tillräckligt med gnista för att få den att börja brinna… Man har inte ork, inte tid..inte mod..att sätta fyr på brasan. Utan tanken får ligga där och småglöda…

Ibland är det så – att den där tanken ligger där och glöder, pyr och väntar. Ibland är den redan klar och brinnande men ändå onåbar. Som att stå och se en brasa men vara för långt ifrån för att kunna ta del av värmen.

Man har tankarna men de motas undan av ”vad ska vi ha för middag?”  ”Jag ska bara…” osv. Man har tankarna men inte modet att tänka dem klart. Man har tankarna men inte alla pusselbitar….

Just nu är mitt liv som i ett ekorrhjul.  Det går fort, det är intensivt. Jag älskar det men jag känner hur tankarna – vissa tankar, drömmar, känslor och behov trängs undan. Jag behöver tänka tanken tillfullo…. tror jag. Snart. Kanske — slår alla drömmar in – de tänkta och de otänkta. Snart kryper de fram – de pyrande funderingarna… Snart – kanske samtidigt som våren nalkas. Och vet ni – jag tror att den är på väg. Med korta, tvekande steg är den på väg…

Insnöat…

Jag hade bestämt mig för att inte klaga på snön. Men nu är jag lite, lite trött på den… I lördags när den vräkte ner tyckte jag dock först att det var ganska mysigt. Känslan av att bara kunna ”boa” in sig. Inse att ut behöver jag inte gå. Jag kan med gott samvete gå här hemma, hela dagen, i mysdräkt. Det borde man ”få” oavsett snöoväder eller inte men visst gör den lilla detaljen att det kommer snö uppifrån, nerifrån och från sidan – det hela mer ”ok”.

Det jag tänker på är – NÄR ska det bli vår?? Men än så länge har den ju alltid kommit så den gör väl det även iår..?!

I morse var det 26 minusgrader här. Hu… Jag kände en viss uppgivenhet, en viss misströstan när jag huttrande gick upp, klädde mig och gick ut för att skrapa och starta bil. Men just då fick jag se solen titta fram över hustaken, den strödde guld över det vita landskapet, träden glittrade och allt var så vackert att all misströstan och mörkret som hotat att ta över mitt sinne försvann.

Nog går vi här, huttrande, ihop hukade – inbäddade i ett vitt jättetäcke men vet ni – vi PRATAR med varandra. Vi gnäller visserligen en hel del men vi pratar. Jag menar ALLA. Idag vände sig en helt obekant person till mig i kön i affären och PRATADE med mig. Hur ofta händer det? När vintern kommer så känns det som om alla går i ide. Grannarna försvinner för att återkomma när vårens tittar fram. Men i helgen kom de fram ur sina iden – tittade förskrämt ut. Påpälsade och med mössorna nerdragna över ögonen, med bittra miner men – de kom ut och ALLA PRATADE! Ojade sig över snömassorna, skottade, svettades. Men man hjälpte varandra och man pratade!

Tänk – att vad lite sol, vårvärme – eller lite (!) snö kan göra för gemenskapen!

På lördagens morgon såg jag fortfarande vår kvarglömda trädgårdsmöbler…. (När vi skulle ta in dem, då i höstas sa vi ”det kanske blir fler soliga dagar så vi väntar..” – sedan glömdes det liksom bort…) Vi lunch såg jag en liten skymt av dem… och vid tvåtiden… var de borta:-)

Nej – det är bara att försöka acceptera – vädret rår vi inte på. Vi får försöka se det positiva i det hela – vi har något att prata om, vi har något att enas om. Gemenskap av, med och mot snön!

Våra trädgårdsmöbler - för ca en månad sedan...

Våra trädgårdmöbler lördag 20 feb 2010

Våra trädgårdsmöbler någon timme senare 20 feb 2010

MEN HÅLL MED OM ATT DET ÄR VACKERT – TROTS ALLT…!!

FÖRSÖK ATT NJUTA LITE, DENNA VINTER KOMMER NOG INTE TILLBAKA PÅ MÅNGA, MÅNGA ÅR! SKÖT OM ER I DEN VITA OMBONADEN!

SVERIGE ÄR FANTASTISKT

Om man levde…

…som man vet att man borde… Men hur tar man steget dit? Hur släpper man alla gamla spöken? Hur blir man av med alla later man bär omkring på?

Idag, på väg hem från jobbet kände jag en känsla – jag ville bara ”försvinna”. Jag ville inte tillbaka till jobbet men jag orkade liksom inte komma hem. Där väntar ju barnen, tvätt, matlagning. Först ska man handla – denna hemska sak varje dag. Bestämma vad man ska äta, värdera i tanken – vem tycker om det, vet hatar det, vad orkar jag laga i ordning… Precis som inför en semestertripp: Att åka iväg innebär ofta avkoppling men oxå extra arbete före, under och efter resan. Helst för oss kvinnor/mammor. Vi ska hjälpa alla att packa, vi har oftast ”ansvar” att allt är med… Vi vill väl att allt är i ordning hemma – så det är snyggt när vi kommer hem (så funkar tyvärr jag iallafall) och när vi kommer fram är allt tar vi även där ett extra ”ansvar” – att få allt att fungera trots att kläderna är fler, blötare och utrymmet är mindre… ( om det är till fjällen..) Så kommer man hem – med all tvätt och uppackning. När jag var som tröttast orkade jag knappt med när det kom två brev i brevlådan – jag orkade liksom bara med ett. Om det dessutom ringde när jag just kommit hem, tömt brevlådan och dragit in alla matkassar – då brast jag nästan i gråt! Ibland vill man bara ligga i sängen, ta en kopp kaffe, gå i morgonrock. Man är så trött i huvudet och i kroppen att man inte vill vara någonstans. Kan man är skogen en bra plats att försvinna till då. Om man inte kan det så brukar jag försöka, jag lyckas sällan, försvinna dit ändå – i tanken. Som bror säger – man kanske skulle ta en ny väg hem, gå baklänges eller så – hitta nya tankar, ny energi… Det är så lätt att man att man försöker få alla andra att må bra men kanske lätt glömmer dig själv? Om mår inte du bra så mår inte din familj bra. Du kommer i sista hand?  Hjälper det din familj? NIX! Ibland orkar man bara att ta en dag i taget, eller en timme i taget. Vi kvinnor har en tendens att tänka och planera sådant som kan vänta – och där med stressa upp oss för saker vi kan ta senare. EX: Vi ska ha gäster på lördagen. Måndagen innan råkar bli en rörig och stressig dag – DÅ brukar jag stressa upp mig inför lördagen… Helt i onödan! Vad ska jag göra på måndagen för att underlätta lördagen? Ta istället en timme åt gången. DET MAN INTE HINNER ÄR INTE VIKTIGT!!(åter min brors kloka ord) Viktigast är tiden för dig själv, att krama sin familj (inte curla dem) och ta sig tid att ANDAS.

Oj, vad klok jag låter – tänk om jag levde som skriver….. Det gör jag inte men jag har fått en del nyttiga tankar i bagaget under min resa de senaste två åren. Men jag har låång väg kvar!. Vi kvinnor har ju också en annan grej – later – det  att alltid försöka ”se ok ut” – varför?? Vem bryr sig? Jag vill se ok ut för min man men vad andra tycker struntar jag i. Jag vill inte må illa när jag ser mig själv i spegeln men ibland är det inte mitt val att sminka mig – jag gör det för att ”man bör”. Det klart att det är viktigt att känna sig ”fin” och om man struntar i utseendet under en lång period kan det bli en ”ovana” och då mår man inte bra för den skull – man får försöka hitta balansen men det är viktigt att älska sig själv tillräckligt för att kunna gå till affären i mysbyxor, osminkad och okammad (jag har nog aldrig haft det modet…).

Man borde titta efter andra saker när man ser sig i spegeln, istället för att ”hänga upp sig” på rynkor, gråa hår… Jag vill ha smink och krämer – de få mig att må bra men jag vill inte att jag ”måste” ha dem för att andra tycker det. (ingen annan bryr sig, egentligen – det är bara du som tror..Och om de bryr sig – så de inte värka att bry sig om!) Man borde kanske curla sig  själv lite!

Tankarna är inte farliga, De är jäkligt jobbiga att hantera – just när de kommer, Det kan göra ont att hantera dem. Men de måste nog fram. Stannar de där inne så äter de upp dig. Man får försöka att ta en i taget. Skriva, sortera. Ta en i taget – ställ tankarna på kö. Om de rusar fram – sätt dig och andas, meditera. Tvinga inte fram något – försök låta det komma naturligt. Kommer de alla på en gång så gör de – låt dem komma, svepa förbi och försvinna för att återkomma senare – en i taget. Och  tillåta sig att gråta om man vill gråta. Tillåt sig ”bryta ihop” om man behöver. Tillåt sig att vara DU.

Nu måste jag fortsätta kvällen. Jag kom nyss hem från Pilates (kul!! stärkande! Man blir medveten om både kropp och själ!) och kroppen skriker, jag är trött men ändå fylld av energi. En tallrik fil, en kopp thé och sedan ska jag krypa ner och läsa en bra bok. Jag ska bara läsa lite kloka ord från min bror. Han ger mig så mycket. Och kära vädergudar – låt oss inte få snö i mängd imorgon  – då vill inte jag köra bil och imorgon SKA jag till lilla Skrutt – jag längtar! Så ge oss inte mer snö – då vill ju inte jag ut på vägarna. Buss…. Är det något att ha, vitamin? Ska man kanske ta den? När var förresten Ullared?
PS: Nu är jag trött på snön… Nu räcker det! Nu vill jag ha takdropp, vårsol, crocus och snödroppar!
Natti!

dagar med hjärta och översvämmade sådana…

Kärlek. Oj, ibland känns det som om man skulle kunna spricka – känner ni igen känslan  – spricka av kärlek som svämmar över. Till alla i min närhet – familjen framför allt. JAG ÄLSKAR ER. För att visa och säga det behövs inga dagar med hjärtan framför.

