Tänk att få vara en del…

TÅRTA!! Oj, vad fin!

Det är KUL att fylla 2 år!!

… av denna lilla flickas liv. En liten, liten del. Idag var vi hos henne och den lycka som hon utstrålar är så sagolik och berikande! Hon kom in i våra liv och sedan dess har hon fått oss att se saker vi aldrig sett, känna saker vi aldrig känt, uppleva saker vi aldrig upplevt. Hon har fått oss, alla, att se livet på nytt sätt. Hon berikar, värmer! TACK MAYA för att du finns – solen i våra liv! Vi älskar dig så mycket! Ni som har missat denna lilla dams pappas blogg – rätta till det misstaget NU! http://uffe-ensammapappan.blogspot.com/

Vå lilla ängel - skänkt för att berika våra liv.

Read Full Post »

Lååång helg…

Denna helg känns som om den har varit lååång men ändå väldigt, väldigt kort. Familjehelg av stora mått. Underbart. Det började med att mannen tog ledigt i fredags vilket gjorde helgen längre. Bowlingturnering – med hela familjen; KUL! Igår åkte vi hemifrån redan vid 12 och då vet ni hur det blir med förmiddagen – det blir liksom ingenting… Man går mest och väntar på att få åka. Jag packade, fixade matsäck och mannen skottade tak… Barnen och jag tog en snabbsväng till en ”loppismarknad” för att säga hej till morfar som hade ett bord där. Så bar det iväg mot Zinkgruvan där det väntade släktträff och pulkaåkning. Oj, vad kul vi hade!! Vi for nerför den långa backen på tefat, pulkor,vaxdukar, miniskidor….. Vi åkte längdskidor (inte jag…) och vi åt korv och drack varm choklad. En heldag i sportlovstecken! 20 st var vi i blandande åldrar. Från 9 till 73…

Efter en lång eftermiddag samlades vi alla och åt gott, drack gott och skrattade gott – mycket prat och trevlig samvaro:-)

När vi kom hem, strax efter midnatt var det mindre roligt att packa upp matsäck, hänga upp blöta kläder m.m men det gick det med! Idag har liksom oxå försvunnit – vi åt tidig lunch och morgonrocken satt på ända fram till det var dax för den  – sköönt! Så bar det i väg till vår lilla solstråle som fyllde 2 år igår. Oj, så glad hon var – det värmer hela kroppen att se henne, att få krama henne att bara vara med henne. Vi åt bullar, kakor, tårta och lekte och ett par tre timmar rusade iväg. Nu är det lugnt och tyst – dottern har sin gympa, sonen sin dator… mannen sitt OS…. Snart väntar ett möte – tyvärr känner jag just nu – men det går väl det med. Jag gillar ju mina söndagskvällar – tv, lite stykning och lite förberedelse inför veckan som kommer. För imorgon är det ”back to reality” igen – sportlovet är slut och vi går rakt in i vardagsrutinerna igen. Ganska skönt ändå… Men vart helgen tog vägen  – vet jag inte – ändå, som sagt – känns det som om den har varit lååång! Vi har iallafall njutit av att vara – vår familj. Och det är underbart!

Sköt om er, alla vänner, dom jag känner – och ni andra oxå!

Read Full Post »

Inbrott eller utbrott….

Jag la mig ganska skapligt igår – men pga värk och kanske en anings för mycket kaffe hade jag svårt att somna. När man då somnar in – så gör man det otroligt skönt och att då bli väckt – ca 15 minuter senare… är sisådär:-(. Jag vaknade ur min dvala av att sonen stod vid min sida och ryckte i mig – han sa att jag var tvungen att komma efter som ”syrran är hysterisk!”  Lätt sömndrucken undrar man vad som har hänt men jag pallrade mig upp och gick in i sonens rum där hon hade gått in för att väcka sin storebror och lagt sig bredvid honom. Hon satt där i sängen, omvirad i täcke med stort uppspärrade ögon och så sa hon: ”Det är någon där nere, mamma Jag är säker – de gå i trappen!” ”Oj, tänkte jag – ”om de går i trappen så krockar de snart med mig där jag står, rufsig i håret och med ett sandtag i ögonen – ja då lär de ju sticka i alla fall…!”

