Nu är den välkommen – julen… Nu känner jag mig helt klar att möta och ta emot den.
Nej, allt är långt ifrån pe
rfekt. Allt som jag ”tänkt” eller som jag har gjort förr om åren är inte gjort. Men granen är på plats, barnen har julbadat och jag julduschat. Lakanen är rena i sängen, glöggen är varm. Gröten till tomten står på trappen. Klapparna är inslagna och så är en slant skänkt till dem som behöver det så mycket bättre. Istället för julkort.
För dem skippar jag nästan helt och samma peng går till, iår, statsmissionen. + några kronor till. Granen iår…. ja – den är lite udda. Dels för att den står på en udda plats – hallen men oxå för att den är låååång (fast vi har tagit av den en hel massa nu) och den är smal. Som en en. En gran som tror den är en en. Men med lite klappar under blev det snyggt. När de är utdelade och upptagna kommer granen se desto smalare och ensammare ut men vad sjutton – den står ju ara där några dagar. Två veckor. Och de brukar gå i en rasande fart.
Så nu, nu gäller det att supa in allt. Julefrid. Jag såg på julkonsterten på tv nyss – den för de hemlösa (undrar hur många av dem som var där…) och då sjöng någon ”don´t save everything för Christmas day” (typ, kanske inte ordagrant..) och visst är det sant. Alla dessa förberedelser. Om man ser till att de blir i lagom mängd så att man fortfarande tycker det är kul att göra det – så är det ju en del av julen. Det är när ordet måste och orken inte drar jämt man bör fundera – vill jag detta? Behövs detta? För julen… kan bli lång om man tillåter den.
Förresten – vilken jul! Vit, lagom kallt ute och så alla mina kära här. Jag känner mig som barnen – lika förväntansfull. (ps – jag skulle just gå in till lilltjejen som lade sig för en bra stund sedan… Trodde hon sov, vilket hon hade gjort i vanliga fall men ack..den 23/12 är det svårare att somna, som sagt. Jag skulle hämta hennes strumpa, fylla den. Men hon tittade up på mig och när hon såg strumpan blev hon ytterst sur och sa ”VAD gör du med min JULSTRUMA???” Tron kan försätta berg. Hon vet ju så väl men hon vill samtidigt verkligen tro att strumptomten finns. Och vem vet… han gör kanske det. Jag kanske ska låta strumporna vara och se om de blir fyllda ändå:-)
Välkommen jul.
Mimmis tankar, tid och tro 