Imorgon börjar min framtid… Är det därför jag känner mig orolig ikväll? Lätt irriterad. Spelar ingen roll hur mycket jag försöker att ”koppla av”, ”ta det med ro”, ”ett steg, problem, tanke i taget” – jag är orolig för imorgon. Möte med chefen. Som inte ens känns som chef längre. Efter ett år borta från arbetsplatsen är det svårt att komma dit… Tillbaka till skrivbordet – NEJ! Jag måste förändra mitt liv och börja med arbetet. Jag kan inte misshandla min kropp så längre. Vad kommer han att erbjuda mig? Mitt skrivbord är borta. Bortstädat. Städas även jag bort imorgon? Kanske. Vad vill jag? Längst inne, min känsla, min intuition säger: ”Gör något nytt!” ”Ta hand om dig – sök ett yrke som främjar din kreativitet, din konstnärliga ådra, din fantasi…” Men förnuftet och verkligheten säger: ”Var rädd om ditt jobb!” ”Jobb växer inte på träd!” ”Du har ett så bra jobb, trygghet… ” – Jo, men kroppen – hur trygg är den om jag fortsätter att pressa den`? Bra jobb… Hur bra är det för själen om jag fortsätter att kväva den? ?
Jag trivdes på mitt jobb. Tro inget annat!! Men smärtan. Den otroliga. Den kom där. Började där. Jag minns den, förknippar smärtan med det stället. Och jag känner mig inte som en av dem längre. Jag känner mig som ”den som svek”, ”den som inte pallade trycket”. Jag vet inte.
Skulle behövt meditera idag. Fått svar från mitt inre. Men jag måste ju förlita mig på chefen. Lyssna på honom först. Avvakta. Ständigt avvakta. Vänta. Ja…bara att vänta. Men snart – något väntar. Visst gör det!? Frågan är vara Vad? Hur? Och När? Det märks. Min framtid väntar – ute i grenverket…Ute i dimman. Den syns bara inte ännu.
Ikväll är jag bara trött. Helger i alla ära men att återgå till vardagen… Ensam igen. Och när barnen kom hem bombarderas man av lappar… Lappar, lappar, lappar. Det är föräldramöten, IUP, läxor. Det är träningsläger,skolresor och kalas. Kylskåpet svämmar över. Det är så mycket lappar och fullt i kalendern att man lätt glömmer trots lapp. Och allt krockar. Naturligtvis. Barnen som har lite svårt att förstå att det faktiskt inte är helg längre. Eller är det våren som gör det? Läxor?? Sova?? Städa sitt rum?? De står där som stora frågetecken. Jag förstår dem. Det är svårt att ”komma tillbaka” till vardagen. Kvällen är ljus, ljummen och ljuvlig. Vem vill göra läxor då? Och sova? Nu ligger de iallafall i sina sängar. Och jag med – snart. ”Jag ska bara…”
Archive for 14 april, 2009
Var, när, hur? Mimmis framtid…
Posted in Mimmi, TID, Vardag, obetydligt och en smula nonsens. En del av livet, tagged aktiviteter, framtid, IUP, lappar, ljuvliga vårkvällar, skrivbord on april 14, 2009| Leave a Comment »
Jag satte igång…
Posted in Mimmi, Tankar, tro - vad jag tror på. Det osynliga och det synliga, tagged kämpaglöd, Styrka, tacksamhet on april 14, 2009| Leave a Comment »
…energin kom aldrig igång riktigt men det blev gjort. Garderoberna. Det var inte kul, inte lätt för nacken men …jag tänker inte beklaga mig. Jag fick ett mail idag. Jag tänker inte klaga alls idag. Borde aldrig göra det. TACKSAM. STARK. BESTÄMD. KÄMPAGLÖD. DET ÄR VAD MAN BLIR/FÅR/BORDE VARA.
Idag kände jag mig verkligen TACKSAM. Jag fick följande länk :
http://www.maniacworld.com/are-you-going-to-finish-strong.html av en vän idag. Hoppas ni kan klicka på den. Kör en Copy/Paste annars. Videoklippet bör ses! Och känn sedan hur kämpaglöden smittar av sig, hur tacksam man får vara, hur stark man egentligen kan bli. 
Baksidan av våren…
Posted in TID, tagged fågelsång, kratta löv, mygg och getingar, myror, vinterförvaring on april 14, 2009| Leave a Comment »
…är möjligtvis alla löv från ifjol. Pollen för alla allergiker. Lite mer stress, ute OCH inne. Alla små insekter som vaknar. Säkert nyttiga men ack så irriterande. Vinterkläder och skor som ska bort. Trollas bort. Helst aldrig mer ses. Förens nästa gång tempen sjunker neråt. Om man kan ha dem då. Eller kanske har man vuxit ur dem då.
Borde vara tacksam – för att löven faller så vi får se dem spira igen. Att pollen finns – skapar nytt liv.
Att vi kan välja om vi vill vara ute eller inne. Tacksam för värmen. För min fina trädgård. Tacksam för alla knott som föder fåglarna som sjunger och fröjdar min hörsel.
Bin och humlor… Jodå – visst ska de finnas. Hur skulle det annars gå? Spindlar, getingar, fästingar. Alla en del av vår värld likt myror och ormar. Vinterkläder… Jo, jag är tacksam att de har värmt oss under kalla dagar. Jag är tacksam för att få hänga undan dem och ta fram lättare plagg. Tacksam för att ha råd att köpa dem. Jag är tacksam för allt detta…
..men vinterkläderna just nu… när jag ser allt som ska packas undan..orkar jag inte vara tacksam över just dem. Faktiskt. Imorgon kanske…
Förresten: ska man sätta sig och vänta på energi eller ska man dra igång och låta den växa fram?
Mimmis tankar, tid och tro 