…oj, jag släppte loss ordentligt i fredags och resten av helgen har jag varit slöööö och trööött. Men oj, vad kul vi hade! Men är dock inte van…. Men det var god mat, gott sällskap, kanon musik och helt plötsligt var man faktiskt tillbaka på 80-talet:-) Vi hade riktigt kul! Igår var jag dock lagom ”ung” – i fredags var jag 10 år yngre och igår 10 år äldre. Idag är jag precis så gammal som jag är. Och det är skönt. Min kropp straffar mig dock för något – jag vet faktiskt inte vad. Så elak var jag inte emot den varken i fredags eller igår men jag skiter i vad den säger – jag orkar inte bry mej längre. Jag accepterar och gör som jag vill ändå. För jag vägrar. Låta nacken ta över mitt liv. Jag lever – här och nu!
Dagen började tidigt idag och det var skönt att inte sova bort halva dagen. Mor, jag och lilla dottern åkte till den stora staden. Hälsa på lilla Skruttungen. Ängeln med det sagolika leendet. Den glada, gåvan. Efter fika och lite lek lämnade jag de yngsta och den äldsta och gav mig iväg til det stora varuhuset med massor av möbler och prylar. Ni vet där allt är så billigt att det blir dyrt när man väl kommer fram till kassan. Jag älskar att gå där och strosa – planera vilka detaljer som skulle kunna passa in hemma hos mig. Önskar ibland att jag hade mer pengar – inte behvöde tänkta på det men samtidigt – skulle det förstöra ite av tjusningen. Imorgon ska jag ta en tur till loppis – se om jag hittar lite roliga detaljer där för att få vårt nyrenoverade sovrum komplett. Men det börjar likna något:-) Jag känner mig helnöjd. Nej, inte helnöjd men ganska nöjd. Helnöjd – bli man någonsin det:-) ? Nej – och det är inte meningen – för vad skulle man då drömma om, vad skulle man planera för? Drömmar – det är dem vi lever på. Stora och små. Kanske blir de mindre ju mer tiden går, ju äldre man blir. Eller inte mindre men de handlar om mindre saker… Man drömmer kanske inte längre om att flytta till Hawaii och bli författare. Man är mer verklighetsförankrad och drömmer mer om…. att hitta de perfekta gardinerna… Nej, så menar jag inte.. Jag har drömmar – det finns bara så lite tid att förverkliga dem och just nu, mitt i livet hamnar kanske drömmarna om barnens drömmar – om att hjälpa dem att förverkliga sina…
Nu flyger visst tankarna iväg och de har svårt att landa, samordnas till en slutpunkt, en sammanfattning, en poäng..
Så det är lika bra att lägga ner. Jag orkar nog inte trassla ut trasslet av tankar i min tänkande hjärna idag. Kan inte hitta de nya tankarna idag – är fast i den gamla som på sätt och vis känns tunga idag. Jag vill, jag kan …men inte idag! Idag har varit en bra dag men just nu… känner jag en viss melakoni smyga sig kring mig likt en boaorm… jag försöker få bort den men den kramar hårt. Men den är inte farlig ännu – den vill inte stypa mig. En vacker liten fågel kretsar samtidigt över mitt huvud – den vill bara få mig att tänka nytt, tänka brett, tänka framåt. Men ormen hindrar den att komma intill – komma fram – nå mitt hjärta och mina tankar fastnar. Ormen och fågelns viljor är lika starka och kamen oavgjord. Idag. Kanske inte imorgon. Den lilla fågeln – kanske flyger rakt in imorgon. Släpper loss det som så hårt sitter fast. Befria mina tankar, mina mönster – skapa idéer. En fågel, en lite fågel blå…
”Hoppets Fågel Blå,
du lyfter dina vingar
upp till trakter jag ej känner
men dit själens hjärta bränner.
Låt aldrig dina vingar falla
Lär mig flyga, lär oss alla flyga
se dig flyga, Fågel Blå. ” /Stina Stenberg (min mormor)
”Var ej så dyster, min kära syster –
livet är inte över än, så le min vän.
Klockan är inte slagen, än är det långt till den dagen.
Även iår kommer våren,liksom de gångna åren.
På livets väg vi går – dagen kan vara lätt, vara svår.
Vi sparkar, vi slår. Men framåt – med tiden – vi går.
Minnen och erfarehet vi samla, stundtals vi i mörker famla.
Vindar susar, molnen samlas ibland – så finns där åter sol, vi horisontens rand.
Var ej så dyster, min kära syster
Vägen ligger där – mitt framför dina ögon blå
ta fram din vilja – och drömmen nå.” /Mimmi – 84.
Nej… Nu ska jag koncentrera mig på filmen – som precis gjorde en låång paus – typiskt. Jag kontaterar att min melakoli antagligen är av en sådan som återkommer då och då – unjefär en gång per år. När man påminns av att tiden går:-)
Natti – må bäst och låt er fågel komma till tals, slingra er ur ormens grepp och låt fågeln, den fria, komma till tals.
Vad skoj att fredagskvällen blev lyckad och att du fick släppa loss med dina vänner!!!
Och….vår mormor hon kunde hon!!!
Och….Du kan också!!!!
Kram!