Nej, knappt. Men jag har gjort saker jag vill. Och jag mår bra. Men visst, idag blev det lite för mycket. Och imorgon blir kanske likadan. Men oj, så härligt det ska bli att se 19 glittrande ögonpar imorgon – när vi serverar 9-åringarna Nobelmiddag. Tar man bara en sak i taget, ler och skrattar, andas djupt i bland och tar till sig min bror filosofi – ”det man inte hinner är inte viktigt!” så är det lungt:-) Och dygnet har ju faktiskt 24 hela timmar!! Och efter dem…börjar 24 nya!
Kram på er, alla där ute – extra varma till er, mina vänner. Dem jag pratar med oft, träffar men just idag – till dem jag känner jag skulle vilja prata med oftare, träffa mer frekvent. Ni, mina vänner där ute som just nu är ”eftersatta”. Min vän dom fyller imorgon. Min vän där i skogen. Min vän i mellanstora staden – ni som jag tänker på varje dag men så sällan ”hinner” prata med. Ni, mina jobbarkompisar. Dig som jag fick mail ifrån idag, som jag saknar så det nästan gör ont. Våra skratt. Du som gjorde alla dagar till bra dagar. Du med din energi och roliga upptåg. Jag saknar dig. Kram till er alla som, trots att vi inte ses och hörs – alltid finns därute. Ni som är vad man kallar VÄNNER! Kram till er alla!! Varma, varma kramar.
Jag kan vara en vindil, jag med. Jag hoppas att jag är det. En vän. Jag tänkte just på det. Jag gav min vän, min själsfrände goda råd på hennes väg. En väg som just nu består av en lång backe som är svår att ta sig uppför. Hon har liksom fått bensinstopp. Som jag fick. Tyvärr så går det ganska fort att göra slut på bränslet. Många, långa mil men ofta en kort tid. Man klarar mycket i livet. Tuffa dagar, hårda prövningar, överväldigande lycka. Separationen och sorg, glädje och oro. Ibland kommer allt på en gång. Kanske både glädje och sorg. I mitt fall smärta, prövningar och svek. Och vardagen därimellan. Mycket glädje också men styrkan, energin jag var tvungen att uppbåda under en tid var så stor att jag var tvungen att ta från lager jag knappt hade. Nu är det slut. Slut i tanken och slut på ”lagret”. Nu måste jag samla ny energi. Kraft. Precis som min vän. Men det tar tid. Och kraft. Det tar kraft att samla kraft. För man vet inte alltid hur. Jag har vetat allt detta länge men det var när en vän beskrev hur hon kände det som det blev så tydligt. Hon satte ord på mina känslor. På hur jag har känt det under en period. Lite bättre nu. Lagren börjar, sakta men säkert fyllas igen. Att ge henne råd och skriva kloka ord till henne var lätt, självklart. Men jag då? Varför är det så lätt att ge råd, att stötta, trösta och finnas till för andra? Jag menar inte att man inte ska det – att hjälpa ger energi. ”När du hjälper en annan uppför berget,bestiger du det samtidigt själv” Jag menar bara – att det är så lätt att vara klok när det gäller andra. Man kan tänka på sina vänners bästa, på sina barns bästa, på sin familjs bästa. Men på sitt eget bästa? Jag VET vad jag BORDE, vad jag BEHÖVER, vad jag SKULLE göra… Men att göra det… att ta sig tiden, kraften. Det är lätt att tänka men svårt att genomföra. Ibland vet man bara ”nästan” – men inte klart och tydligt. Man får goda råd, av kloka vänner – men att genomföra, att lyssna när det gäller en själv. Det är svårare. Nu virrar jag visst iväg igen. Jag gör ju lätt det… Även i tanken, även i vardagen. Jag ska dock försöka att sätta upp mig själv på den där listan – på listan över ”viktiga personer jag är rädd om”. Jag borde nog stå först… för att orka ta hand om de andra på samma lista. J
ag har tagit en paus från vardagliga livet just nu, från det som var Mimmi. Allt tar längre tid nu, värderingarna är inte de samma. Jag körde slut på bränsle och nu håller jag på att tanka upp igen – sakta men säkert. Jag är ändå glad att jag fick en varning. Att jag såg. Att jag insåg. Att jag agerat. Eller inte agerat. Så mycket. Sakta men säkert. Jag är glad att jag snubblade, jag slapp att falla! Förgätmigej…gäller även mig själv. Förgätdejej…
Tankarna kommer ibland, kryper inpå och överfaller mig .tankarna jag inte orkar tänka, inte vill.
Mimmis tankar, tid och tro 