Jag försökte lugna henne och sa att ”nej, det är ingen här, du har nog drömt. ” Hon fick i alla fall följa med in och lägga sig mellan vaktposterna – mamma och pappa. Så försökte jag åter lägga mig tillrätta och hitta tillbaka till den ljuva dvalan och hade nästan lyckats när jag åter hör sonens steg genom rummet…. ”Mamma, syrran har rätt” säger han ”det är verkligen någon här, det knackar och låter konstigt!” Jag suckar lite lätt men säger till honom att lägga sig bredvid mig. Vid det här laget är hela familjen vaken och jag inser i samma sekund att natten kommer att bli lååång. Med ett barn på varje arm, en med sitt långa ljusa hår likt en gloria utspridd på kudden och en som nu växt om mig med några centimeter, en bredaxlad kille med en röst likt åskmuller – ligger jag där och lyssnar. Det är tyst i flera minuter. Vi alla håller andan och lyssnar. Då kommer ljudet av ”inbrottstjuvarna….”….. Jag skrattar till och lugnar barnen med orden: ”Det är ju bara Mulle som dricker vatten!” En lättad suck hörs från dem båda. Men så kommer det nya ljud…. Skrammel, gnissel och ja – jag hittar faktiskt inte ord för att beskriva det vi hörde. Först undrar jag lite sedan inser jag att det nog ändå kommer från vår nya familjemedlem. Vi smyger upp och tänder en lampa och där, där står den stora stygga ljudmakaren, ”inbrottstjuven”…. På bakbenen står han i full färd med att pressa, trycka och med hela sin kraft försöka få upp burens lock – MULLE! Utbrytarkungen! Just då så log vi men en stund senare – när han fortsatte sina utbrytningsförsök, sin ommöblering av allt inne i buren – var det mindre kul. Jag fick öppna hos honom, ta ur lite ljudgivande prylar, ge honom lite sysselsättning i form av mat och sedan krypa ner bredvid sonen för att få honom att somna om. Sedan – var jag klarvaken…. Så det blev tidning, fil och mussli vid köksbordet och sömn vid halv 3-tiden. Men som ni alla vet innan, jag kräver inte så mycket sömn:-)

Således var det inga inbrottstjuvar utan en liten utbrytarhamster som störde vår sömn inatt:-)

Idag har vi, hela familjen bowlat (jag vann!!!), jag fick en snygg jacka av min man (han hatar min förra…) och så lite mat på det. Nu är huset tyst. Mannen åkte på after work  ( kan man göra det när man har haft en semesterdag?? ) och barnen – jo, de är hemma men i varsitt rum, vid varsitt skrivbord och med varsin dörr stängd och låst…. Stora barn… stängda dörrar…. Nu ska jag bege mig till affären, handla hem lite matsäck till morgondagen. Göra en paj att ta med imorgon och så kanske en fruktsallad till kvällen. Lite chips med, tror jag. Det är ju fredag:-)

Hoppas allt är bra med er alla! Ha en bra helg!

Read Full Post »

Hur mycket snö finns det där uppe??

Nu borde det väl snart vara slut??? Jag längtar nu – efter takdropp, värmande sol, snödroppar, crocus. Promenader nere vid sjön. En kopp kaffe vi ”aborrberget”.

Men vi biter ihop och accepterar – vi kan ju inte göra så mycket annat…

Sportlovet – snart slut. Man märker att barnen börjar bli stora – jag har knappt märkt att de har varit ledig. Kompisar och stängda dörrar till deras rum. Men det har även blivit lite mammaochbarnkvalitétstid!! Och imorgon blir det mer. Mannen har tagit sig en stunds ledigt med. Bowling står på schemat!! Och bara vara – vi, familjen! Det behövs inte så mycket – tid tillsammans räcker ibland. Men jag har dåligt samvete – dottern har ju vetat baka blåbärspaj såå länge. Fast de gånger jag har handlat hem och stått redo har inte hon haft tid… Men imorgon  – kanske. Helgen fulltecknad. Sport och släkt på lördag, tårta (?) och familj på söndag. Och kanske ett besök på loppis…och så ett möte. Och stryktvätt… Och kramar – en hel del kramar:-)

Idag har jag fått ljuvliga sådana – eller fått och fått – jag tog dem. Min kind mot en ljuvligt len. Lilla skrutt förärade oss med sitt sällskap. Oj så ledsen först men oj så glad sedan. Och Mulle  – dotterns lilla hamster – den var KUL!! Där, på golvet intill buren, hade vi nog kunnat sitta i timmar om fasters nacke inte hade sagt ifrån. Vi ses snart igen – du lilla ljus i våra liv!

