Hur man än vrider och vänder på det, hur mycket du än är emot materialism och statussymboler så är det något speciellt att få handla sig något nytt ibland. Det behöver inte alls vara stora, dyra grejer. En ny tröja – de på H & M för 79: – duger gott piggar upp och man känner sig lite fräschare för stunden. En ny växt, lampa, kruka, tavla kan förnya ett helt rum. Jag får ofta inspiration att städa och fixa – bara jag har köpt något litet nytt. Om jag vet att jag måste städa händer det att jag handlar hem lite nya blommor, kanske någon ljusstake eller något annat för att det ska bli roligare att göra det där tråkiga. Idag har jag städat i TV-rummet, fått vår nya soffa inburen och gjort om lite småsaker därinne. Det blev jättesnyggt!! Nu blir jag jättesugen att fortsätta i alla andra rum. Nya färger, tapeter. Kanske någon ny kudde och nya växter. Men jag kan ju fortfarande inte göra så mycket även om jag har tiden. Det är såå frustrerande! Jag har inspiration, idéer och det finns behov att göra något. Men jag har ingen ork och jag får inte göra något. Skit! Jag är så beroende av alla andra. Men snart… Jag är lite sämre. Smärtan i ryggen är tillbaka, inte jätte mycket sämre men några steg tillbaka. Armarna ”domnar” och ”trötthetskänslan” i axlar och armar är tillbaka. Men jag har gott hopp. Visst kommer rädslan av att dessa sytom, som även fanns där innan operation, har blivit kroniska. Att de inte försvann trots operation. Läkarna har absolut inte garanterat något, snarare tvärtom – de har verkligen försökt förbereda mig att dessa symptom kan vara bestående. Men ”ilningarna” och nervsmärtan verkar vara borta. Jag är lycklig över det. Men någonstans, långt därinne i hjärnan fanns hoppet att bli ”som förr”. Men jag kan lära leva med detta. Jag är envis och om jag får ont av städa av ungarnas lådor med kläder, så får jag väl det. Men just nu vågar jag inte. Innan operationen gjorde jag mycket jag egentligen inte klarade, som jag fick ont av. Mycket för att påskynda operationen. Det spelade liksom inte någon roll – jag var så pass dålig att lite sämre inte gjorde något. Mitt sinne fick sitt. Jag älskar att pyssla, och greja hemma – jag mår dåligt när jag inte får göra det (som nu…) och tillfredställelsen över att få ur mig lite kreativitet vägde över att jag fick mer ont i den fysiska kroppen. Nu är jag så rädd att ”ta sönder något”, försämra läkandet – så nu måste jag vara stilla, lugn och inte alls få utlopp för min kreativa sida. Det är jobbigt. Men den här tiden i mitt liv är bara en liten droppe i en stor ocean. Så jag ”står ut”. Men jag är sugen på att göra en hel massa saker. Inte trodde man att man skulle längta efter att få dammsuga, åka och handla… J Min bror skulle behöva hjälp nu. Med sin lilla tjej och med att flytta. Men jag kan ju inte. Jag vill så gärna hjälpa till men jag kan ju inte ens lyfta det lilla livet… Tänk att vilja så mycket – kunna så lite. Hoppas man kan spara, lagra, sätta in all energi och motivation. Hushålla och reservera, få räntor. För att sedan ta uttag när jag verkligen behöver det… Hoppas det funkar så … Jag behöver lyfta snart. Testa mina vilade vingar. Snart.. Innan jag blir smått tokig!
Ps: Dagen har varit underbar. Jag har fått tillbringa hela dagen med mina barn. Vi har varit sams, vi har haft trevligt. Museum och pizza:-)
Lämna en kommentar