..pågår ständigt. Hela tiden. Just nu är resan lite längre, jag har gett mig ut på okända stigar och är lite vilse för tillfället. Men bara tillfälligtvis.
Jag kommer att hitta ut. Till något bra. Något bra väntar. Mina tankar arbetar som galningar just nu, i det dolda. Likt kugghjul arbetar de där innanför skallbenet. När vi kör vår bil, så tänker vi ju inte på hur motorn arbetar hela tiden, hur hjulen snurrar. Vi bara kör. Datorn – samma sak – inte sitter vi och tänker på vad som händer där inne bland kretskort och bland ettor och nollor. Nej – det flyter bara på. Unjefär som mitt liv nu. Resan pågår, motorn arbetar på. Men inte så medvetet. Jag lutar mig tillbaka lite nu. Väntar och avvaktar. Ingen idé att tänka och oroa sig över saker som man inte har kontroll över. Jag har fått varningen att jag är nära ”den berömda väggen” och in i den vill jag inte. Så jag lutar mig tillbaka. Livet snurrar snabbt just nu, massor av saker händer hela tiden. Men jag tror att jag har lyckas hitta sätt att hantera det. Ibland överfaller lappar, läxor, klassträffar, föräldramöten, trädgården, dammråttorna, räkningarna, torra krukväxter, tvätt, 
osv, osv men am jag får andas lite i mellan så går det bra. Om jag får chans att fylla på energi ibland. De saker som ger mig energi får ibland min nacke att skrika NEJ!! SLUTA! eller oftast så följer värken med när kvällen kommer smygande. När man kopplar av. Då skriker nacken, ryggen, armarna, fingrarna : ”VARFÖR gjorde du det där??” Jag svarar den: ”För att din vän, själen mådde bra av det. Dela med dig, din egoist – din tvilling, själen vill också ha vissa saker.”
Jag säger till den att dra något gammalt över sig och sedan accepterar jag att nu har jag värk men förrut fick jag energi. En balansgång.
Jag har lärt mig att balansera, jag har skrapat ihop några verktyg som hjälper mig. Jag har och kämpar mycket med omgivningens blickar. Deras frågande blickar. Som säger: ”Varför går hon hemma fortfarande?” ”Jaha, DET kan hon göra men jobba kan hon inte!” – men jag försöker att skaka av mig. DE sitter inte med värk som får ögonen att tåras på kvällen. DE har inte smärta som, likt knivhugg, ibland får mig att resa mig upp och i det närmaste skrika rakt ut. DE vet ingenting – tack och lov. Jag önskar inte detta till någon. Ibland önskar jag att man kunde ge bort smärtan, oron, känslostormarna en lite stund – till någon som säger: ”Man får väl bita ihop lite…” Bara ett par minuter – så de skulle förstå. Men jag VET och jag blir starkare och starkare för varje dag. Jag känner Mimmi växa, spira. Sakta. Men säkert.
Idag fylldes energi på. Jag var hos min hjäpreda. En tankehjälpreda. Hon liksom hjälper till att sortera tankarna, stoppa dem i mappar. Hantera dem en efter en. Deleta en del. Spara en del. Hantera en del. Min kurator. Underbar. Våren har kommit lite längre i stora staden. Så energinpåfyllningen började redan i bilen. På trottoaren på vägen in i det stora huset. Jag tog fram min mobil, tog kort. Blev antagligen idiotförklarad bland folk som gick där. Vad gör det? Jag är jag. Det är de som är idioter – de som bara springer förbi det vackra, underbara. I sin jäkt. Springer förbi de vita ljuvliga blomm
orna. De lysande maskrosorna i gräset – de får inte en endaste blick, inte en reaktion. Ser de blicken på de mötande männsikorna? Alla de som just varit inne i det stora huset. Vars blickar är tomma, förtvivlade, lättade, fulla av stor sorg eller av glädje. Så många öden, i ett och samma hus. Ser vi varandra? I vår språngmarch genom livet? Ser vi ens oss själva???
Jag såg iallafall blommorna idag. Maskrosorna, Tusensköna, tulpaner, Forsythia och slånbär. Körsbär. Hägg och syren med stora knoppar. I väntan på att slå ut. Några dagar sol till så står de där, lila eller vita . Mina har bara små knoppar ännu. Men då kan jag njuta av dem i stora staden först, sedan av mina här hemma i lilla byn.
Våren är här. Det våras nu. För mig.
Mimmi ska bli stark. Starkare än någonsin. Bryta igenom asfalten.
Mimmis tankar, tid och tro 