Hjälp! Vad gör man med en tonåring – hur når man fram?? Jag försöker med allt. Inte bry mig, bry mig, krama , inte krama, berömma, berätta…prata..inte prata. Men nix. Men det spelar ingen roll – för kärleken jag känner för denna tonåring är så gränslös, bottenlös, oändlig. Jag älskar honom med hela mitt hjärta, hjärta, själ. Lilla dottern också förstås. Men just nu blöder hjärtat en aning. Kanske är det av saknad. För sonen jag kände finns inte kvar. Är det en slags sorg – att få tonåringar. En skilsmässa? Kanske, troligen. Ont gör det – i oss båda antar jag. Idag blev jag erbjuden hjälp. Jag svarade nog inte ordentligt – ja eller nej. Dels för att lilla dottern och mamma var där och detta rör inte dem på det sättet. Dels blev jag ställd. Hur denna person kunde veta… För att kunna veta måste någon ha berättat och det hade jag velat veta att den personen hade gjort – innan jag fick veta så här. Rappakalja för er – de flesta som läser men orden måste ut ur mig. Och prata om det med de inblandade – ja, kanske snart men just nu – nej. Först måste problemet här, i min närhet, i min sfär lösas. För jag är jag. Jag är mamma. VI är en familj. Vi gör fel, det gör alla – men vi gör så gott vi kan. Jag kan se mina fel men det är bara vi i familjen som vet hur det verkligen är – då när ingen annan är här. För vi är alla olika personer,hela tiden?! Helst en tonåring. Lite trevligare och gulligare när morfar eller mormor är här. Eller farfar och farmor. Och morbror. Som tur är. Men måste man ta otrevligheter och en hel bunt ”skit” bara för att man är mamma? Till en viss gräns – ja. Men det finns gränser för vad jag tillåter. Och problemet – det man kan sätta ett ord på – är bara ett svepskäl. För det är inte det verkliga problemet. Just nu är problemet en burk som drar allt för mycket – ett språk man hisnar av, en attityd som inte ens passar till en råtta. Respekt att låta alla trivas och må bra. I arbetslivet finns det en lag – att se till att alla har en god arbetsmiljö och se till att man inte ”förpestar” dagen för någon. Dessa regler håller jag på – även hemma.Det som gör ont är väl att kärleken som svämmar över i hjärtat inte vet hur den ska visa sig… När man inte tillåts. Men om han bara visste hur mycket, gränslöst mycket jag älskar honom, hur mycket jag bryr mig. Jag talar om men ingen hör. Jag försöker men inget når fram. Tills sist frustrationen över   – från båda håll…. Men kärleken vinner – den består. Frustrationen måste ge vika….

Idag har varit en blandning av glädje, nedstämdhet, frustration och en massa kärlek. Hissen upp och ner. Dagen började nere i källaren. Pga värk och trötthet. Jag drog igång mig själv, sakta men säkert och förmiddagen, lunchen – blev härlig. God lunch i trevligt sällskap. Mer trevligt sällskap anslöt och vi delade  tårta, skratt och samtal. Kvällen – har varit bra, lite seg. Full av kärlek och en mysig stund men dotter (den enda som var hemma). En viss oro idag också – en vän som kan tänkas vara sjukare än vi trott. Kanske var det inte förskylning. Och vad innebär det? Oro för denne vän, oro för min situation i det hela. Men det ordnar sig, det gör det alltid.

Blev även starkt påverkad av en förfrågan idag – som handlade om en sista vilja. Så klart att jag ska se till att önskan blir uppfylld men jag hoppas det dröjer länge, länge. Men påminnelsen gjorde ont – hur ont ska det inte då göra den dagen?

Jag tänker mycket, mycket på ett annat beslut. Vore det bara jag och om jag bodde i en annan kropp – skulle ett JA ekat för länge, länge sedan. För i våra hjärta, skriker vi redan JA,JA,JA! Det blir ett ja – det finns inga andra svar. Men vi måste prata, veta mer. Vi får se. Hoppas inte det brådskar för mycket.

Imorgon – är jag ensam hela dagen. Jag ska vila, vila, vila. Sedan god mat i gott sällskap och sedan – kvalitetstid med min man. Och det var ett tag sedan. Mer än de små stunder vi hinner med när vardagen ångar på. Kärlek. Oj, ibland känns det som om man skulle kunna spricka – känner ni igen känslan  – spricka av kärlek som svämmar över. Till alla i min närhet – familjen framför allt. JAG ÄLSKAR ER. För att visa och säga det behövs inga dagar med hjärtan framför.

Som jag tidigare har sagt så gillar jag denna vinter. Jag vägrar egentligen att tillåta mig något annat. För varför klaga och oja sig om vädret – det styr vi ändå inte över… Dock önskar jag att sommaren blir varm, solig och skön. Jag längtar dit nu. Dagen idag har varit helt sagolikt vacker men nu börjar man ändå längta efter vårens takdropp, efter vårsolens värme. Efter små snödroppar som dyker upp där snön just smält delvis smält bort. Men idag hörde jag något … ni som hatar snön kan välja att sluta läsa nu:

”När tallen fäller sina barr och eken sin bark – har hälften av snön fallit.” Jag har verkligen letat om jag kunde hitta detta ”ordspråk” någonstans men jag är lite för trött tror jag… orkar inte leta. Jag vet inte alls om dessa ord är tagna ur luften eller om de verkligen – som personen sa – står i Bondepraktikan. Det som faktiskt står och som får mig att vilja blunda och tvivla på Bondepraktikans trovärdighet är dessa ord: ”Infaller juldagen på en fredag, får man en jämn vinter, god vår, ostadig sommar, vacker höst och fullgott år.” Ja, det låter väl bra förutom det där med ostadig sommar – det har vi haft tillräckligt av! Jämn vinter – ja. Konstant vitt och kallt! Inte har vi haft många dagar av tö och slask inte! God vår – JA TACK! Vacker höst – ännu mer JA, TACK och fullgott år – låter helt OK!

Jag mår bra hörni, lite dåligt med energin och nacken är inte så snäll mot mig trots att jag försöker vara så givmild, lyhörd och gullig mot den.. Men,men – jag mår bra! Jag njuter av dagarna – av vänner och bekanta. För tänk, vad många underbara bekantskaper det finns att göra där ute. Jag har gjort flera nya, härliga denna veckan – speciellt en som jag tror kan ge oss båda en hel del. För vi behöver nya tankar, nya sätt att tänka, nya vyer – och nya vänner. De gamla ska vi vara rädda om och de nya ska vi välkomna. Det är ju inte bara de där ”bästa vännerna” som är viktiga – att bara säga god dag, är allt bra? till Fru Andersson i affären, att byta några ord med kassörskan, att stanna upp och fråga  den du möter (inte alla…:-) ) på gatan ”Hur mår du?” och lyssna på svaret . Bry sig, tänka sig in. Uppskatta, även de små gärningarna. Uppmuntra och vara vaken för vad ett möte kan ha att säga dig? För jag tror att varje möte, varje person som ”berör” på något sätt kommer i din väg av en anledning. För att ge dig något – kanske chansen att låta dig ge men även ta emot. Varje möte har något att ge, och att ta.

Varje möte… Och denna vecka – har varit kantad med sådana – möten. Härliga möten i vardagen. Underbara människor, varma vibbar, härliga tankar, omtanke och glädje. Vänskap.

Att bo här, i lilla byn – ger ett rikt liv. För varje dag ger leenden, små samtal, möten och nya bekantskaper. Närhet. Att ”känna alla”. När jag flyttade hit från den större staden trodde jag nog att jag skulle hata det – att alla känner alla… Men jag trivs. Jag är en av de där ”ingrodda” – och jag njuter av det!!

Nu ska jag in på Facebook en sväng – även om det inte är min favoritsida – jag ska se om dottern har skrivit något i sin blogg och så ska jag…sova!! Ha det bra och njut av vinterlandskapet! 

Jag är här!

Jodå – jag är här. Jag är bara lite ”tystlåten” och vet ni varför? Jag har fullt upp. Med livet. Med familjen. Med allt runt omkring. Och min energi… tycks inte räcka till. Vi behöver sol snart tror jag. Och jag…vill få ett par timmar smärtfritt. Jag längtar så fruktansvärt efter det. Jag orkar liksom inte… Ibland, för det mesta,  98 % av tiden orkar jag. Då går det på rutin, då väljer jag bort smärtan, det är liksom en del av mig. Men så kommer det stunder som jag inte orkar hålla emot nedstämdheten. Som jag inte orkar med min kropp. Det kommer stunder jag inte orkar med mig själv, än mindre hemmet, maten, barnen… Stunder som värken suger ut all energi. NEJ, det är inte min mening att klaga för jag har det bra. Jag är förunnad ett underbart liv, en helt sagolik familj. Vi har det bra, Vi saknar ingenting, Jag är tacksam men ibland…vissa små stunder – så finns det ingen kraft kvar…. Ibland måste jag få ”ge upp” för en liten, liten stund. Ikväll är en sådan stund. Just nu i alla fall. Min energi är slut. Min kropp stjäl från sig själv. Kroppen stjäl energi. Min fysiska kropp stjäl från själen… och mitt psyke…för sig påmint. Jag kommer igen – snart. Om en kvart, imorgon eller på onsdag. Jag kommer igen och jag är optimist. Men ibland, en stund. Ger jag upp.