Nu ska jag sjunka ner i sängen – den ljuvliga!

Ha en bra helg – virra inte bort er i snöyran!

Read Full Post »

Vilja, inte veta och önska….

Tänk – vad tankarna kan trilskas, tvinna ihop sig , tilltala och tillbakahålla…. Ingen förstår nog ett smack av min förra mening men…jag förstår. Egenligen inte jag heller men vad jag menar är att ibland vill man så mycket utan att egentligen veta vad man vill. Tanken på en dröm ligger liksom bara i bakhuvudet och pyr men det finns inte tillräckligt med gnista för att få den att börja brinna… Man har inte ork, inte tid..inte mod..att sätta fyr på brasan. Utan tanken får ligga där och småglöda…

Ibland är det så – att den där tanken ligger där och glöder, pyr och väntar. Ibland är den redan klar och brinnande men ändå onåbar. Som att stå och se en brasa men vara för långt ifrån för att kunna ta del av värmen.

Man har tankarna men de motas undan av ”vad ska vi ha för middag?”  ”Jag ska bara…” osv. Man har tankarna men inte modet att tänka dem klart. Man har tankarna men inte alla pusselbitar….

Just nu är mitt liv som i ett ekorrhjul.  Det går fort, det är intensivt. Jag älskar det men jag känner hur tankarna – vissa tankar, drömmar, känslor och behov trängs undan. Jag behöver tänka tanken tillfullo…. tror jag. Snart. Kanske — slår alla drömmar in – de tänkta och de otänkta. Snart kryper de fram – de pyrande funderingarna… Snart – kanske samtidigt som våren nalkas. Och vet ni – jag tror att den är på väg. Med korta, tvekande steg är den på väg…

Read Full Post »

Insnöat…

Jag hade bestämt mig för att inte klaga på snön. Men nu är jag lite, lite trött på den… I lördags när den vräkte ner tyckte jag dock först att det var ganska mysigt. Känslan av att bara kunna ”boa” in sig. Inse att ut behöver jag inte gå. Jag kan med gott samvete gå här hemma, hela dagen, i mysdräkt. Det borde man ”få” oavsett snöoväder eller inte men visst gör den lilla detaljen att det kommer snö uppifrån, nerifrån och från sidan – det hela mer ”ok”.

Det jag tänker på är – NÄR ska det bli vår?? Men än så länge har den ju alltid kommit så den gör väl det även iår..?!

I morse var det 26 minusgrader här. Hu… Jag kände en viss uppgivenhet, en viss misströstan när jag huttrande gick upp, klädde mig och gick ut för att skrapa och starta bil. Men just då fick jag se solen titta fram över hustaken, den strödde guld över det vita landskapet, träden glittrade och allt var så vackert att all misströstan och mörkret som hotat att ta över mitt sinne försvann.

Nog går vi här, huttrande, ihop hukade – inbäddade i ett vitt jättetäcke men vet ni – vi PRATAR med varandra. Vi gnäller visserligen en hel del men vi pratar. Jag menar ALLA. Idag vände sig en helt obekant person till mig i kön i affären och PRATADE med mig. Hur ofta händer det? När vintern kommer så känns det som om alla går i ide. Grannarna försvinner för att återkomma när vårens tittar fram. Men i helgen kom de fram ur sina iden – tittade förskrämt ut. Påpälsade och med mössorna nerdragna över ögonen, med bittra miner men – de kom ut och ALLA PRATADE! Ojade sig över snömassorna, skottade, svettades. Men man hjälpte varandra och man pratade!

Tänk – att vad lite sol, vårvärme – eller lite (!) snö kan göra för gemenskapen!

På lördagens morgon såg jag fortfarande vår kvarglömda trädgårdsmöbler…. (När vi skulle ta in dem, då i höstas sa vi ”det kanske blir fler soliga dagar så vi väntar..” – sedan glömdes det liksom bort…) Vi lunch såg jag en liten skymt av dem… och vid tvåtiden… var de borta:-)

Nej – det är bara att försöka acceptera – vädret rår vi inte på. Vi får försöka se det positiva i det hela – vi har något att prata om, vi har något att enas om. Gemenskap av, med och mot snön!

