Kärlek. Oj, ibland känns det som om man skulle kunna spricka – känner ni igen känslan – spricka av kärlek som svämmar över. Till alla i min närhet – familjen framför allt. JAG ÄLSKAR ER. För att visa och säga det behövs inga dagar med hjärtan framför.
Hjälp! Vad gör man med en tonåring – hur når man fram?? Jag försöker med allt. Inte bry mig, bry mig, krama , inte krama, berömma, berätta…prata..inte prata. Men nix. Men det spelar ingen roll – för kärleken jag känner för denna tonåring är så gränslös, bottenlös, oändlig. Jag älskar honom med hela mitt hjärta, hjärta, själ. Lilla dottern också förstås. Men just nu blöder hjärtat en aning. Kanske är det av saknad. För sonen jag kände finns inte kvar. Är det en slags sorg – att få tonåringar. En skilsmässa? Kanske, troligen. Ont gör det – i oss båda antar jag. Idag blev jag erbjuden hjälp. Jag svarade nog inte ordentligt – ja eller nej. Dels för att lilla dottern och mamma var där och detta rör inte dem på det sättet. Dels blev jag ställd. Hur denna person kunde veta… För att kunna veta måste någon ha berättat och det hade jag velat veta att den personen hade gjort – innan jag fick veta så här. Rappakalja för er – de flesta som läser men orden måste ut ur mig. Och prata om det med de inblandade – ja, kanske snart men just nu – nej. Först måste problemet här, i min närhet, i min sfär lösas. För jag är jag. Jag är mamma. VI är en familj. Vi gör fel, det gör alla – men vi gör så gott vi kan. Jag kan se mina fel men det är bara vi i familjen som vet hur det verkligen är – då när ingen annan är här. För vi är alla olika personer,hela tiden?! Helst en tonåring. Lite trevligare och gulligare när morfar eller mormor är här. Eller farfar och farmor. Och morbror. Som tur är. Men måste man ta otrevligheter och en hel bunt ”skit” bara för att man är mamma? Till en viss gräns – ja. Men det finns gränser för vad jag tillåter. Och problemet – det man kan sätta ett ord på – är bara ett svepskäl. För det är inte det verkliga problemet. Just nu är problemet en burk som drar allt för mycket – ett språk man hisnar av, en attityd som inte ens passar till en råtta. Respekt att låta alla trivas och må bra. I arbetslivet finns det en lag – att se till att alla har en god arbetsmiljö och se till att man inte ”förpestar” dagen för någon. Dessa regler håller jag på – även hemma.Det som gör ont är väl att kärleken som svämmar över i hjärtat inte vet hur den ska visa sig… När man inte tillåts. Men om han bara visste hur mycket, gränslöst mycket jag älskar honom, hur mycket jag bryr mig. Jag talar om men ingen hör. Jag försöker men inget når fram. Tills sist frustrationen över – från båda håll…. Men kärleken vinner – den består. Frustrationen måste ge vika….
Idag har varit en blandning av glädje, nedstämdhet, frustration och en massa kärlek. Hissen upp och ner. Dagen började nere i källaren. Pga värk och trötthet. Jag drog igång mig själv, sakta men säkert och förmiddagen, lunchen – blev härlig. God lunch i trevligt sällskap. Mer trevligt sällskap anslöt och vi delade tårta, skratt och samtal. Kvällen – har varit bra, lite seg. Full av kärlek och en mysig stund men dotter (den enda som var hemma). En viss oro idag också – en vän som kan tänkas vara sjukare än vi trott. Kanske var det inte förskylning. Och vad innebär det? Oro för denne vän, oro för min situation i det hela. Men det ordnar sig, det gör det alltid.
Blev även starkt påverkad av en förfrågan idag – som handlade om en sista vilja. Så klart att jag ska se till att önskan blir uppfylld men jag hoppas det dröjer länge, länge. Men påminnelsen gjorde ont – hur ont ska det inte då göra den dagen?
Jag tänker mycket, mycket på ett annat beslut. Vore det bara jag och om jag bodde i en annan kropp – skulle ett JA ekat för länge, länge sedan. För i våra hjärta, skriker vi redan JA,JA,JA! Det blir ett ja – det finns inga andra svar. Men vi måste prata, veta mer. Vi får se. Hoppas inte det brådskar för mycket.
Imorgon – är jag ensam hela dagen. Jag ska vila, vila, vila. Sedan god mat i gott sällskap och sedan – kvalitetstid med min man. Och det var ett tag sedan. Mer än de små stunder vi hinner med när vardagen ångar på. Kärlek. Oj, ibland känns det som om man skulle kunna spricka – känner ni igen känslan – spricka av kärlek som svämmar över. Till alla i min närhet – familjen framför allt. JAG ÄLSKAR ER. För att visa och säga det behövs inga dagar med hjärtan framför. 
Mimmis tankar, tid och tro 