Att tänka om…

…kan vara svårt ibland. Tycker jag. Alla är inte sådana men jag är det. Om jag har planerat en sak och det inte går att genomföra av någon anledning – har jag svårt att acceptera.. Men jag är blir bättre på det. Imorse var det bara att inse – att nej, dagen kommer inte bli som jag hade tänkt mig. Att ge sig ut på vägarna – hala och moddiga – när det inte är nödvändigt, är bara dumt. Så jag slog mig ner vi köksbordet och njöt av kaffet extra länge. Tänkte om. Tänkte inte alls. Tog ledigt, totalt ledigt. Fixade lite på ungarnas rum. Beredde plats i dotterns… Hon har blivit med hamster… Den ska hämtas på fredag. Hu… Någon som vill satsa en peng på hur länge hon själv städar bur, ger mat, vatten? Hur länge ”Mulle” (han heter så!) är kul. Men hon är SÅÅ LYCKLIG. Att se hennes leende idag när jag hade möblerat om och fixat plats för buren samt skrivit en lapp där det stod: ”Här flyttar snart Mulle in!” var sagolikt. (Skylten fick symbolisera att vi, mannen och jag sa JA – du får köpa Mulle) Det är sådana stunder man känner total lycka. När barnen är lyckliga. Hon kom hem, sur, vresig och trött idag. Jag satte på henne en ögonbindel och förde henne uppför trappan – sedan fick hon se sitt nystädade och ommöblerade (inga stora ändringar…) rum och då försvann all ilska, irritation och leendet spred sig. Leendet gick från öra till öra och ögonen glittrade. Men tänk – jag kan tycka det var riktigt skönt att hon var ”irriterad” när hon kom hem. Inte för att hon var irriterad utan mer för att barnen även behöver känna på ”livet” ibland. Inte alltid räkna med att mamma eller pappa står där och fixar allt. Vi kan ju inte rå på snö och vind, vi kan inte vara där hela tiden. Och när inte allt går som de vill är det bra att det tänds en gnista – så de kämpar och hittar ny energi. Att de kan bli irriterade en stund för att sedan skratta åt det hela och lära sig något till nästa gång! (som att ta reda på när fiollektionerna är – istället för att släpa med fiolen i onödan…:-) )

Oj, vad jag svävar ut och är rörig i tanken. Trött men inte sömnig. Nåväl – dagen var det. Jo, det blev en slappardag istället för shopping och lunch med pappa. Och när jag väl accepterat och insett att dagen blev bra ändå – kom nästa ”motgång” – Pilatesen som jag sett fram emot en vecka var inställd. Så det blev en promenad i snömoddet istället. Skönt det med! Och imorgon – när jag skulle ha ett trevligt möte med tjejerna – får jag hitta på något annat. Tänk vad lite snö kan ställa till saker och ting! Ska ringa bror – kanske läser du detta? – och se om han fortfarande behöver barnvakt. Men … inte om det är sådant här väglag, sorry! Men nu har jag tiden.

Jag låter tankarna flyta ut på skärmen via tangentbordet, märker ni det? Ingen struktur, ingen mening, inget av vikt. Bara vardagliga tankar av en vardaglig 42årig tvåbarnsmamma i en liten by i ”lagomärbäst” landet Sverige…..

Slentrian.

Ett ord – långt ifrån tråkigt i sig… Mest konstigt. Säg det några gånger, snabbt…. Men innebörden – har en negativ klang. Tråååkigt, seegt…

stelnad vana, gammal vana, själlös rutin, vanemässighet, gamla hjulspår, llunk.. – andra ord för slentrian. Jag föredrar ju slentrian eller ”lunk” om jag får välja mellan det och själlös rutin. Vem vill ha själlösa rutiner?? Ingen vill väl ha slentrian heller men mycket i livet går på slentrian… Fast inte om man jämnställer ordet med själlösa rutin. För även om jag lagar mat varje dag – så försöker jag finna glädjen i att göra det. Vika tvätt.. behövs själen med i det arbetet? Nej, kanske inte i själva vikandet men om man tänker, funderar och planerar samtidigt så kan inte sysslan kallas själslös, eller? Och själen finns ju alltid med oss! Så egentligen kanske vi helt enkelt ska skippa ordet slentrian. För även om livet ibland kan kännas som om det har fastnat i ett spår så händer det saker hela tiden. Man träffar nya människor varje dag, man pratar med vänner om gammalt och om nytt. Man hittar gamla bekanta. Man lär sig nya saker. Man upplever. Man smakar nya smaker, hör nya ljud, känner nya känslor. Man ser nya saker.

Nej, livet är allt annat än slentrian – det är HÄRLIGT, oförutsägbart och helt sagolikt kul! Ialla fall för det mesta! Slentrian – ett ganska dumt ord. Håll med om det?

Vad, var och varför?

Ibland tänker man dessa ord? Vad gör jag detta för?? Var i livet är jag= Varför gör jag detta?

Ibland kan man liksom trilla in i tankegångar om livets mening. Om vad det är som får en att gå upp på morgonen – vad som får en att somna, nöjd med dagen, på kvällen. Tristess och slentrian….faller över en. Bara kliver rakt in utan att knacka på först. Helt fräckt. Frågar frågor man inte vill ha. Och dunkar in dessa frågor, tjatar och tjatar – och väntar på svar. Trots att man försöker mota ut dem igen så fortsätter de – att nagga, nafsa, bita… tar sig in i de ”vanliga” tankegångarna och avbryter dem helt utan respekt. Idag har jag haft en sådan dag.

Det började redan när jag klev upp ur sängen. Jag hade ingen direkt plan för förmiddagen och vissa dagar är det skönt, befriande men jag tror att jag har haft för många av dem nu på ett tag. Jag behöver något att ta tag i. Jag tror att jag befinner mig i ett gränsland. Ett främmande gränsland. I gränslandet mellan att vara småbarnsförälder och ha fullt upp hela tiden. Göra ”familjesaker” och vara ”behövd”. Nu sitter barnen helst på varsitt rum eller så är de iväg med sina kompisar. Visst gör vi saker ihop men… Jag och mannen står bredvid och vi har inte hunnit ifatt riktigt. Vi står där vid sidan om och ser barnen ränna iväg i ålder, längd och sakta men säkert glida ifrån oss…

När eftermiddagens planer inte heller blev det jag hade tänkt åkte humöret hissen rakt ner i källaren. Men jag tog mig i kragen och tänkte – vadå – idag ska bli MIN dag. Åka till stan – det var det jag helst ville men först ville jag ha frisk härlig luft. Så jag gick upp till barnen – frågade om någon ville hänga med på promenad, åka skidor, pulka..vad som helst utom dator/tv. Men…det gick inget bra. Dottern åkte till kompis, sonen skulle ”plugga” (jo,jo…) och mannen -5-setare (tennis) på tv… Humöret åkte ner igen… Tog tag i lite ”behöver ta tag i saker”, väntade på en god vän… Så tog de tag i mig igen – tankarna började slå, hamra – riva och slita: ”Ska det vara så här?”

Jag gick ut – tog med mig mannen, ner till affären. Och fortsatte sedan själv, ner till sjön. Gick där i solen och med dessa vyer för ögonen kan humöret inte annat än att trycka på upp knappen igen. För om inte vintern är vacker – vad är då vackert?

Nej, jag åkte aldrig till stan. En god vän var här och hjälpte oss med datorerna och det är värdefull hjälp. Det drog upp på tiden och vid halv 4,4 var det lite sent att åka till någon affär alls. Dessutom – hittade jag ju ett svar på de där frågorna. Jag stillade tankens molande malande – jag hittade lugn, ro och en viss tillfredsställelse – jag hittade svar på ”varför, vad och var!”

Varför : För att jag är den jag är. Och för att jag trivs med att vara här och nu.

Vad: För mina barn är inte alls så stora, de behöver mig länge, länge än och nu i gränslandet – tar det lite tid innan jag hittar rätt. Jag behöver kanske en karta, en kompass. Eller också så skiter jag i det och irrar, letar, trevar – tills jag är hemma igen. Jag kommer att veta när jag ser, hör och känner det.

Var? Jo, just i gränslandet. I mitt i mellan. Jag befinner mig på en plats, en tid där jag kan blicka tillbaka på det jag gjort. Vara nöjd med det och skörda det jag har sått. Jag har långt framför mig men jag har ingen karta – ingen har det. Så nu ligger äventyret framför mig.

Och jag – ska bara försöka njuta. Och när frågorna bryter sig in – kan de väl få lite kaffe – tills de tystnar igen.

Nu ska jag ta kväll… Må bäst vänner och gläds åt att vara just där ni är. För stunden. Och njut av den svenska naturen! För om hissen har åkt ner, åker du med lätthet upp igen vid åsynen av detta – doft, syn och känseln får sitt!

Kung Bore…

…läser kanske min blogg?? Det verkar som om han läste mitt inlägg om vinter och tänkte: ”Vill hon ha vinter, ska hon få vinter!” Åter nästan 18 grader kallt. Och snö i drivor…. Ja, man ska vara försiktig med vad man önskar sig. Men jag står fast vid min åsikt!

Och vet ni – den största glädjen är inte skadeglädjen. Den allra största glädjen är barn. Och att få glädjas när någon man tycker mår bra. Och lyckas! Grattis, min bror!! DET ÄR DU verkligen VÄRD!

På tal om barn…. Kvällen är mycket sen men min son kom och satte sig bredvid mig idag. Hans långa kropp sjönk ner i soffan bredvid mig. Hans röst vibrerade mörk. Hans händer – var tog de små barnahänderna vägen – är stora, manliga… Jag fick en klump i bröstet. Dels var klumpen fylld till bredden av STOLTHET. Han är så fin, min grabb. Men den var öven fylld av ett visst vemod. För tiden de är små, våra barn går så fort. Helt plötsligt vaknar man upp och de är förbi…Barnaåren. Plötsligt sitter man här – och känner sig lätt gammal, lätt bortglömd. Nej. Jag är inte gammal och ja, ett nytt skede börjar. Men varje gång något går mot sitt slut och något nytt spirar – känns det. Med ett viss mått vemod, ett viss mått ”njöt jag tillräckligt?” och med ett viss mått osäkerhet. Man vet vad man har…vad får man?? Spänning, lite nervositet, ovana… och till viss del – glädje, förväntan.