Våra trädgårdsmöbler - för ca en månad sedan...

Våra trädgårdmöbler lördag 20 feb 2010

Våra trädgårdsmöbler någon timme senare 20 feb 2010

MEN HÅLL MED OM ATT DET ÄR VACKERT – TROTS ALLT…!!

FÖRSÖK ATT NJUTA LITE, DENNA VINTER KOMMER NOG INTE TILLBAKA PÅ MÅNGA, MÅNGA ÅR! SKÖT OM ER I DEN VITA OMBONADEN!

SVERIGE ÄR FANTASTISKT

Read Full Post »

Om man levde…

…som man vet att man borde… Men hur tar man steget dit? Hur släpper man alla gamla spöken? Hur blir man av med alla later man bär omkring på?

Idag, på väg hem från jobbet kände jag en känsla – jag ville bara ”försvinna”. Jag ville inte tillbaka till jobbet men jag orkade liksom inte komma hem. Där väntar ju barnen, tvätt, matlagning. Först ska man handla – denna hemska sak varje dag. Bestämma vad man ska äta, värdera i tanken – vem tycker om det, vet hatar det, vad orkar jag laga i ordning… Precis som inför en semestertripp: Att åka iväg innebär ofta avkoppling men oxå extra arbete före, under och efter resan. Helst för oss kvinnor/mammor. Vi ska hjälpa alla att packa, vi har oftast ”ansvar” att allt är med… Vi vill väl att allt är i ordning hemma – så det är snyggt när vi kommer hem (så funkar tyvärr jag iallafall) och när vi kommer fram är allt tar vi även där ett extra ”ansvar” – att få allt att fungera trots att kläderna är fler, blötare och utrymmet är mindre… ( om det är till fjällen..) Så kommer man hem – med all tvätt och uppackning. När jag var som tröttast orkade jag knappt med när det kom två brev i brevlådan – jag orkade liksom bara med ett. Om det dessutom ringde när jag just kommit hem, tömt brevlådan och dragit in alla matkassar – då brast jag nästan i gråt! Ibland vill man bara ligga i sängen, ta en kopp kaffe, gå i morgonrock. Man är så trött i huvudet och i kroppen att man inte vill vara någonstans. Kan man är skogen en bra plats att försvinna till då. Om man inte kan det så brukar jag försöka, jag lyckas sällan, försvinna dit ändå – i tanken. Som bror säger – man kanske skulle ta en ny väg hem, gå baklänges eller så – hitta nya tankar, ny energi… Det är så lätt att man att man försöker få alla andra att må bra men kanske lätt glömmer dig själv? Om mår inte du bra så mår inte din familj bra. Du kommer i sista hand?  Hjälper det din familj? NIX! Ibland orkar man bara att ta en dag i taget, eller en timme i taget. Vi kvinnor har en tendens att tänka och planera sådant som kan vänta – och där med stressa upp oss för saker vi kan ta senare. EX: Vi ska ha gäster på lördagen. Måndagen innan råkar bli en rörig och stressig dag – DÅ brukar jag stressa upp mig inför lördagen… Helt i onödan! Vad ska jag göra på måndagen för att underlätta lördagen? Ta istället en timme åt gången. DET MAN INTE HINNER ÄR INTE VIKTIGT!!(åter min brors kloka ord) Viktigast är tiden för dig själv, att krama sin familj (inte curla dem) och ta sig tid att ANDAS.

Oj, vad klok jag låter – tänk om jag levde som skriver….. Det gör jag inte men jag har fått en del nyttiga tankar i bagaget under min resa de senaste två åren. Men jag har låång väg kvar!. Vi kvinnor har ju också en annan grej – later – det  att alltid försöka ”se ok ut” – varför?? Vem bryr sig? Jag vill se ok ut för min man men vad andra tycker struntar jag i. Jag vill inte må illa när jag ser mig själv i spegeln men ibland är det inte mitt val att sminka mig – jag gör det för att ”man bör”. Det klart att det är viktigt att känna sig ”fin” och om man struntar i utseendet under en lång period kan det bli en ”ovana” och då mår man inte bra för den skull – man får försöka hitta balansen men det är viktigt att älska sig själv tillräckligt för att kunna gå till affären i mysbyxor, osminkad och okammad (jag har nog aldrig haft det modet…).

