Vaknade som vanligt inte alls så tidigt som jag skulle vilja. Nu, på kvällen är jag pigg – somnar inte före 01 en enda kväll. Önskar att jag orkade upp, vid halv 7 – 7. Ta en stilla promenad. det är vackert i naturen nu, det är härliga dagar. Kvällarna är bäst. Nu när svalkan sänker sig men värmen ändå dröjer sig kvar. Jag har just tagit ett kvällsdopp, tog på en tunn blus och sitter på altanen, min oas och skriver lite. Önskar jag hade ork, lust, inspiration till boken…. Hjärnan är tom men ändå full. Kroppen är trött men ändå full av liv. Ögonen är trötta men ändå klarvakna.
Idag har det inte blivit någon strand. Några dopp i sjön men inget ”ligga och lapa”. Varmt så jag trodde jag skulle svimma, det var det ett tag där mitt på dagen men varför klaga? Vissa betalar tusentals kronor för att åka till den värmen… Hade lilla skrutt här idag. Ljuvligt att få rå om henne. Så glad, så full av iver och liv och glädje. Skrattade högt när hon fick sitta med oss vid matbordet, i sin babysitter upplyft på en köksstol. Barnen samlade till lunch. Åt med stor aptit, gjorde det lilla ivet. Men sova… NIX! Ju mer jag försökte söva desto mer bestämd verkade hon att inte göra det. Hon var trött så ögonen gick i kors. Men värmen var för varm, livet för kul. Till sist gav hon upp. Sov en stund inne på soffan. Vaknade och jag la mig bredvid henne, vaggade och nynnade tyst. Vilken ljuvlig känsla. Att snusa i i hennes hår, känna hennes mjuka kind mot min. Jag fick ont i hela kroppen, svetten rann – men vad gjorde det. Oj, vad jag njöt. Vi svalkade oss i sjön sedan, även lilla skruttet fick känna å det svala, sköna vattnet och hon blundade och njöt, skrattade och log med både mun och ögon. Så kom hennes pappa, tog med henne hem och tystnaden, tomheten hon lämnade efter sig är nu så påtaglig. Mina barn börjar ju bli stora nu. Sonen såg jag en halvtimma på morgonen, en kvart vid lunch… Nu väntar jag. Dottern har varit iväg nästan hela dagen, hon med. Tid. Helt plötsligt har man tid. Men var tar den vägen?? Sommartiden. Den rinner liksom tre gånger så fort genom timglaset än vintertiden.
Värmen, doften, ljuden. Allt är liksom så härligt att man knappt vet var man ska stoppa undan det. Man vill spara, bevara. Människor runt omkring vaknar till liv, är ute, pratar och skrattar, Man umgås. Alla de grannar man knappt ser under vinterhalvåret är ute, man tar en öl ihop, man grillar, pratar lite över häcken. Det är sommar och den är så välkommen. Jag skiter i mellanmjölken, brosan! Jag njuter nu. Ja, det var varmt – nej, hett förrut och jag mådde inte bra just då. Men ett dopp och ett glas vatten gjorde susen. Jag har varit inne mycket idag. I lite svalare temperatur. Och det är skönt att tillåta sig. Men imorgon får det nog bli stranden. En stund. Och kanske, kanske vaknar jag och går min morgonpromenad. Kanske:-)
Vi ska grilla imorgon. Hos min kanske allra bästa vän. Så härligt att se henne igen, prata, skratta. Vi ses inte så ofta. Livet kommer liksom imellan. Men vi har varandra. Alltid. En annan bekant, vän – en härlig, underbar och bland de mest levnadsglada jag känner är sjuk. Jag fick veta idag. Det la ridå över min dag. Jag tänker mycket på henne nu. Denna hemska sjukdom som stjäl så många från oss övriga. Jag håller tummarna för henne. Låt ödet vara på hennes sida. Snälla.
Jag vill skriva nu. Låta sommaren flöda genom mig – sätta ord på den. Låta sommaren strömma genom mina fingrar och fästas på papper. Genom orden finnas kvar, låta mig minnas denna doft och känslan mot min hud. Nu när värmen flyr undan och en sval bris smeker min kropp. Himlen är blå, rosa,röd. Ljuden. Som tystnad fast inte. En moped, grannarna som sitter ute, barnen därinne. Flugorna har tystnat, inga mygg syns till. Fåglarna sover. Men imorgon kommer bina bälägra min honungsros igen, surra och samla pollen. Fåglarna kommer att sjunga, barnen hojta och ropa i badet. Sommarens ljud. Sommarens doft. Sommarens känsla mot min hud. Jag älskar sommaren.
Njut av tiden, alla ni därute. Njut av barnen, fåglarna, bina och värmen. Njut av att befinna er i Sverige, en ljuvlig dag i juli.