Jag har haft en otroligt fin dag. Dottern är fortfarande sjuk och det låter hemsk men det är till viss del mysigt. När de är ”lagom” sjuka. Man får liksom en liten ”bonusdag” med dem. Idag har vi fikat, spelat spel. Tog en sväng till favoritaffären (blommor, ni vet – min stora passion) och så har vi pratat, pratat och pratat. Den lilla tjejen börjar oxå bli stor. Och mer och mer min vän. Tänk… att jag har så fina, stora barn. Jag är så stolt…

Men ni – alla där ute som eventuellt läser detta och har små barn hemma – NJUT NU!! Tiden kommer aldrig tillbaka och klumpen i brötkorget sväller då och då… Men vet ni – minnena kan ingen ta ifrån er. Och barnen, förblir ju dina barn. ALLTID!! (oavsett de vill veta det eller inte:-) )

Må bäst i kylan. Och glöm inte att titta upp på den svarta vinter himlen. Månen är vacker!

Om det ändå ska…

…kan det lika gärna bli ordentligt!

http://www.c-pix.nu. - tack för "lånet"

Vinter – ja, det är som om vintern har bestämt sig: ”Vill de ha vinter så ska de få vinter!” Och jag gillar det! Hellre detta, snö och kyla än en ”halvdan” vinter – med tö och blask. Nej, då ser jag hellre ut genom fönstret och se denna vita värld. Det är vackert! Hoppas bara att sommaren gör exakt som vintern – bestämmer sig att vara det den heter. Med värme och ljumma kvällar, bad och lata dagar.

Men NU är det vinter. Lika bra att njuta, tänka positivt. För det finns människor som ALDRIG är nöjda och som liksom har satt i system att klaga på vädret. Det är som om dessa personer måste prata väder, och klaga på det – för att ha något att säga. Är sommardagen varm, är det för varmt. Är det regn – är det ”hemska svenska somrar!”. Regnar det inte är det ”Oj,oj – det är sååå torrt!”. Om vinterdagen är vit och snön faller så är detta jobbigt och ”Nej, nu får det sluta snöa – nu har vi tillräckligt!” och om det töar – ”Fy vad det är grått och trist, blött och slaskigt” Är det milt blir kommentaren unjefär som den nyss nämnda men är det kallt så ”Fy vad KALLT det är!! Global uppvärmning – pyttsan. FY!” Men global uppvärmning… kan man oja sig om och så när vädret trotsar den så är inte DET bra…. Hur vill de ha det??

Vädret måste väl ändå vara världens mest omtyckta och mest frekventa samtalsämne? Och, handen på hjärtat – är det såå himla kul och givande samtal? Att prata väder? Finns det inte roligare och mer intressanta samtal man kan ha? Vädret kan vi ju liksom inte göra någonting åt. Där är vi ganska hjälplösa (förrutom att tänka miljövänligt och minska växthuseffekten) och då borde det väl finnas annat att prata om. Varför inte prata om hur vi bäst kan hjälpa Haiti? Eller prata om något vi tycker är positivt? Eller fråga hur mår du – och verkligen lyssna på svaret…..

Väder… tänk om vi inte hade väder… Vad sjutton skulle vi prata om? Vad pratar de om i länder som har samma väder, i stort sätt hela tiden? Jag tror det är tur att vissa männsikor bor just här, i Sverige. Så de har något att prata om, något att klaga på……

Personligen tycker jag det är helt strålande vackert ute och inne är det varmt och skönt. Personligen tycker jag att det är skönt att ha vinter på vintern… Hoppas som sagt att våren blir vårlig, sommaren somrig och hösten riktigt höstlik!

That´s the thoughts of Mimmi.

En härlig dag.

Dagen började med en puss – det bådar alltid gott! Dagen fortsatte med att en kopp kaffe och ett paket stod framme tillsammans med morgontidningen. Sedan tassade fyra barnafötter, varav de ena är av storlek 40…, fram och två barn gav sin mamma en kram, kort och paket med de sötaste örhängen man kan tänka sig! Dottern gav sin pappa order att åka till en affär igår – jag hörde henne viska:”Pappa, räcker 20 kr?”. Nej, till dessa örhängen av ett finare märke (Björg) räckte knappast 20 kr, kanske till pappret men den tanken –  att dottern tänkt gå ner till lilla byn själv om pappa inte hade skjutsat henne och köpa dessa hjärtformade saker – det värmer! Samt kortet hon köpt för egna pengar. Hennes mormor berättade att hon hade återvänt till affären några gånger och tvekat länge – det var dyrt… Men hon bestämnde att DET skulle mamma få!! DET värmer! Att sonen slitit sig från dator, läxor och kompisar för att teckna fint till mamma – DET värmer. Att mannen köpt en varm, skön tröja som han vet jag kommer att kunna mysa i – DET värmer! Att min bror trotsade väder och vind och kom hit – DET värmer massor! Att han dessutom tänkt och lagt ner möda på en present som gladde mig massor – det värmer. Men att de kom, prinsessan och han – gladde mig massor! Svärmor kom och det blev jag jätteglad för. Och för tulpanerna! Kusin vitamin – att du orkade komma en stund trots trötta barn och efter en lång arbetsdag – det värmer! Mamma – såklart – som kom på morgonkaffe och med en present – som vanligt med hjärtat! Ni, alla som har grattat idag – DET VÄRMER i kylan!

För insnöad blev jag idag. Just som vi skulle åka och äta pizza, dottern och jag – kom plogbilen. Rakade upp en STOR snövall – rakt över hela garageinfarten och där var vi…insnöade. Jag gjorde några lama försök att ta några spadtag men insåg – nej, jag orkar inte. Då kom plogbilen tillbaka – jag visade snöskyfflen, slog hjälplöst med armarna och såg bedjande på honom – han vinkade glatt tillbaka och log… och åkte vidare! Tur man har bra ”kontakter”. Ett samtal och fem minuter senare stod 2 starka karlar utanför och inom 10 minuter var hela vallen borta och vi kunde få vår pizza! Gött!

Så imorgon…blir det vatten och bröd. Först pizza, sedan kladdkaka ett par omgångar och så fruktsallad. Robinsson och familjen samlad i soffan. Myskväll en torsdag. Inga datorer på, inga läxor, inget tjaft! Min dag har varit en bra, varm dag!

tack, ni alla som värmde upp den!

Säng

och vet ni…. jag ska krypa ner i en helt ny säng… Såååååå underbart!! GODNATT:-)

Magiskt

Vårt land bäddas in av det vita, kalla. Naturen byter skepnad och har ni tänkt på hur tyst allt blir? Och vackert. När snön ligger orörd, när man slipper åka bil (och sopa och skotta fram den, halka runt med den och frysa i den..) är det MAGISKT vackert. Utanför på vår baksida har vi ett litet bord med två stolar till. På stolarna ligger snön i två, i stort sätt, identiska snöhögar – det ser verkligen ut som det sitter två små spöken där, på varsin stol. Framför sig på bordet har de en gigantiskt tårta – en stor fyrkantig, gräddtårta. Men bakom dem, i väntan på att störa idyllen, står ett jättespöke  – redo att kasta sig över tårta. (Min hängpil som förnärvarande är helt snötäkt och därmed ser ut som ett stort spöke…:-) )

Ja, med fantasi blir allt lite roligare:-)

Dagen har varit bra – och jag älskar att se snön falla. Jag sa till ungarna att gå ut och leka i den vita, mjuka, underbara snön men …nej, de hade visst klistrat fast sig i soffan.

Själv har jag varit på Pilates – KUL! Jag har redan ont lite här och var så morgondagen kan nog bli riktigt rolig…. Då kommer jag upptäcka muskler jag aldrig känt förr.

Ha det bra där ute i snöyran och NJUT! Våren kommer men NU är det magiskt vackert, det är tyst och fridfullt. Njut. Nu. Av våren , njuter vi DÅ.

Knäpp

Jag är nog så knäpp men min dator – är knäppare. ber om ursäkt för mitt förra inlägg – jag stavar och skriver inte så – min dator ändrar som den vill! Men,men…ni börjar bli vana, va?

Mätt, tillfreds och trött….

…. är jag nu. Eftermiddagen var seeg. Huvudvärk och en gnolande irritation på ja, allt … Barnen, disken, den Ständigt fulla sophinken … Allt. Det som underlättade var Att vår gamla hemska säng skruvades isät, stänger ner och kastas imorgon Då var nya kommer! Underbart. Det blev även lite Lättare Att orka med läxläsning, matsäckfixande, matlagning, disk och tvätt – ja till och med den Ständigt fulla sophinken – När jag Visste Att jag skulle Ladda Komma ut lite på kvällen. Jag har tillbringat kvällen på först Ett möte män sedan – i goda vänners lag och jag Ännu godare mattor sällskap! Oj, Vilken mat! Helt sagolik! När kocken kom ut och berättade vad vi hade Fått in på tallrikarna var det så Att snålvattnet rann … Grillad Kycklingfilé med backonstekta rotsaker, en ”potatiscupol” gjord av pressad potatis med örter och så en god sås till allt Detta (lätt citronsmak) – mmmmmm! Ett glas rött till det och så som grädde på moset – kaffe och god efterrätt! Chokladtryffel Smaksatt med Konjak, stjärnan, kanel och kardemumma! Om ni visste så gott!

Glatt sällskap som sagt och ungar som var tysta och sovandes När jag kom hem :-)

Men Trött, det är jag. Jag misstänker docka Att jag är ”för trött”, Att jag får sota för kaffet jag Drack och Att sömnen dröja kommer att. Men nu är klockan åter Närmare 24 och det är jobb imorgon … så det är bäst Att Avsluta, Stånga medaljong på denna burk och längta till imorgon em – När sängen kommer!

Må bäst allihop! Och har ni vägarna förbi Göta Hotell – Stanna på en bit mat – Missa inte det!