Man borde titta efter andra saker när man ser sig i spegeln, istället för att ”hänga upp sig” på rynkor, gråa hår… Jag vill ha smink och krämer – de få mig att må bra men jag vill inte att jag ”måste” ha dem för att andra tycker det. (ingen annan bryr sig, egentligen – det är bara du som tror..Och om de bryr sig – så de inte värka att bry sig om!) Man borde kanske curla sig  själv lite!

Tankarna är inte farliga, De är jäkligt jobbiga att hantera – just när de kommer, Det kan göra ont att hantera dem. Men de måste nog fram. Stannar de där inne så äter de upp dig. Man får försöka att ta en i taget. Skriva, sortera. Ta en i taget – ställ tankarna på kö. Om de rusar fram – sätt dig och andas, meditera. Tvinga inte fram något – försök låta det komma naturligt. Kommer de alla på en gång så gör de – låt dem komma, svepa förbi och försvinna för att återkomma senare – en i taget. Och  tillåta sig att gråta om man vill gråta. Tillåt sig ”bryta ihop” om man behöver. Tillåt sig att vara DU.

Nu måste jag fortsätta kvällen. Jag kom nyss hem från Pilates (kul!! stärkande! Man blir medveten om både kropp och själ!) och kroppen skriker, jag är trött men ändå fylld av energi. En tallrik fil, en kopp thé och sedan ska jag krypa ner och läsa en bra bok. Jag ska bara läsa lite kloka ord från min bror. Han ger mig så mycket. Och kära vädergudar – låt oss inte få snö i mängd imorgon  – då vill inte jag köra bil och imorgon SKA jag till lilla Skrutt – jag längtar! Så ge oss inte mer snö – då vill ju inte jag ut på vägarna. Buss…. Är det något att ha, vitamin? Ska man kanske ta den? När var förresten Ullared?
PS: Nu är jag trött på snön… Nu räcker det! Nu vill jag ha takdropp, vårsol, crocus och snödroppar!
Natti!

Read Full Post »

dagar med hjärta och översvämmade sådana…

Kärlek. Oj, ibland känns det som om man skulle kunna spricka – känner ni igen känslan  – spricka av kärlek som svämmar över. Till alla i min närhet – familjen framför allt. JAG ÄLSKAR ER. För att visa och säga det behövs inga dagar med hjärtan framför.

Hjälp! Vad gör man med en tonåring – hur når man fram?? Jag försöker med allt. Inte bry mig, bry mig, krama , inte krama, berömma, berätta…prata..inte prata. Men nix. Men det spelar ingen roll – för kärleken jag känner för denna tonåring är så gränslös, bottenlös, oändlig. Jag älskar honom med hela mitt hjärta, hjärta, själ. Lilla dottern också förstås. Men just nu blöder hjärtat en aning. Kanske är det av saknad. För sonen jag kände finns inte kvar. Är det en slags sorg – att få tonåringar. En skilsmässa? Kanske, troligen. Ont gör det – i oss båda antar jag. Idag blev jag erbjuden hjälp. Jag svarade nog inte ordentligt – ja eller nej. Dels för att lilla dottern och mamma var där och detta rör inte dem på det sättet. Dels blev jag ställd. Hur denna person kunde veta… För att kunna veta måste någon ha berättat och det hade jag velat veta att den personen hade gjort – innan jag fick veta så här. Rappakalja för er – de flesta som läser men orden måste ut ur mig. Och prata om det med de inblandade – ja, kanske snart men just nu – nej. Först måste problemet här, i min närhet, i min sfär lösas. För jag är jag. Jag är mamma. VI är en familj. Vi gör fel, det gör alla – men vi gör så gott vi kan. Jag kan se mina fel men det är bara vi i familjen som vet hur det verkligen är – då när ingen annan är här. För vi är alla olika personer,hela tiden?! Helst en tonåring. Lite trevligare och gulligare när morfar eller mormor är här. Eller farfar och farmor. Och morbror. Som tur är. Men måste man ta otrevligheter och en hel bunt ”skit” bara för att man är mamma? Till en viss gräns – ja. Men det finns gränser för vad jag tillåter. Och problemet – det man kan sätta ett ord på – är bara ett svepskäl. För det är inte det verkliga problemet. Just nu är problemet en burk som drar allt för mycket – ett språk man hisnar av, en attityd som inte ens passar till en råtta. Respekt att låta alla trivas och må bra. I arbetslivet finns det en lag – att se till att alla har en god arbetsmiljö och se till att man inte ”förpestar” dagen för någon. Dessa regler håller jag på – även hemma.Det som gör ont är väl att kärleken som svämmar över i hjärtat inte vet hur den ska visa sig… När man inte tillåts. Men om han bara visste hur mycket, gränslöst mycket jag älskar honom, hur mycket jag bryr mig. Jag talar om men ingen hör. Jag försöker men inget når fram. Tills sist frustrationen över   – från båda håll…. Men kärleken vinner – den består. Frustrationen måste ge vika….

