Ibland tänker man dessa ord? Vad gör jag detta för?? Var i livet är jag= Varför gör jag detta?
Ibland kan man liksom trilla in i tankegångar om livets mening. Om vad det är som får en att gå upp på morgonen – vad som får en att somna, nöjd med dagen, på kvällen. Tristess och slentrian….faller över en. Bara kliver rakt in utan att knacka på först. Helt fräckt. Frågar frågor man inte vill ha. Och dunkar in dessa frågor, tjatar och tjatar – och väntar på svar. Trots att man försöker mota ut dem igen så fortsätter de – att nagga, nafsa, bita… tar sig in i de ”vanliga” tankegångarna och avbryter dem helt utan respekt. Idag har jag haft en sådan dag.
Det började redan när jag klev upp ur sängen. Jag hade ingen direkt plan för förmiddagen och vissa dagar är det skönt, befriande men jag tror att jag har haft för många av dem nu på ett tag. Jag behöver något att ta tag i. Jag tror att jag befinner mig i ett gränsland. Ett främmande gränsland. I gränslandet mellan att vara småbarnsförälder och ha fullt upp hela tiden. Göra ”familjesaker” och vara ”behövd”. Nu sitter barnen helst på varsitt rum eller så är de iväg med sina kompisar. Visst gör vi saker ihop men… Jag och mannen står bredvid och vi har inte hunnit ifatt riktigt. Vi står där vid sidan om och ser barnen ränna iväg i ålder, längd och sakta men säkert glida ifrån oss…
När eftermiddagens planer inte heller blev det jag hade tänkt åkte humöret hissen rakt ner i källaren. Men jag tog mig i kragen och tänkte – vadå – idag ska bli MIN dag. Åka till stan – det var det jag helst ville men först ville jag ha frisk härlig luft. Så jag gick upp till barnen – frågade om någon ville hänga med på promenad, åka skidor, pulka..vad som helst utom dator/tv. Men…det gick inget bra. Dottern åkte till kompis, sonen skulle ”plugga” (jo,jo…) och mannen -5-setare (tennis) på tv… Humöret åkte ner igen… Tog tag i lite ”behöver ta tag i saker”, väntade på en god vän… Så tog de tag i mig igen – tankarna började slå, hamra – riva och slita: ”Ska det vara så här?”
Jag gick ut – tog med mig mannen, ner till affären. Och fortsatte sedan själv, ner till sjön. Gick där i solen och med dessa vyer för ögonen kan humöret inte annat än att trycka på upp knappen igen. För om inte vintern är vacker – vad är då vackert?
Nej, jag åkte aldrig till stan. En god vän var här och hjälpte oss med datorerna och det är värdefull hjälp. Det drog upp på tiden och vid halv 4,4 var det lite sent att åka till någon affär alls. Dessutom – hittade jag ju ett svar på de där frågorna. Jag stillade tankens molande malande – jag hittade lugn, ro och en viss tillfredsställelse – jag hittade svar på ”varför, vad och var!”
Varför : För att jag är den jag är. Och för att jag trivs med att vara här och nu.
Vad: För mina barn är inte alls så stora, de behöver mig länge, länge än och nu i gränslandet – tar det lite tid innan jag hittar rätt. Jag behöver kanske en karta, en kompass. Eller också så skiter jag i det och irrar, letar, trevar – tills jag är hemma igen. Jag kommer att veta när jag ser, hör och känner det.
Var? Jo, just i gränslandet. I mitt i mellan. Jag befinner mig på en plats, en tid där jag kan blicka tillbaka på det jag gjort. Vara nöjd med det och skörda det jag har sått. Jag har långt framför mig men jag har ingen karta – ingen har det. Så nu ligger äventyret framför mig.
Och jag – ska bara försöka njuta. Och när frågorna bryter sig in – kan de väl få lite kaffe – tills de tystnar igen.
Nu ska jag ta kväll… Må bäst vänner och gläds åt att vara just där ni är. För stunden. Och njut av den svenska naturen! För om hissen har åkt ner, åker du med lätthet upp igen vid åsynen av detta – doft, syn och känseln får sitt!
Lämna en kommentar