Sömn

Läste just min brors blogg. Om sömnlösa nätter. Och jag lider med honom. Vår son sov inte en enda natt på 2½ år. Men vi var två. Och yngre än brorsan:-)… Men jag vet hur det är att titta efter stjärnor och månar, sjunga tills man nästan kräks på tonerna från sin egna mun, sjunga, nynna, vagga och be, be – sov! Sov! När man är så trött så man mår illa… Men kärleken till våra barn gör att vi övervinner tröttheten – på något vis. Och så blir de tonåringar – och sover helst hela tiden:-)

Nyss gick min hormonstinna, halvknäppa, bortbyting till son och la sig. Utan att säga godnatt till mig!! Det var första gången ever. Nej, arg var han inte – bara glömsk. Undrar vem han är – han som har tagit över vår sons rum. Samma son som promt skulle se film på nätterna – Tellitubbies… Yipii! Han som skulle vaggas och se alla stjärnor innan han lade sig – även de nätter då det var mulet… (jodå – vi försökte lura med gatlampor men så dumma är inte barn!) Han som skulle vaggas i vagnen för att sova – helst över stock och sten men över en planka hemma i vardagsrummet gick det med – om man vaggade fort och hårt. Undrar om han fick nackskador??

Men nu, som sagt är han tonåring — och sov helst alltid.

Men bror – för honom är det något annat – ensam, med en liten flicka ack så ljuvlig men dock -inte som ”alla andra”. Olikt lika. Lika olika. Underbar men med mer behov.

Hoppas vi kan hjälpa dig mer, bror. Jag vill – du vet att vi vill. Vi försöker.

Jag skulle inte alls komma in på allt detta för jag ska sova. Jag hade bestämt att inte slå på datorn ikväll. Har bara legat i soffan, slötittat på guldbaggeglana (varför en skalbagge, ful som stryk? Någon som vet??) Jag har oxå haft en sömnlös natt. Inte pga av barn. Utan värk och ja, inte vet jag. Sömnen vägrade infinna sig. Kom vid 4-tiden… Men på onsdag – då får vi hem vår nya säng. Härligt. Oj, vad jag ska sova. Har till och med tagit ledigt (bytt dag) på torsdag så jag kan snooza – lääänge!

Och imorgon – ska jag få lite lyx i vardagen. Tre rätters middag på en fin, mysig restuarang – på en tisdag. Gratis! Det ni!

Nu ska jag krypa ner i gamla sängen. Börja en ny bok. Jag har 5 att välja på.. återkommer om vilken det blev. Dokumentär eller deckare. har just avslutat Höstoffer av Månd Kallentoft. Nja… bättre har jag läst men sämre oxå.

Natti!

Total avkoppling…

…oj, jag släppte loss ordentligt i fredags och resten av helgen har jag varit slöööö och trööött. Men oj, vad kul vi hade! Men är dock inte van…. Men det var god mat, gott sällskap, kanon musik och helt plötsligt var man faktiskt tillbaka på 80-talet:-) Vi hade riktigt kul! Igår var jag dock lagom ”ung” – i fredags var jag 10 år yngre och igår 10 år äldre. Idag är jag precis så gammal som jag är. Och det är skönt. Min kropp straffar mig dock för något – jag vet faktiskt inte vad. Så elak var jag inte emot den varken i fredags eller igår men jag skiter i vad den säger – jag orkar inte bry mej längre. Jag accepterar och gör som jag vill ändå. För jag vägrar. Låta nacken ta över mitt liv. Jag lever – här och nu!

Dagen började tidigt idag och det var skönt att inte sova bort halva dagen. Mor, jag och lilla dottern åkte till den stora staden. Hälsa på lilla Skruttungen. Ängeln med det sagolika leendet. Den glada, gåvan. Efter fika och lite lek lämnade jag de yngsta och den äldsta och gav mig iväg til det stora varuhuset med massor av möbler och prylar. Ni vet där allt är så billigt att det blir dyrt när man väl kommer fram till kassan. Jag älskar att gå där och strosa – planera vilka detaljer som skulle kunna passa in hemma hos mig. Önskar ibland att jag hade mer pengar – inte behvöde tänkta på det men samtidigt – skulle det förstöra ite av tjusningen. Imorgon ska jag ta en tur till loppis – se om jag hittar lite roliga detaljer där för att få vårt nyrenoverade sovrum komplett. Men det börjar likna något:-) Jag känner mig helnöjd. Nej, inte helnöjd men ganska nöjd. Helnöjd – bli man någonsin det:-) ? Nej – och det är inte meningen – för vad skulle man då drömma om, vad skulle man planera för? Drömmar – det är dem vi lever på. Stora och små. Kanske blir de mindre ju mer tiden går, ju äldre man blir. Eller inte mindre men de handlar om mindre saker… Man drömmer kanske inte längre om att flytta till Hawaii och bli författare. Man är mer verklighetsförankrad och drömmer mer om…. att hitta de perfekta gardinerna… Nej, så menar jag inte.. Jag har drömmar – det finns bara så lite tid att förverkliga dem och just nu, mitt i livet hamnar kanske drömmarna om barnens drömmar – om att hjälpa dem att förverkliga sina…

Nu flyger visst tankarna iväg och de har svårt att landa, samordnas till en slutpunkt, en sammanfattning, en poäng..

Så det är lika bra att lägga ner. Jag orkar nog inte trassla ut trasslet av tankar i min tänkande hjärna idag. Kan inte hitta de  nya tankarna idag – är fast i den gamla som på sätt och vis känns tunga idag. Jag vill, jag kan …men inte idag!  Idag  har varit en bra dag men just nu… känner jag en viss melakoni smyga sig kring mig likt en boaorm… jag försöker få bort den men den kramar hårt. Men den är inte farlig ännu – den vill inte stypa mig. En vacker liten fågel kretsar samtidigt över mitt huvud – den  vill bara få mig att tänka nytt, tänka brett, tänka framåt. Men ormen hindrar den att komma intill – komma fram – nå mitt hjärta och mina tankar fastnar. Ormen och fågelns viljor är lika starka och kamen oavgjord. Idag. Kanske inte imorgon. Den lilla fågeln  – kanske flyger rakt in imorgon. Släpper loss det som så hårt sitter fast. Befria mina tankar, mina mönster – skapa idéer. En fågel, en lite fågel blå…

”Hoppets Fågel Blå,

du lyfter dina vingar

upp till trakter jag ej känner

men dit själens hjärta bränner.

Låt aldrig dina vingar falla

Lär mig flyga, lär oss alla flyga

se dig flyga, Fågel Blå. ” /Stina Stenberg (min mormor)

”Var ej så dyster, min kära syster –

livet är inte över än, så le min vän.

Klockan är inte slagen, än är det långt till den dagen.

Även iår kommer våren,liksom de gångna åren.

På livets väg vi går – dagen kan vara lätt, vara svår.

Vi sparkar, vi slår. Men framåt – med tiden – vi går.

Minnen och erfarehet vi samla, stundtals vi i mörker famla.

Vindar susar, molnen samlas ibland – så finns där åter sol, vi horisontens rand.

Var ej så dyster, min kära syster

Vägen ligger där – mitt framför dina ögon blå

ta fram din vilja – och drömmen nå.” /Mimmi – 84.

Nej… Nu ska jag koncentrera mig på filmen – som precis gjorde en låång paus – typiskt. Jag kontaterar att min melakoli antagligen är av en sådan som återkommer då och då – unjefär en gång per år. När man påminns av att tiden går:-)

Natti – må bäst och låt er fågel komma till tals, slingra er ur ormens grepp och låt fågeln, den fria, komma till tals.

80-tal

Imorgon ska jag ”gå ut”… för första gången på länge. Ja, visst jag har varit på fest men inte ute med tjejgänget… Men imorgon blir det tre rätters, god dryck och nostalgikväll:-))

Hoppas jag orkar hela kvällen…

Må bäst!

Kvalitétstid

Idag har sonen och jag haft kvalitétstid. Haft mysdag. De har haft studiedag idag och då passade vi på att åka till stora staden. Det var meningen att vi skulle strosa på gator av kullersten, ta en fika, äta lunch… Men det brev det stora, tråkiga köpcentret istället. Snö och blask gjorde att det lockade mer. Fika blev det iallafall. Och mat. Och en hel del springande i affärer. Jag fick gå i en hel del butiker jag med men tills sist sa sonen – snart sätter jag på dig ögonbindel. Men när vi gick i butiker med datorer och mobiltelefoner… då var det ingen brådska…undrar vem som skulle ha ögobindel då?? :-) Sonen tycker, fantastiskt nog om att gå på Ikea och på andra inredningsbutiker – så det blev det några – köpte lite detaljer till ”nya” sovrummet – nu kan sängen få komma när den vill! Hoppas snart!

Dottern? jodå – hon hade oxå studiedag men tillbringade den ihop med sin mormor. På samma köpcenter som vi men vi gick inte tillsammans. Det var mormors julklapp – till båda barnen – en dag på stan med fika, lunch och att få köpa sig något – en julklapp som uppskattas massor! En bra idé!

Dagen har gått otroligt fort. Gick upp skapligt trots min lediga dag. Drack kaffe och läste tidningen länge, njöt av morgonens timmar. Väckte sonen, gjorde lite ärenden i byn och fortsatte så till stora staden. Shopping, fika och mat. Så ett besök hos pappa. Skänkte kläder och böcker till Röda Korset (och där med även till behövande) genom honom (han jobbar där). Så hem, packade upp alla inhandlade prylar. Sa hej till mannen – vi såg i 10 min…innan han åkte på tennis. Sedan började mitt nya liv… Ska försöka köra Pilates en gång i veckan -hoppas nacken håller! Det var superkul! Åter hemma vid 21,30.. och då kändes det som om jag knappt varit hemma idag. Hoppas nästa lediga dag blir lite, lite lugnare. Men oj, dagen har varit guldkantad. Sonen och jag – bästa vänner när det väl gäller. Här hemma när datorn, tonårs slöheten och attityden tar över – då ryker vi ofta ihop men… ja, vi är de bästa vännerna! Barnen , det bästa man har!

