…. är jag trött, trött, trött. Värken håller sig skaplig men tröttheten är överväldigande. Man har ju hört talas om ”utbrändhet” (det kallas något annat men alla vet ju vad jag menar) och symptomen är liknande. Orkar liksom bara EN sak åt gången, knappt det. Om barnen säger något samtidigt till mig, blir det för mycket, ringer telefon då dessutom blir det kortslutning. Idag kom barnen och mannen hem samtidigt, postlådan tömdes även och ett brev handlade om att vi skulle få nytt postnummer, ett var en betalningspåminnelse (som jag hade betalt) och så ett brev om att ett lån skulle skrivas om. Då var jag på väg att SKRIKA rakt ut. Hjärnan blev tom och jag ville bara gråta. Herregud – det är ju en droppe i havet mot vad man till vardags klarar av hela tiden. Men orken finns inte. Det som är svårt är att förklara för barn och omgivning. Ont, ett gipsat ben eller så syns. Utmattning syns inte. Det är svårt att förstå och förklara. Funderar på att ringa det stora huset i den stora staden, se om det finns någon som kan förklara både för mig och min familj om vad som händer med kroppen vid långvarig värk. Jag är liksom sönderstressad, inte av att jobba, laga mat, städa, skjutsa barn osv. utan av värk och oro. Jag har gått ett år med värk och med ständig oro och väntan – nu är jag opererad men det var (min teori) som att springa ett maratonlopp utan att ha tränat något, utan att ha kondition. Jag ska ringa imorgon. Min värk är ju bättre – nu MÅSTE jag lyssna till kroppen (och själens) övriga signaler. JAG SKA JU BLI FRISK!!! Ta inte detta som klagomål, kära bloggläsare – jag sorterar bara mina tankar, erkänner för mig själv hur jag känner det. F-kassan vill dessutom att jag ska börja lägga en plan för hur jag ska komma tillbaka till jobbet. Hmm…jag orkar inte gå till affären men jag ska försöka ta beslut om min framtid… Inte sjutton vet jag idag hur jag kommer att må i sommar. Hur ska jag kunna ta beslut, nu – om jag kommer att kunna återgå till mitt arbete eller inte? Tänk om jag tar beslutet : NEJ, jag kan inte återgå (för att värken och orkeslösheten säger mig det just nu) och sedan blir så pass bra att jag visst hade kunnat det… Jag sa till F-kassan att de får lugna sig lite. Det är bara 2 veckor sedan jag låg nersövd i över 7 timmar….Min ryggrad delades och sattes ihop igen. Nej – det är min framtid- jag kommer att ta den tid det tar att fatta ett klokt beslut.Det känns som om jag är STARKARE än någonsin samtidigt som jag är SVAGARE än någonsin. Knäppt,va? Känner mig lite som en snigel ….….jag går sakta (men säkert!!!) till målet. Även om jag önskar mig ut i en tyst stuga i skogen så orkar jag och jag kommer ALDRIG att ge upp.
Read Full Post »