Idag har varit en blandning av glädje, nedstämdhet, frustration och en massa kärlek. Hissen upp och ner. Dagen började nere i källaren. Pga värk och trötthet. Jag drog igång mig själv, sakta men säkert och förmiddagen, lunchen – blev härlig. God lunch i trevligt sällskap. Mer trevligt sällskap anslöt och vi delade  tårta, skratt och samtal. Kvällen – har varit bra, lite seg. Full av kärlek och en mysig stund men dotter (den enda som var hemma). En viss oro idag också – en vän som kan tänkas vara sjukare än vi trott. Kanske var det inte förskylning. Och vad innebär det? Oro för denne vän, oro för min situation i det hela. Men det ordnar sig, det gör det alltid.

Blev även starkt påverkad av en förfrågan idag – som handlade om en sista vilja. Så klart att jag ska se till att önskan blir uppfylld men jag hoppas det dröjer länge, länge. Men påminnelsen gjorde ont – hur ont ska det inte då göra den dagen?

Jag tänker mycket, mycket på ett annat beslut. Vore det bara jag och om jag bodde i en annan kropp – skulle ett JA ekat för länge, länge sedan. För i våra hjärta, skriker vi redan JA,JA,JA! Det blir ett ja – det finns inga andra svar. Men vi måste prata, veta mer. Vi får se. Hoppas inte det brådskar för mycket.

Imorgon – är jag ensam hela dagen. Jag ska vila, vila, vila. Sedan god mat i gott sällskap och sedan – kvalitetstid med min man. Och det var ett tag sedan. Mer än de små stunder vi hinner med när vardagen ångar på. Kärlek. Oj, ibland känns det som om man skulle kunna spricka – känner ni igen känslan  – spricka av kärlek som svämmar över. Till alla i min närhet – familjen framför allt. JAG ÄLSKAR ER. För att visa och säga det behövs inga dagar med hjärtan framför.

Read Full Post »

Som jag tidigare har sagt så gillar jag denna vinter. Jag vägrar egentligen att tillåta mig något annat. För varför klaga och oja sig om vädret – det styr vi ändå inte över… Dock önskar jag att sommaren blir varm, solig och skön. Jag längtar dit nu. Dagen idag har varit helt sagolikt vacker men nu börjar man ändå längta efter vårens takdropp, efter vårsolens värme. Efter små snödroppar som dyker upp där snön just smält delvis smält bort. Men idag hörde jag något … ni som hatar snön kan välja att sluta läsa nu:

”När tallen fäller sina barr och eken sin bark – har hälften av snön fallit.” Jag har verkligen letat om jag kunde hitta detta ”ordspråk” någonstans men jag är lite för trött tror jag… orkar inte leta. Jag vet inte alls om dessa ord är tagna ur luften eller om de verkligen – som personen sa – står i Bondepraktikan. Det som faktiskt står och som får mig att vilja blunda och tvivla på Bondepraktikans trovärdighet är dessa ord: ”Infaller juldagen på en fredag, får man en jämn vinter, god vår, ostadig sommar, vacker höst och fullgott år.” Ja, det låter väl bra förutom det där med ostadig sommar – det har vi haft tillräckligt av! Jämn vinter – ja. Konstant vitt och kallt! Inte har vi haft många dagar av tö och slask inte! God vår – JA TACK! Vacker höst – ännu mer JA, TACK och fullgott år – låter helt OK!