Sov gott nu, vänner och de jag känner – och ni andra med:-)

Grann gran

Varje år vi jagar och letar

kanske ut i skogen stretar

Jakten gäller en gran

grannen hittade en fin – vi vill ha likadan

den ska vara jämn och lagom hög och grann

en sådan som vi för 3 år sedan fann

fin är den sedan en vecka att se

men snabbt man på den blir le

För barren de gröna den tappar

och under är det slut på klappar.

där ligger nu istället en matta av granens gröna

och hemmet inte alls den kan försköna

nu såg jag just en bil så stor

åka runt där vi bor

lastade granar in där bak

mosade dem med ett brak

och man kan undra och tänka…

var det dessa som såg blänka?

Man kan undra om vi bra mår

som letar och styr så varje år

men jag vet ju att nästa år blir likadan

då letar vi åter efter en perfekt gran….

Vår…

Vet ni vad det allra bästa är med vintern? Oavsett snö eller tö, kyla eller slask? Nej, det är inte att göra snögubbar, inte att åka skida eller pulka. Inte att kura in sig under en filt och dricka varm choklad när snön virvlar där ute… Det är inte att småfrysa och inte att skåda en vit, rimfrostklädd värld. Allt det där är härligt och gör att man är glad att bo här, med skriftande årstider. Men – det bästa med vintern – är att våren ligger framför oss!

Det smälter… det våras… snart! Tills dess – NJUT!

Tomhet

Igår, eller rättare sagt eftermiddagen igår och idag – har fyllts av tysthet, tomhet. Lilla Skrutt har varit här i helgen och huset fylldes av hennes skratt, lystes upp av hennes leenden. Så härlig, levnadsglad så.

Jag skulle kunna skriva spaltmeter om denna helg.  Denna lilla tjej som med ett enda leende kan lyfta ett helt rum, lysa upp det mörkaste mörker och tina det mest djupfrysta. Vi hade så mysigt, så kul!! Men … Sova … Det ville hon inte. Här ser ni henne – vid ett-tiden på natten. Glad och pigg :-). Hon var lite ledsen ibland med men inte så farligt. Men välling – nej tack! Inte från fasters hand…Men det kanske kommer. Först lek, sedan förtroende, sedan fullt förtroende – och bli matat med välling:-)

Tröttheten får mig åter att skriva sparsamt. Det och min krångliga dator. Allt tar så lång tid. Jag skrev nyss en lång kommentar på brorsans blogg – och så försvann den bara… tröstlöst!  Fast egentligen räcker det med Dessa ord:

Vilken ljuvlig helg. Vilken liten ängel vi har fått ta del av. Tack, gode gud för henne!

Ps: Idag har jag vunnit en vinst. Minns ni att jag i höstas drog igång en tanke i min lilla hjärna – att kanske, kanske kunna få våra ungdomar att köpa och konsumera mindre mängder med energidryck? Min tanke tog jag vidare till en god vän och tillsammans tog vi den vidare till skolrådet. Så skrev vi en skrivelse till handlarna i den lilla byn och nu…NU har en av affärerna satt 15-årsgräns. Det känns bra!! Sedan fick jag svar från jordbruksministern oxå – efter ca 3 – 4 månader… Bättre sent än aldrig. Bra jobbat!

En ljusglimt, ett under – en alarmklocka.

Jag har tänkt mycket idag. På hur mitt liv har förändrats de senaste åren. Dels min kropp men även livet i stort. Jag har förändrats. Till viss del beror det naturligtvis på att jag blivit äldre men så händer det saker ibland som får en att titta upp, att titta inåt, att titta åt sidorna och förbi horistonten. Titta uppåt och finna sprickor av ljus i det tjocka täcket av moln.

Min kropp har tvingat mig att tänka nya tankar, bryta mönster och i sin tur har det lärt mig att värdera livet på ett helt annat sätt. För ca två år sedan togs min kropp, min normala funktion ifrån mig men det är ju bara en liten, liten bråkdel- i stort är jag samma Mimmi som jag alltid varit. Fast tankarna och värderingarna är nya. De formas fram – jag reser. Jag är ute på en underbar resa. Med ett helt mål – ännu okänt men min känsla säger mig att det är ett härligt mål. Det kan ändras under resan. Jag kanske tar av en annan väg…

För ca två år sedan fick jag , och hela vår familj – en underbar gåva. Ett litet liv. En helt otrolig solstråle. Ett balsam för själ och hjärta. En liten ängel. Vars uppgift kanske är att få oss att se nya vyer, att se det goda och det onda. Att se oss vad som är av vikt och vad som inte är det. En ängel med röda små lockar. En ängel som tagit sig rakt in i mitt hjärta. I mitt och in i många andras.

Börja om… nej, vi har våra barn – våra skatter, vår prins och prinsessa. Våra ädelstenar och våra dyrgripar. De som gör livet till livet. Så vi börjar inte om men vi får en chans, en chans att få vara med att börja om. Och för den möjlighetn vill jag  tacka. Jag längtar så det nästan gör ont i mig – efter de röda lockarna, ängeln. Imorgon kommer hon och jag hoppas att hon kommer att må bra här, trivas och känna vår kärlek till henne. Denna ängel med de blå ögonen – de som vill säga oss alla någonting. En gudasänd liten tjej…med ett stort mål här i livet  – en gåva till oss och till mänskligheten.

Imorgon… Hoppas ni alla har en bra fredagskväll. Ha en bra helg nu och ta vara på er. Glöm inte att se er om, titta uppåt ibland, titta runt hörnet och se – förbi horisonten.

Bijul

Vet ni, idag firade  alla bin jul. Igår var det ju tjugonda Knut

– Idag var julen förbi …….

 

En värld i metamorfos…

…. och den är vacker!! Världen där ute är vit, gnistrande och otroligt vacker. Vår gran där ute i trädgården är helt vit, man kan bara ana den gröna färgen någonstans där under all rimfrost. Spindelväv – som oanat dröjt sig kvar i vinterkylan – osynligt hängt där framträder plötsligt i sitt nya vita täcke. Likt vita garntrådar blir de överaskande tydliga inför våra ögon. De hänger där i träd, från våra tak – i sällskap av istapparna….

Naturen har trätt fram i brudskrud.

 Och vi ser ut – tänker ”Hu, vad kallt det ser ut!” men det är ”bara” 9 minus… Bara – ja,visst – häromdagen var det ju 23. Idag – ska jag njuta av naturen. Ta en låång promenad. Förhoppningsvis medan ljuset fortfarande dröjer sig kvar.

Knäckande…

…gott. Ikväll har jag varit iväg en sväng, på lite skoj med ett gäng andra tjejer. Att bara komma hemifrån, koppla av, få inspiration och nytändning – det är härligt. Tyvärr var min nacke/rygg elakare än vad som ens är rättvist… Jag borde inte ens ha åkt – jag visste ju att värken som fanns när jag åkte bara skulle bli värre. Men ett par goda skratt och en hel potion med energi, lite uppmuntran och goda vänners sällskap – gjorde mitt beslut rätt. Fick ytterligare en fråga…. De börjar bli många nu. En som är viktig, viktigare än något. Ett par som är viktiga inför framtiden – mycket viktiga de med men som jag ändå kan låta vila lite,lite till. Och så den ikväll. Ibland är det ju så att man får uppskattning för något man gör, och det man gör tycker man är skoj. Men risken är att ”smicker” kan förleda, förblinda till fel beslut. Men kul att få lite feedback, lite positiv kritik – det är kul. Och idag har det liksom regnat över mig. Faktiskt.

Och ja, jag är kanske bra på en del saker. Vi har så svårt att säga det bara. Vi kvinnor, vi svenskar. ”Jante”…ni vet. Men ja, idag har jag fått uppskattning och det känns – kul.

Tröttheten som finns inom mig, den jag trodde skulle försvinna under jul och nyår dröjer sig dock kvar och lindar in denna positiva energi i en dimma och den glädje och stolthet jag borde känna, helst efter ord som jag fick höra på förmiddagen – när inte riktigt fram till hjärtat…Känslan, glädjen grumlas en smula just nu. Av trötthet. Varför är jag såå trött? Jag borde vara pigg. Är det jul/nyårsdvalan som inte vill släppa? Jag vet ju vad det är. Jag har bara så svårt att acceptera. För innan jul var energin på topp. Men då var värken bättre. Den där värken som helt fräckt och utan pardon stjäl energin, stjäl glädje och entusiasm. Men jag motar, kämpar och trälar på. I myrmark som får mina fötter att sjunka tar jag mig sakta framåt.

Mörkt…knäckande… – så låter detta inlägg och det var låångt ifrån meningen. För den tacksamhet som jag känner och borde känna för det som kommer till mig, det jag har och det som väntar – är stark och innerlig. För jag har det otroligt bra. Två friska barn, en underbar man, ett fint hus. ”Jobb”, fritid. En helt underbar ”familj” – en mamma som är min bästa vän, pappa och en ”extra mammavän”, en sagolik bror, brorsbarn, svägerska med familj…. ja – kan man begära något mer? En liten skrutt som kom in i våra liv för ett par år sedan – ”skadad” av CP – som har berikat mitt liv till obegripliga höjder. Ett leende från henne – och man är varm inombords ett flera dagar.

Hon kommer hit i helgen. Vi ska vara barnvakt och det ska bli ljuvligt. Bror – säg aldrig tack när vi tar hand om henne – säg ”varsågod!”.

Knäckande…knäck. Godissuget som satte in hos mig för en stund sedan var knäckande… men jag mindes plötsligt att det fanns en burk – en mirakel i denna stund. Och nu…. finns där inga flera knäck. Nu är julen slut!

Rörigt inlägg? Mellan hopp och förtvivlan? Ja, så här dags är man för trött. Tankarna far och likaså känslorna. Men nej, jag är inte så negativ. Är bara såå förtvivlat trött på värken – inte för värkens skull. Den har jag liksom vant mig med nu. Det är mer det faktum att den är en sådan tjuv jag är mycket trött på. Jag vill få tillbaka rätten att vara pigg och glad. Att ha ork och lust. DET saknar jag…. Snälla, imorgon vill jag ha en BRA dag. Full av min gamla energi, tom på värk och gärna mer upmuntran:-). Men fler frågor… nej, de kan vänta lite.

