Rusande ur.

Idag har klockan forcerat fram. Jag har ingen aning om var tiden tar vägen?? Mornarna är = sega. Alltid. Idag fick jag dessutom lite sovmorgon. Min underbare snarttonårsson väckte och tog hand om sin lilla syster. Sov till nästan tjugo över sju. Inte så lång sovmorgon, således.. men ändå. Sedan är det köksbord, kaffe, tidning och mailkoll och ev lite korsord innan jag orkar ta mig i kragen och börja dagen. Tid som rusat iväg men även om dagen har innehållit lite för mycket så har den varit så full av värme. Dels rent bokstavligt, varm av sol från en klar himmel. Dels från vänner, släkt, familj. Goda vänner. Fick två underbara timmar med en änglavän + hennes lilla ängladotter. Kaffe, tjatter. Underbar terapi, balsam för själ och kropp. En egen stund i solen sedan och så eftermiddagen ständigt återkommande smått kaotiska timmar. När barnen anländer hem bombaderas man genast av ”MAMMA!!”, ”MAMMA!” – de är hungriga, de vill ha hjälp med både det ena och det andra, läxor ska fixas, lappar ska läsas, gympaväskor packas i eller ur, oftast båda delarna då de har gympa olika dagar. Så ska det berättas om dagen. Så är det dags för kvällens aktivitet. Fotboll, gympa… kompisar. Men idag smet jag.

Avnjöt en stund som i en dröm. Hade en hel klädaffär att välja och vraka ut inte mindre än 7 ”outfits” som jag ska mannekänga på söndag. Kul. Lätt lyxig känsla. Tills vi kom till bikinis. Jag tror att alla, mer eller mindre, hatar den första provningen av bikinis. Lätt blek, ”stadgan” ur lår och skinkor endast ett minne blott, celluliter som varit väl gömda mer än ett halvår … och allt detta i skenet av det avslöjande, starka, hemska ljuset i en provhytt. Och nu ska jag GÅ i bikini, inför 100 tanter… Ja, ja – bara att ”ta fart”, hålla huvudet högt och tänka att de nog också fasar för denna bittra sanning…att hitta sin kropp.. ”det som göms i snö…”  Efter denna lätt lyxiga stund väntade en värmande stund hos en kär vän igen. Denna gång en kusin – en mycket kär sådan. SOm bor i lilla byn men som jag ser allt för sällan. Som jag växte upp med. Lekte med när vi var små. Sedan drog de till USA, bosatte sig där. Nu bor kusinen hemma i Svedala, i lilla byn till och med. Och det var härligt att se honom, krama om. En stund med mycket kärlek. Oj – vilken kram jag fick (han är låååång och väger typ 100 kilo +++++, lilla jag försvann i hans famn.) Underbar stund. Åter hemma kastade sig vardagen över mig. Kvällsolens avslöjande sken i kök. Läxor som fanns ogjorda, hungriga barn, en man som ska resa iväg och som är lätt handikappad då det gäller strykjärn, vika och packa. Samt att välja kläder. Smått färgblind…. Spegeln där i affären talade om för mig att rakhyveln är ett måste nu. Det eller flätor på både ben och under armar. Jag tror jag föredrar rakhyveln. Eller ska jag skapa ett nytt mode… ? Flätor …  Nej. Så modig är jag inte. Och ska bikinin på så blir det lite kroppsvård. Ikväll? Orkar jag? Imorgon kanske. Måste nog färga hår med. Inte för mannekängandet utan för att jag borde. Nu har jag svamlat klart för ikväll. Som en vän sa: ”Varför röka gräs när man bara kan vara sig själv” Sväva ut, svamla på , tjattra. Bara låta orden flöda, just som de tänks. Samma vän sa när jag nämnde att jag borde strukturera mina inlägg ibland. Samla ihop och fokusera. Men hon sa att det var en del av charmen. att jag skriver i samma takt som jag tänker…. Kanske. Jag önskar jag var lite mer fokuserad ändå.

Men jag är jag. Jag duger. Jag duger bra. Även om kusinen (min ärliga) sa, impulsivt, när vi sågs; ”Vad gammal du har blivit!!” INTE vad man vill höra men sant. Året som gått har satt spår. Men jag är jag. Och jag duger. Blek och med celluliter, gammal och med flätor på benen.

Ibland måste man se sig i spelgeln och säga sig – du är bra. Du ser bra ut. Du är ok. DU duger.