Jag mår bra hörni, lite dåligt med energin och nacken är inte så snäll mot mig trots att jag försöker vara så givmild, lyhörd och gullig mot den.. Men,men – jag mår bra! Jag njuter av dagarna – av vänner och bekanta. För tänk, vad många underbara bekantskaper det finns att göra där ute. Jag har gjort flera nya, härliga denna veckan – speciellt en som jag tror kan ge oss båda en hel del. För vi behöver nya tankar, nya sätt att tänka, nya vyer – och nya vänner. De gamla ska vi vara rädda om och de nya ska vi välkomna. Det är ju inte bara de där ”bästa vännerna” som är viktiga – att bara säga god dag, är allt bra? till Fru Andersson i affären, att byta några ord med kassörskan, att stanna upp och fråga  den du möter (inte alla…:-) ) på gatan ”Hur mår du?” och lyssna på svaret . Bry sig, tänka sig in. Uppskatta, även de små gärningarna. Uppmuntra och vara vaken för vad ett möte kan ha att säga dig? För jag tror att varje möte, varje person som ”berör” på något sätt kommer i din väg av en anledning. För att ge dig något – kanske chansen att låta dig ge men även ta emot. Varje möte har något att ge, och att ta.

Varje möte… Och denna vecka – har varit kantad med sådana – möten. Härliga möten i vardagen. Underbara människor, varma vibbar, härliga tankar, omtanke och glädje. Vänskap.

Att bo här, i lilla byn – ger ett rikt liv. För varje dag ger leenden, små samtal, möten och nya bekantskaper. Närhet. Att ”känna alla”. När jag flyttade hit från den större staden trodde jag nog att jag skulle hata det – att alla känner alla… Men jag trivs. Jag är en av de där ”ingrodda” – och jag njuter av det!!

Nu ska jag in på Facebook en sväng – även om det inte är min favoritsida – jag ska se om dottern har skrivit något i sin blogg och så ska jag…sova!! Ha det bra och njut av vinterlandskapet! 

Read Full Post »

Jag är här!

Jodå – jag är här. Jag är bara lite ”tystlåten” och vet ni varför? Jag har fullt upp. Med livet. Med familjen. Med allt runt omkring. Och min energi… tycks inte räcka till. Vi behöver sol snart tror jag. Och jag…vill få ett par timmar smärtfritt. Jag längtar så fruktansvärt efter det. Jag orkar liksom inte… Ibland, för det mesta,  98 % av tiden orkar jag. Då går det på rutin, då väljer jag bort smärtan, det är liksom en del av mig. Men så kommer det stunder som jag inte orkar hålla emot nedstämdheten. Som jag inte orkar med min kropp. Det kommer stunder jag inte orkar med mig själv, än mindre hemmet, maten, barnen… Stunder som värken suger ut all energi. NEJ, det är inte min mening att klaga för jag har det bra. Jag är förunnad ett underbart liv, en helt sagolik familj. Vi har det bra, Vi saknar ingenting, Jag är tacksam men ibland…vissa små stunder – så finns det ingen kraft kvar…. Ibland måste jag få ”ge upp” för en liten, liten stund. Ikväll är en sådan stund. Just nu i alla fall. Min energi är slut. Min kropp stjäl från sig själv. Kroppen stjäl energi. Min fysiska kropp stjäl från själen… och mitt psyke…för sig påmint. Jag kommer igen – snart. Om en kvart, imorgon eller på onsdag. Jag kommer igen och jag är optimist. Men ibland, en stund. Ger jag upp.