Natti:-)

Inte tant

Idag har jag fått en tillsägelse….angående min blogg. ”Ta bort tant. Du är ingen tant. Skriv kvinna!” Så jag kanske gör det. Men jag menar ju inte tant i den bemärkelsen. Men det kanske bara är jag som förstår vad jag menar så jag ändra kanske. Men inte idag.

Jag vill skriva ikväll men samtidigt vill jag vara se tv, slappa och vila. Tankarna virvlar och själen är varm. För jag har haft en skön helg. En givande sådan. Det började redan i torsdags då jag besökte min favorit blomsteraffär, när jag kom hem, plockade bort julen och fick pyssa, fixa och styra här hemma. Sådant jag älskar. Så var vi hos vänner på kvällen – i gott trevligt sällskap. Trots de 23 minusgraderna ute var vi i värme. Varm, hjärtlig värme. Lördagen bjöd på smått kaos, men ett trevligt kaos. Tapeter och sängbyten. Nej, vår säng har inte kommit än men sonen fick en ny. Den gamla står hos lilla Skrutt nu. Hm… hon kommer att se såå liten ut i den. Men det känns bra när gjejerna kommer till användning. Vi lever i ett tillräckligt ”köpochsläng”-samhälle.

Dagen idag – jo… lagom aktivitet, lagom vila och så blev vi bortbjudna på mat. Underbar, otroligt god mat. Och ännu godare för själ och hjärta – samvaro med Skrutt och bror. Vår lilla Skrutt som skulle kunna tina den mest frusna till värme och kärlek med ett enda leende.

Nacken och armarna samarbetar dock inte alls just nu och idag har jag förbannat detta mer än någonsin förut. För jag fick en fråga idag. Heller vi, vår familj fick en fråga. En fråga vi ville skrika JA till – direkt. Men också en fråga som kräver eftertanke, som kräver allvarligt övervägande. En fråga som känns hedrande och en fråga som rör hela familjen och delar av tillvaron. Men JA ekar instinktivt och både själ och hjärta har inget annat svar än JA. Men så är det ju så att min kropp och min vilja, mitt hjärta inte alls har något som helst samarbete. Men jag jag lär mig leva med smärtan, lite mer varje dag. Så JA är nog svaret på din fråga…. Det finns ju liksom inget annat svar. Inget alternativ. Och så får vi ha en testperiod. En härlig ”praotid”..? Vi, alla, tänker JA, JA, JA. Men som sagt – man måste tänka och funderar lite.

Nu – trots att det finns mycket kvar i skallen som vill ut – ska jag se på svensk långfilm, ta en kopp thé och kanske ett kex…med Brieost. Att lägga på den där sagolika pastan jag åt idag. Hoppas på repris..den restuarangen kan jag rekommendera:-)

Må väl, alla ni – må bäst.

Vardag

Idag har jag plockat bort en och annan tomte, dammat av sn smula, bjudit mamma på middag, gått en skön promenad i kylan, plockat fram lite kläder och skolväskor. För imorgon, imorgon börjar vardagen igen. Nu är det slut. På det där låååånga jullovet. Då barnen skulle göra sååå mycket. ”det gör vi på jullovet!” hördes ifrån dem, då – innan. Nu, med facit i hand så hände väl inte allt men jag tror de är nöjda. Lilla tjejen hade velat åka mer skidskor sa hon – på sjön. Men där ligger snön och det har ju blivit pulka och lite skidor istället. Denna kyla – man är ju inte ute i timtal precis. Vår julledighet har nog varit slappare än på många år. PÅ det sättet är julledigheten skönare än sommaren. För då stressar man på sätt och vis mer. Sol och varmt – måste till stranden. Måste bada, måste njuta…. Packa fikakorg, matsäck, handdukar och så ha sand överallt… Om ni förstår vad jag menar. En sådan här dag är det liksom ok att ha mysdress en hel dag, hålla sig inne, ligga på sofflocket. 14-16 grader kallt, blåst och snö. Fy. Men en promenad var skönt iallafall. Nu är det horisontellt läge som gäller resten av kvällen, dock. Och nej, inga långa utlägg och tankebanor här ikväll heller. Värk och domningar. Nog om det.

Denna julledighet har varit speciell. På många sätt. Jag är förändrad. Det har märkts tydligt just dessa juldagar. Mer avslappnad. Lugnare. Och så har jag fått träffa min ängel, mitt hjärta – lilla Skrutt mer än på länge, ofta och det värmer min själ. Brorsan har ju följt med köpet:-). Hoppas hon kommer hit snart igen – så vi får rå om henne. Kanske sova över hos faster. För jag tror att hon gillar mig, lite grann:-).

Barnens jullov ja… tyvärr mcyket dator men det bästa som har hänt – enl. lilla tjejen: Juslafton och dagen innan – när vi pyntade och så.

Och övernattningen hos morbror. (kanske inte så konstigt..) Popcorn… Men om ni kände min bror, visste hur underbar han är med barnen och så Skrutt och kusinen askul därtill – det klart det är KUL.

Och så när själstvillingen sov över.

Nu är det duschning och försöka få barnen isäng lite tidigare än tidigare kvällar. För imorgon är det ju – vardag igen…

Att vilja …

….är en sak, att orka en annan och att kunna en tredje… Ikväll vill jag skriva men orken tryter, tankarna står still. Och händerna…. Det är illa med dem. Ingen känsel alls, tyvärr. Så det blir sängen istället. Som förövrigt står mitt i rummet. Och runt omkring ett smärre kaos. Omtapetsering:-). Och snart, snart: NY SÄNG! Underbart! Nya sängbord inhandlade idag. Gardiner på nätet och så väntar ett besök i favoritbutiken med massor av gröna växter och blommor i veckan (hoppas jag)

Ikväll är barnen ”bortlånade”. Övernattning hos den bästa morbror som finns. Den bästa, bästa. Lilla dotterns ogon glittrar när hon ser upp på honom. Av kärlek, beundran.. Och sonen – ja, är det någon han lyssnar på just nu är det morbror. Idolen:-). Så de har det bra! Det är härligt att se och känna familjetillhörigheten. Och idag fick jag njuta lite av lilla Skrutt. Leka en stund. Underbart!

Som ni märker… tankarna går seeegt. Står stilla. Tröttheten tar över. Så jag ger upp. Men nu vet ni: Jag är här, jag lever och jag har det BRA. Natti:-)

Ikväll..

…tror jag hela ”innanjulochalltkringjulochalltplockandeefterjul” har kommit ifatt mig. Har just färgat håret, tagit ett fotbad och filat naglarna och nu, är jag såå trött. Inte sömnig. Bara trött. På en hel del och bara helt enkelt trött. In i själen trött. Det kom bara över mig. Men det går över. Men mina tankar har börjat spinna och dels kommer en del upp som är utmanande, tuffa – sådant man helst skulle vilja lägga åt sidan men det hjälper inte – för det försvinner inte. En del måste man ta en match med, vare sig man vill eller inte. Sånt är livet. Dels så tar det på kraften. Vardagen, tankarna, resan – smärtan.

Ikväll blev det film och lite popcorn… det är mys varje kväll nuförtiden:-) Igår var det ju bio och popcorn… ´Vi hade en mysig stund iallafall – ikväll. Imorgon ska vi tjejer  – min lilla Fia och hennes bästis och jag – till stan i kylan. Vi får hålla oss varma i affärerna. Och shoppa :-) Det blir man varm, pigg och glad av:-) Lite bankärenden. Skulle vilja beställa en säng oxå men bör väl invänta mannens åsikt:-) Han har ju en av delarna.

Nu ska jag fortsätta mitt minispa – fila fötter, fila naglar, måla naglar, ansa ögonbryn… ja… det är ett kämpande (trevligt kämpande) att vara naturligt vacker:-)

Hoppas att ni alla, där ute får ett riktigt gott slut på 2009!

Livet efter…

…jul.. Då granen börjar att barra lite lätt, då tomtarna inte alls är ”mysiga” och gulliga längre utan mest i vägen. Då mandarinerna börjat ruttna och lockat fruktflugorna hit igen… Då gäller det att ha något annat att lägga tiden på. Att se fram emot. Jag har det. Nej, inga nyårslöften. Jag har ett: ”jag ger inga nyårslöften”. Men jag hade ett samtal idag med en ny bekantskap. Ni vet en sådan där person som trots att man inte alls känner henne/honom, så går de rakt in i hjärtat, berör, planterar nya tankar, rör om… Påverkar. Det gjorde denna person. Som egentligen bara skulle känna på min mage – och se jur illa magkatarren var. Prover är tagna… hmm..hoppas tabletterna jag fick hjälper. Så jag slipper svälja kamra. Nytt år snart. Och min resa fortsätter. Nu är det bara att se till att min energi, min entusiasm och min dröm fortsätter att leva. Att jag inte ger upp på vägen. Att vägen måhända inte blir den jag trott utan en annan – det är en sak. Jag kanske svänger av åt ett annat håll. Det avgör ju inte bara jag. Det avgör folk runt omkring, händelser och beröringar. Inte beröring i bemärkelsen ”klapp på kinden” – utan som idag. När någon tar berör hjärtat, hjärnan. Får ”tanken att tänka nya tankar” (som bror skulle ha sagt)

Jag skulle kunna lova mig en sak. Det är att aldrig mer göra det jag inte vill göra. Bara för att man bör, för att glädja och tillfredställa någon annans behov. Som jag ska göra på nyårsafton. Då vi ska på middag hos någon jag inte vill se, inte vill prata med, inte vill befatta mig med. Men nu är det så och jag ska hålla ryggen rak. Visa att jag är jag och jag duger, gott och väl. Jag är här och jag förkastar falskhet och fasad. Jag hatar denna yta, denna fasad, denna falskhet.

Nu går jag mot nya mål. De kanske inte blir de jag tänkte. Jag kanske inte når ända fram. Jag kanske springer vidare, längre bort, högre upp. Vem vet. Men 2010 är välkommet!

