…i lappar och min almanacka känns fullklottrad. Jag hade önskat en tom veckoplanering. Jag orkar inte. Vill inte. Känner inte igen mig själv. Fick en bra formulering på hur jag känner, eller en förklaring kanske…
”När man har all tid blir det stressigt att plötsligt ha ingen tid.Kontrollen försvinner liksom. Känns som att det är nåt man glömmer bort fast man vet inte riktigt…” Så känns det. Jag vill mest vila hela tiden ochså – hittar liksom ingen energi. Någon dag. Vad är det med mig? Förståd när jag läkte, efter operation. Förståd när jag var som sämst. Men nu. Men jag har ont. Ondare än på länge. Klagan, klagan, klagan. Men orkar inte. Vet inte varför och hur jag ska ta mig ur det. Fattar inte. Trött. Vill vara positiv, skriva inspirerande, lockande , glatt. Och så blir det bara denna klagan. Förlåt. Men bloggen är ju min. Min ventil. Jag måste vara ärlig här. Kan inte luras, inte ljuga. Bloggen är min ”bikt”. Här är jag bara jag. Ingen fasad, ingen mask. Käns som om jag inte har någon kontroll längre. Har ingen organisation. Ingen koll. Känns som om jag glömmer och blandar ihop. Som en god vän sa: ”känns som om det är något man glömmer bort men man vet inte riktigt…”. Idag körde det ihop sig. Eller jag insåg att det kommer att göra det. Tog tag i problemet. Ordnade barnvakt till dottern. Skrev lapp till sonens fröken med önskan om att ändra lite på tiden för utvecklingssamtal. Så vi kunde hinna med dotterns gympauppvisning. Lade lappen i sonens väska, jag gjorde det själv, vilket var tur. Där i låg en annan lapp. Från fröken till mig. Från förra veckan. Med en annan samtalstid. Då insåg jag att den tid jag trodde var sonens var dotterns. Så det var bara att skriva om lappen till dotterns fröken, ändra barnvakten igen… Rörigt? Japp. Om det hade räckt med det… Inte underligt om det känns som om man skulle explodera ibland. Så lilltjejens obeslutsamhet. Tävling eller inte tävling. Modevisning eller tävling… Arg är hon med. Det räcker att jag visar mig så fräser hon likt en liten vildkatt. Taggarna utåt så fort mamma öppnar mun. 
Jag vill har lugn och ro. Orkar inte som förr. Och helt plötslig blev veckansplaneringens tomma rutor nerklottrade av aktiviteter, möten. Jag orkar inte. Men måste ju ta tag i livet. Kanske kommer energin imorgon? Kanske behöver jag någon vitamin, järn eller zink… Kanske.
Jag ska försöka få tag i energin. I glädjen. Få fatt den igen. Leta reda på den…jaga den. Någonstans måste jag finnas? Mimmi…var är du? Vänner. Ovärderliga nu. Medkloka ord..glädjande ord...peppande ord . Som dessa: ”Du är en solvarm maskros i full blom, du ser det bara inte själv.” Tack för de orden. Underbart. Jag kanske skulle ta tag i den där boken jag fick. Mer självkänsla. Ställa mig framför spegeln och ”rannsaka” mig själv, fast liksom tvärtom. Rannsaka – då är det att erkänna fel, eller hur? Vad heter det när man vill hitta det positiva då? Kannsaka? Eller är 
rannsaka både att forka i både positivt eller negativt.
Hmmm… meditation!! Vill, måste hitta stunder. Borde ju vara lätt, än så länge. Har tid. För mycket tid. Senare… är ett allt mer frekvent ord i mitt huvud.
Jag skulle inte skriva något idag. Hade jag tänkt. Drunknade i lappar och ord ändå. Hade kanske varit bättre att inte skriva. Blev rörigt. Och negativt. Jag ska ställa mig vid spegeln.
Se om jag kan skymta den ”solvarma maskrosen, i full blom” – om jag tittar noga och långt in…Inte avigsidan eller baksidan. Det positiva.