Read Full Post »

Att tänka om…

…kan vara svårt ibland. Tycker jag. Alla är inte sådana men jag är det. Om jag har planerat en sak och det inte går att genomföra av någon anledning – har jag svårt att acceptera.. Men jag är blir bättre på det. Imorse var det bara att inse – att nej, dagen kommer inte bli som jag hade tänkt mig. Att ge sig ut på vägarna – hala och moddiga – när det inte är nödvändigt, är bara dumt. Så jag slog mig ner vi köksbordet och njöt av kaffet extra länge. Tänkte om. Tänkte inte alls. Tog ledigt, totalt ledigt. Fixade lite på ungarnas rum. Beredde plats i dotterns… Hon har blivit med hamster… Den ska hämtas på fredag. Hu… Någon som vill satsa en peng på hur länge hon själv städar bur, ger mat, vatten? Hur länge ”Mulle” (han heter så!) är kul. Men hon är SÅÅ LYCKLIG. Att se hennes leende idag när jag hade möblerat om och fixat plats för buren samt skrivit en lapp där det stod: ”Här flyttar snart Mulle in!” var sagolikt. (Skylten fick symbolisera att vi, mannen och jag sa JA – du får köpa Mulle) Det är sådana stunder man känner total lycka. När barnen är lyckliga. Hon kom hem, sur, vresig och trött idag. Jag satte på henne en ögonbindel och förde henne uppför trappan – sedan fick hon se sitt nystädade och ommöblerade (inga stora ändringar…) rum och då försvann all ilska, irritation och leendet spred sig. Leendet gick från öra till öra och ögonen glittrade. Men tänk – jag kan tycka det var riktigt skönt att hon var ”irriterad” när hon kom hem. Inte för att hon var irriterad utan mer för att barnen även behöver känna på ”livet” ibland. Inte alltid räkna med att mamma eller pappa står där och fixar allt. Vi kan ju inte rå på snö och vind, vi kan inte vara där hela tiden. Och när inte allt går som de vill är det bra att det tänds en gnista – så de kämpar och hittar ny energi. Att de kan bli irriterade en stund för att sedan skratta åt det hela och lära sig något till nästa gång! (som att ta reda på när fiollektionerna är – istället för att släpa med fiolen i onödan…:-) )

Oj, vad jag svävar ut och är rörig i tanken. Trött men inte sömnig. Nåväl – dagen var det. Jo, det blev en slappardag istället för shopping och lunch med pappa. Och när jag väl accepterat och insett att dagen blev bra ändå – kom nästa ”motgång” – Pilatesen som jag sett fram emot en vecka var inställd. Så det blev en promenad i snömoddet istället. Skönt det med! Och imorgon – när jag skulle ha ett trevligt möte med tjejerna – får jag hitta på något annat. Tänk vad lite snö kan ställa till saker och ting! Ska ringa bror – kanske läser du detta? – och se om han fortfarande behöver barnvakt. Men … inte om det är sådant här väglag, sorry! Men nu har jag tiden.

Jag låter tankarna flyta ut på skärmen via tangentbordet, märker ni det? Ingen struktur, ingen mening, inget av vikt. Bara vardagliga tankar av en vardaglig 42årig tvåbarnsmamma i en liten by i ”lagomärbäst” landet Sverige…..

Read Full Post »

Slentrian.

Ett ord – långt ifrån tråkigt i sig… Mest konstigt. Säg det några gånger, snabbt…. Men innebörden – har en negativ klang. Tråååkigt, seegt…

stelnad vana, gammal vana, själlös rutin, vanemässighet, gamla hjulspår, llunk.. – andra ord för slentrian. Jag föredrar ju slentrian eller ”lunk” om jag får välja mellan det och själlös rutin. Vem vill ha själlösa rutiner?? Ingen vill väl ha slentrian heller men mycket i livet går på slentrian… Fast inte om man jämnställer ordet med själlösa rutin. För även om jag lagar mat varje dag – så försöker jag finna glädjen i att göra det. Vika tvätt.. behövs själen med i det arbetet? Nej, kanske inte i själva vikandet men om man tänker, funderar och planerar samtidigt så kan inte sysslan kallas själslös, eller? Och själen finns ju alltid med oss! Så egentligen kanske vi helt enkelt ska skippa ordet slentrian. För även om livet ibland kan kännas som om det har fastnat i ett spår så händer det saker hela tiden. Man träffar nya människor varje dag, man pratar med vänner om gammalt och om nytt. Man hittar gamla bekanta. Man lär sig nya saker. Man upplever. Man smakar nya smaker, hör nya ljud, känner nya känslor. Man ser nya saker.

Nej, livet är allt annat än slentrian – det är HÄRLIGT, oförutsägbart och helt sagolikt kul! Ialla fall för det mesta! Slentrian – ett ganska dumt ord. Håll med om det?

Read Full Post »