Först ska jag ta morgondagen, för vad den är. Bjuda ungarna på lyxlunch. Sedan tar jag onsdagen för vad den är. Då ska förresten lilla dottern och jag göra stan. Fika och shoppa. Och göra bankärende. På tal om det… idag hittade jag min säng. Hoppas bara att han, som sover på andra sidan oxå tycker den är bra. Isåfall kanske den står i vårt sovrum..om 4-5 veckor. Håll tummarna. För rean hade kommit till den butiken oxå:-)

Svamlar jag ikväll? Ja, jag har massor i huvudet. För idag kom verkligheten ikapp mig. Idag insåg jag, som varje år, att tiden inte stannade där på julafton. Att det finns ett liv efter jul. Som varar ända fram till nästa. För innan jul – då finns bara det. Allt det där ”nästa år” – även om det bara är en vecka dit… är avlägset. Allt utom JUL r främmande och läggs på hör ett tag. Vilar. Och idag, kom högen farandes och hamnade mitt i huvudet på mig. Räkningar, fotbollslappar, månadens bokavbeställning, läkare, tandläkare… affärer… Ja, julen är slut och nu är det underbar vardag snart igen. Men som sagt: Först tar vi en natts sömn, sedan tar vi tisdagen den 29/12 2009. Sedan…..

ps: Tack morbror och bror för ikväll. Även om du inte var med. Biobiljetterna kom till pass! Tack för det! Och du, om jag vinner en miljon eller kanske bara 100 tusen – då ska jag bjuda dig på en hotellweekend. Och behålla lilla skrutt här hemma. Det vore du 1000000 gånger värd. Men jag har inte vunnit något, någonsin. Men aldrig säga aldrig.

Natti.

Snart….

Vindpust

jag håller med min bror, som sa Ofta förr …. Alla dessa Förberedelser – och sedan är julen över I en vindpust. Men som jag har sagt Innan – Om man älskar de Där Förberedelserna och om dem man gör till Något trevligt så är ju även de en del av julen och julen blir lååång. Men visst går julafton fort, sa fort. Men jag njöt i år, mer är på länge. De två senaste julaftnarna har jag plågats av en fruktansvärd värk som var bättre iar. Och så hade jag Nästan hela min familj under mitt tak. Härligt. Bara en stor och härlig grabb som saknades …. Så jag har trivts. Julaftons morgon – som sonen min säger är det bästa med hela julen – jag njöt som mest. Vi är Lika på det sättet, sonen och jag. Vi uppskattar Samma saker. Jag Ställde klockan, Smet upp först av alla. Jag njöt av Doften av juli, jag njöt av stillheten. Att Världen utanför var vit, tyst och fridfull – Inte gjorde saken sämre. En kopp kaffe och så tassade jag upp till mina små, la mig bredvid min minsta lilla tös för Att vara nära När hon slog upp SINA vackra blå. Och så tittade vi om strumptomten hade Varit dar, Vilket han hade. Det Visst Redan det lilla livet – Hon hade minsan Varit Vaken under natten och tittat. Vi smog upp, väckte bror På samma Sätt och smog in i stora sängen, trängdes alla fyra. Klapparna Var inte av vikt – inte för Någon av oss. Det var gemenskapen, närheten, julen …

Upp och på med kläder sedan grötfrukost hos mamma. En härlig morgon. Ett par lätt hektiskta timmar väntar sedan hemma, da allt ska bli klart inför gästernas ankomst, samt vid Deras ankomst. Ta emot klappar och mat, Servera glöggen men inte känna stress. Jag vill så gärna Att alla ska känna sig välkomna, att alla ska trivas. Jag trivs om jag får resten Det Att göra. Men iar … slappnade jag av. Det är ju Liksom allas ansvar Att ha trevligt. God mat, gott sällskap. Kan det bli bättre? Ja, det kund det. För När disken precis var klar så kom årets tomtar. Nisse 1 och TVA, hette de … och de var de sötaste tomtar jag någonsin sett. Min lilla tjej, en skådespelerska tror jag minsann …

Igår var vi lata, lata och så lite lata. Plockade lite, slappade lite, plockade lite … åt lite, slappade lite. Åkte pulka och trotsade de hårda piskande vindarna en halvtimma – kälke med lilla Skrutt. Om något är glädje så var det äkta, härlig lycka Att se hennes strålande ögon och leende mun När hennes pappa och hon för nerför backen. Min lilla prinsessa, mannen och jag la oss sedan på alla fyra i trädgården och gjorde en sötful snögubbe. Sedan slappade vi lite till :.-).

Mer god mat Väntade hos underbara mamma, spel och mer gemenskap. Härlig gemenskap som har Fortsatt idag. Ja, först det där slappandet. Sedna Lite plock bland Barnens julklappar. Sedan in till stan. Nej, INTE för Att jaga rea utan för Att avnjuta mer mat. Hos långt denna gång. Men vi tog en sväng till de Himla massa butikerna. För Att reklamera en klocka som lilltjejen Fått och som stod stilla. (Kanske bra ibland – Att Få Tiden Att stå stilla …) Klockan blev en lavalampa och paniken Inom mig växte När vi gick Där bland alla bilar, människor. Jag Kande en stor sorg. Kan inte Familjerna Umgås mer sv Två Dagar Innan de Masta fördriva tiden med att förstora pengar igen? Jag kan tänka mig Att Samma antal bilar med tillhörande passagerare fanns kring och jag Dessa butiker Dagen före julafton, och nu var de här igen – i tusental – efter bara Två Dagar. Vad hände med STÄNGT. Vad hände med Sällskapsspel, promenader och Pulkaåkning? Vad hände med Ett biobesök, högtidligt som sjutton? Nu är allt självklarhet. Dator, tv … spendera pengar. Jag ska ha … Inte jag skulle vilja ha … Inte Tänk om man kund fa … Ingen väntan, inget tålamod. Men det är vårt fel.

Iar Fick jag klappar, fler Än jag Brukar. Av mannen fick jag den ju Några dagar tidigare, ni vet Den där Kragen Att ha Om onda nacken, Med skön Värme i. Så fick jag en ring av min mor. EN Jag har önskat mig länge. Men jag vet inte om jag tar en annan, en billigare. Mor UNNAR sig knappt Något själv …. Så varför ska hon ge mig så dyr klapp?? Av bror Fick jag fönsterpust. En klapp med stor omtanke. För själv klarar jag det Inte längre. Inte en putsning, utan 4! Det ni! Av sonen och dotter – De bästa klapparna man kan fa, oavsett vad som finns i. Av sonen en låda, som är som en gubbe, som man kan öppna ”huvudet” på. Därinne finns hjärnan. Och i hjärnan fanns det en lapp – ”jag älskar dig!” stod det på. En egenhändigt gjord närvarande. De bästa. De med kärlek. Inte alls som de Där julkorten från dem man inte hört ett ord ifrån på ett år, Int sedan förra julkortet … Av dottern – ett par örhängen jag tror hon Fått av mig :-) och Pärlhalsband Ett härligt. Inga äkta, dyra pärlor. Fast ändå de mest dyrbara man kan tänka sig. Av plast män omsorgsfullt uträdda på en tråd, omsorgsfullt Med tanke på mamma.

Det Finns Mycket kvar i mitt huvud men nu är jag trött och jag längtar Verkligen till den bok jag skulle Börja med igår, som männen jag somnade ifrån. Höstoffer av Mons Kallentoft. Återkommer med recention. Imorgon … Får jag nog laga maten själv … Potatisgratäng är beställt :-)

Ps- hoppas ni förstód några av dessa ord – nu blev datorn så där knäpp igen och jag ORKAR inte skriva om!

Natti

NU är JULEN HÄR!

Nu är den välkommen – julen… Nu känner jag mig helt klar att möta och ta emot den.

Nej, allt är långt ifrån perfekt. Allt som jag ”tänkt” eller som jag har gjort förr om åren är inte gjort. Men granen är på plats, barnen har julbadat och jag julduschat. Lakanen är rena i sängen, glöggen är varm. Gröten  till tomten står på trappen. Klapparna är inslagna och så är en slant skänkt till dem som behöver det så mycket bättre. Istället för julkort.

För dem skippar jag nästan helt och samma peng går till, iår, statsmissionen. + några kronor till. Granen iår…. ja – den är lite udda. Dels för att den står på en udda plats – hallen men oxå för att den är låååång (fast vi har tagit av den en hel massa nu) och den är smal. Som en en. En gran som tror den är en en. Men med lite klappar under blev det snyggt. När de är utdelade och upptagna kommer granen se desto smalare och ensammare ut men vad sjutton – den står ju ara där några dagar. Två veckor. Och de brukar gå i en rasande fart.

 Så nu, nu gäller det att supa in allt. Julefrid. Jag såg på julkonsterten på tv nyss – den för de hemlösa (undrar hur många av dem som var där…) och då sjöng någon ”don´t save everything för Christmas day” (typ, kanske inte ordagrant..) och visst är det sant. Alla dessa förberedelser. Om man ser till att de blir i lagom mängd så att man fortfarande tycker det är kul att göra det – så är det ju en del av julen. Det är när ordet måste och orken inte drar jämt man bör fundera – vill jag detta? Behövs detta? För julen… kan bli lång om man tillåter den.

Förresten – vilken jul! Vit, lagom kallt ute och så alla mina kära här. Jag känner mig som barnen – lika förväntansfull. (ps – jag skulle just gå in till lilltjejen som lade sig för en bra stund sedan… Trodde hon sov, vilket hon hade gjort i vanliga fall men ack..den 23/12 är det svårare att somna, som sagt. Jag skulle hämta hennes strumpa, fylla den. Men hon tittade up på mig och när hon såg strumpan blev hon ytterst sur och sa ”VAD gör du med min JULSTRUMA???” Tron kan försätta berg. Hon vet ju så väl men hon vill samtidigt verkligen tro att strumptomten finns. Och vem vet… han gör kanske det. Jag kanske ska låta strumporna vara och se om de blir fyllda ändå:-)

Välkommen  jul.

ps :

JAG ÄLSKAR JULEN!